EN VIS GAMMAL MAN

 6692/

Det var en vis gammal man / Sa man / Och han satt på en stubbe och såg väldigt vis ut / På heltid / Och han hade alltid suttit där / Sa man / Fast vart hundrade år var man tvungen byta stubbe under han / På grund av landhöjningen / Eller något liknande / Och han var så himla vis att ingen någonsin vågade fråga honom om något / Men till sist var det en / Fast det var förstås långt senare / Till sist var det en som tänkte han skulle fråga en sak av kanske lite känslig natur / "Men är du galen!?" sa Alla Andra / Så då vågade han inte fråga / Inte just då / Då, när Alla Andra kunde höra på / Men frampå natten då det blev dimmigt och det / Ålade han sig fram till stubben och ställde sin känsliga fråga / Den vise gamle mannen teg länge / Som visa gamla män har för sed / Men till sist sade den vise gamle mannen med munnen smockfull av århundradens hopskramlade vishet: "Varför frågar du just det?" / Och frågaren ålade sig sakta skamset bort genom den ogenomträngliga dimman / Han hade fått sitt svar / Och nu visste han allt / Allt han någonsin mer behövde veta / Allt / I alla fall i stort sett.