RÅDIGT INGRIPANDE

3228/

Det var bättre förr, då det fanns kontanter på alla banker.
Allt blir sannerligen inte bättre. Inte för alla. I alla fall inte för bankrånare.
     Och vad har man idag istället för kontanter i banker? Det vet ingen. Någon slags rådgivning, gissar jag. Men en bankrånare behöver ingen rådgivning. En bankrånare behöver kontanter. Och nu var det dags att fylla på kontantförrådet, och det här var alltså på den tiden då det fanns kontanter på banker.
     Rånarn behövde kontanter, en plan, ett hotfullt vapen, en rymlig och stark plastpåse, ett bra bankkontor, som dessutom råkade vara öppet, men sen var det bara att börja råna och stå i.
     Rånarn klev in, visade upp det hotfulla vapnet, bad att få plastpåsen full med sedlar, och resten var ren rutin.
     Bankfolket packade snällt och snabbt pengar i plastpåsen. Bankfacket hade förbjudit personalen att spela hjälte, eftersom hjältarna var anslutna till ett helt annat fackförbund.
     Och allt gick som smort, verkade det som.
     Men då kom, helt oväntat, en helt vanlig kund in i lokalen och ställde sig snällt att köa bakom Rånarns tämligen vita skjorta.
     "Stick åt helvete! Det här är ett rån!" sa Rånarn och viftade hotfullt med vapnet, som seden var.
    " Ett rån?" sa Kunden förvånat.
    "Jajamen!" sa Rånarn stolt och viftade på.
   "Jag har nog egentligen aldrig varit särskilt förtjust i det där med rån..?" sa Kunden och funderade på vad han skulle göra åt saken. Men eftersom han sett filmen "M" (Med Peter Lorre och några till) kom han på: Med sin kulspetspenna ritade han ett stort M bakpå Rånarns ganska vita skjorta.
     "Vafan göru borgarjävel!?" röt Rånarn och viftade mer hotfullt än någonsin.
     "Förlåt! Jag råkade bara komma åt avtryckaren på kulspetspennan!" sa Kunden, och låtsades vara ännu äldre, och ännu mer förvirrad, än han egentligen var.
     "Jävla tur för dig att jag inte har tid att slå ihjäl dig!" morrade Rånarn, tog sin plastpåse, och gick  ut ur banklokalen. Man skulle gå, inte springa, hade Rånarn hört, för såna som sprang var det visst alltid något skumt med.
     Och det var det. Nu kunde bankpersonalen i lugn och ro trycka på alla knappar som man skulle trycka på. Och eftersom Polisen, av en ren slump, råkade vara vid en närliggande korvkiosk var Polisen där på nolltid. Och Polisen grep genast en misstänkt person försedd med plastpåse. För eftersom Rånarn, på grund av sin osunda livsstil, hade usel kondition hade han inte kommit långt. Han hade inte kommit långt ifrån banken, och egentligen hade han inte kommit långt i livet heller. Och även om hans brottskarriär hade varit hyfsat långvarig, så hade han inte kommit särskilt långt i denna karriär heller.
     Och nu tittade Polisen sakkunnigt i plastpåsen. Och nu såg Polisen sedlarna. Och nu såg det inte särskilt bra ut för Rånarn.
     "Ta hit påsen snutjävlar!" vrålade Rånarn "Jag har inte gjort något! Jag är oskyldig till allt!"
     "Är det dina pengar?" frågade Polisen intresserat.
     "Klart det är mina pengar, eftersom det är min påse!" försökte Rånarn argumentera logiskt.
    Men logik biter inte på poliser. Inte alltid. Och inte på alla. Och det fanns massor med vittnen, som till och med vågade vittna, för det här var några år sen. Och Kundens stora M bakpå Rånarns, något så när, vita skjorta avgjorde saken. Till Rånarns nackdel.
     "Det var rådigt handlat!" sa Polisen, och menade det.
     "Jag gjorde bara min plikt!" sa Kunden.
     "Om alla gjorde sin plikt, skulle det inte behövas några poliser!" sa Polisen.
     "Men hur skulle det då gå med alla poliser som förlorade sina jobb?" undrade Kunden oroligt, eftersom han var en sån där som brukade oroa sig för andra, och deras situation.
     "Vafan står ni och surrar om era fascist-jävlar!?" avbröt Rånarn som stått bredvid och lyssnat och glott "Kapitalisterna får sno åt sig hur många miljoner som helst! Då är det inte mer än rätt att jag får ta tillbaka lite av det dom stulit från mig! Som arbetat och slitit och betalat skatt i hela mitt liv!"
     "Eftersom du aldrig har arbetat i hela ditt liv, har du aldrig betalat någon skatt!" påpekade Polisen torrt, eftersom Rånarn var väl känd av Polisen.
     "Märk inte ord!" sa Rånarn surt "Här handlar det om principer, och inte om småborgerliga detaljer! När ska folk fatta att även vi rånare har rättigheter? Hur länge ska det dröja tills folk inser vår svåra sittaschon!?"
      "Jag hoppas det ska dröja ett bra tag!" sa Polisen, och föste in Rånarn i polisbilen, och på sikt in i fängelset.
     Och det hoppas väl egentligen jag också.
     "Varför super den där jeppen?" var förr en vanlig fråga.
     Men: "Hur får man slöddret att sluta slöddra?" är idag en bättre fråga.
     Men att en fråga är bra, betyder inte att det finns något bra svar.
     Och att fängelser är dåliga, bevisar inte att fångar är bra.
     Men ett civiliserat samhälle bör behandla sina fångar bättre än dom egentligen förtjänar.
     Antar jag.

   

FORDON OCH FORDOM

3227/

Flyg, tåg, bil, cykel, och spark.
     Flyg störtar. Tåg ramlar av rälsen. Bilar ska vi bara inte tala om, men cykel och spark! Att dom är som behändig! Båda två! Och att sparken är tremänning till cykeln vet alla.
     Dom påstår att bilen är friheten, men dom bara surrar. Bilen är mer beroende än en baby, beroende av bensin, vägar, olja, rost, däck, och pengar-pengar-pengar. Och dessutom har bilen dräpt fler folk än världskrigen, så bilen är elak till tusen.
     Fast på flyget får man förstås dricka sprit: "Alltid något - sa alkoholisten."
     Jag höllpå glömma båten! För visst har man åkt båt många gånger! Att man har! En gång åkte jag båt ända till England, och ända tillbaka. Då blev jag sjösjuk. Men inte tyckte jag det var något större nöje.
      Återstår alltså cykeln och sparken. Men en gång på femtiotalet var det en teknisk typ där uppi norr som satte fast en halv lättviktare bakom sparken sin. Och körde i smyg när inte polisen såg han. Men sen urartade det där och blev till en snöskoter. En populär leksak för samer, turister och ligister. Och ju mer leksak något är, desto mer framhålls vilket otroligt viktigt nyttofordon det är. Jaja.
     På femtiotalet fanns förstås färre bilar. Och det var inte gott om grus och sand och salt på gatorna, så då var sparkföret betydligt bättre än idag. Och det gick att åka fort nå så in i norden. Men sen kom utvecklingen och förstörde för fordon fordom.
     Det var tider det, men tider brukar det ju alltid vara, så det säger inte mycket.
     Nu har vi avhandlat samtliga tänkbara fordon. Alla fordon är vägda. Nästan alla fordon befanns vara för lätta, inte minst så kallade tunga fordon. Men det där med tyngd är förstås en kulturell konstruktion, vad nu det kan betyda?
     Och kanske vi ändå skulle tagit med mopeden? På den tiden då han bara var en liten motor som man satte fast på cykeln?
     Nä. Vi nöjer oss med cykel och spark.
     Man måste begränsa sig, om man vill komma någonstans här i världen.
     Och det har vi verkligen gjort.
     Vi har kommit ända till slutet.
     Och det är inget dåligt ställe att komma till, säger dom som varit där.
     Och detta dessutom utan att ha förtärt en enda gnutta bensin.
     Och helt utan klimatprattjat.
     Inte illa.

BREV?

3226/

Förr var man duktig på skriva brev. Man hade inget annat att göra. Man hade ingen moped. Så man skrev brev istället. Och brevet brukade börja så här:
     "Idag är det fredag och vädret är som väder brukar vara. Men det var inte vädret jag skulle skriva om, som om jag visste vad jag skulle skriva om, jo, fick du mitt sista brev? Med tidningsurklippet? Vad tycker du? Nog verkar det väl ändå som om en del djur är rätt dumma? För att inte tala om hästar, och då har jag ändå sett han flera gånger sen dess, men han säger aldrig något om det där. Men det är klart, det finns kloka djur också, en ekorre här är himla klok för att vara ekorre, och han har kommit på att det är bekvämare att låta mig trampa än att själv behöva hoppa från tallegren till tallegren, som det står i psalmen. Så han åkte med uppför hela Pinnmo-backen, som du ju väl känner till. Nå, ekorrarna är ju lätta, så det var inga problem, men sen trodde jag han skulle hoppa av, men han satt kvar på pakethållaren ända fram till kiosken, fast jag sa åt han att hoppa av. Men sen försvann han. Jag köpte som vanligt en tidning och lite snask och karameller, ja du känner ju till mina utsvävningar, vad ska man göra när alla andra är idioter? Men sen på hemvägen såg jag att ekorr-jäveln satt i cykelväskan och smaskade på karamellerna jag köpt! Då vart man som paff, det fanns inget annat göra, fast det är klart man fattar ekorrar kan bli less på kottar och det, dag ut och dag in. Men ändå undrar man, kan det verkligen vara nyttigt för dom med kola för tänderna? Kola kan knappast vara en naturlig del av deras föda, fast det där med vad som är naturligt, och inte, lär vara lite klurigt, har jag läst. Och snart ringer han väl på dörren och säger han har tandvärk, och vill att jag ska boka tid hos tandläkaren åt han, man vet aldrig med ekorrar. Familjen mår bra för övrigt. Tror jag. Och det gör väl din familj också, gissar jag. Familjer brukar må bra, om man inte stör dom i onödan. Hur har du det med pengar för övrigt i sommarvärmen? Behöver du låna, säg bara till! Inte för att jag har några pengar att låna ut, men det är alltid trevligt bli tillfrågad och kunna få säga ifrån på skarpen.. Och jag tror det är nyttigt för dig att få tala ut om alla dina ekonomiska, och andra problem, så du inte sitter och tjuvhåller på dom tills det är för sent och vintern redan är här. Glöm det där jag skrev i förra brevet! Det var inte så allvarligt menat, även om förstås varje ord var sant. Nä! Nu måste jag sluta! Dom rycker och sliter i dörren hela tiden, ja du vet hur dom är, och inte har dom blivit bättre sen dom märkte att jag låst in mig för att få vara i fred. Men man vill ju i alla fall ha kvar EN dörr som är hel och går att låsa i huset! Det är det minsta man kan begära av ett hus! Hälsa Ebba och Bolinder!"
     Och brevet brukade sluta så här:
     DIN...
     Och sen fick man fylla i valfritt namn.
     Dom var duktig på det där förr.
     Dom visste precis hur man skulle göra.
     Och sen gjorde dom det.
     Dom hade inga som helst problem med att skriva brev.
     Dom bara satte igång.

ÄLGOMSTUVNING

3225/

- Jag uttalar mig som cyklist. Som cyklist uttalar jag mig om aluminiumburken. Jag ser positivt på aluminiumburken. Jag ser aluminiumburken som ett bra sätt att nedbringa det punkteringsframkallande glasnedfallet vilket jag som cyklist ofta har utsatts för i nära relationer. Så ser jag alltså på aluminiumburken.
   - Men som älg?
   - Som älg ser jag mycket allvarligt på aluminiumburken. Vi älgar har egentligen aldrig blivit tillfrågade. Det är en mycket allvarlig situation som har uppstått i skogen i och med att vi älgar aldrig har blivit tillfrågade om aluminiumburkens vara eller inte vara. Vi älgar ser mycket allvarligt på hela den här burken.
   - Hur går ni älgar tillväga när ni ser allvarligt på hela den här burken?
   - Vi är tre älgar som sakta går fram mot den här burken och börjar stirra allvarligt på den. Sedan stirrar vi allvarligt på burken tills den börjar bli smått generad. Då brukar burken dra något gammalt över sig, men vi låter oss inte distraheras av detta utan fortsätter att stirra på burken tills den fått nog och brister ut i metallisk gråt. Då älgar den modigaste av oss fram och sparkar till burken så den far långt åt hellwitti, men fortfarande kvarstår i skogen. Därpå hoppar den näst modigaste älgen på burken tills han tigger om nåd. Men någon nåd får burken naturligtvis inte, utan nu är det min tur: Jag närmar mig den stukade och tillplattade burken, fattar den mellan tummen och pekfingret, och snör iväg den med våldsam kraft rätt ut i rymden! Där den kommer att framleva resten av sitt liv som en dyster satellit till vår vackra jord som vi befriat från ett lömskt skadedjur. Så ser vi älgar på aluminiumburken. Och det skäms vi inte för. Inte ett dugg. Inte ett dyft. Alla som skulle varit i våra kläder skulle ha agerat på precis samma sätt.
     - Naturligtvis. Och då bör det passa bra här med en gåta.
     - En gåta?
     - Först ställer jag en fråga. Och sedan svarar du med ett svar.
     - Ett svar?
     - Varför har Kungen Av Danmark röda hängslen?
     - Danmark har ingen kung?
    -  Rätt svar. Och även OM Danmark haft en kung hade han knappast haft röda hängslen.
    - Hängslen har aldrig varit något större problem i skogen.
    - Men det finns förstås inte bara burkar och gåtor. Det finns också citat: "Sjöblom har trivts på Goodyear. Kamratskapet har varit bra, åren har gått. Halva mitt liv har jag jobbat här, jag måste ha trivts."
     - Sjöblom var en sann filosof. Men jag anser ändå att det är fusk att citera.
     - Vad är det för fel på att fuska?
     - Det är fusk att fuska. I skogen talar man sanning. Om man hinner. Fusk hör hemma i djungeln. Där slingrar man sig gärna.
     - Hur ser du på framtiden som älg?
    - Älgar har ingen framtid. Inte i det här landet.
    - Innebär det att du är pessimist?
    - En pessimistisk älg är en realistisk älg.
    - Det är det som är så härligt med er älgar. Att ni alltid är så härligt realistiska.
   - Vi har inte mycket att välja på. Och då är det ändå ingen idé att välja.
    - Vi människor har mycket att lära av er älgar.
    - Har ni? Det har jag inte märkt.
    - Det är bara en tidsfråga.

FRÅN FÖRR OCH FRAMÅT

3224/

40-talet var inte så glatt.
50-talet var glatt.
60-talet var ganska glatt.
70-talet var också glatt, fast nu började oljan bängla.
80-talet var trött.
90-talet var som det var, på sin höjd.
Men sen var det då äntligen 2000.
Gu vilken fest!
Man fick äta hur många bullar som helst, och två till!
Man fick dricka hur mycket man ville, och lite till!
FN både bjöd och betalade.
Gu att man blev som bakfull.
Det där var något som man nog egentligen borde komma ihåg?
Hur ska det då inte bli när man fyller 3000?
Fast FN-fonderna tog visst slut förra gången?
Vi får väl se vad han har råd med nästa gång.
Bäst bunkra upp på egen hand.
Så man är på säkra sidan.
Förstår inte varför alla gnäller på framtiden nuförtiden?
Han har väl inte gjort något?
Och var det verkligen roligt jämt på Alexander Den Stores tid?
Jag skulle tro det ordnar upp sig med framtiden.
Kommer den, så kommer den.
Kommer den inte, så kommer den inte.
Svårare än så är det inte.
Och svårare än så kommer det inte att bli.
Fast en del kommer kanske att dö.
Men andra kommer i gengäld att få evigt liv.
Det jämnar ut sig för dom.
Och om man inte trivs kan man ju alltid fara till Mars.
Det gör väl detsamma om man dör i krig eller i klimat?
Alla vapen är obehagliga om man råkar få dom på sig.
Utvecklingen går framåt, men nu har hästen ändå kommit tillbaka.
Fast nu var det en ny häst, jag kände inte alls igen han i början.
Det kanske bara var det, att hästarna var mänskligare förr?
Fast det där med förr är förstås komplicerat.
Det känns ibland som om förr inte längre har någon framtid.
Men det kan lika gärna vara något man får för sig när man får tid över.

NÅGOT NYTT?

3223/

- Något nytt om kärnkraften?
- Man blir trött prata energi.
- Något nytt om Strindberg?
- Gamla vanliga. Illa nog. Inte galen. Men knäpp.
- Dom sa han skaffade hund på slutet?
- Det var ingen hund, det var bara förtal.
- Många hundar försörjer sig själva och sin familj.
- Något nytt om krigsrisken?
- Fredsrisken är akut och överhängande.
- Något nytt om svenska försvaret?
- Himla tur för svenskarna att svenska försvaret är svenskt.
- Något nytt om Karl XII?
- Säga vad man vill om Karl XII, men jag kommer inte på något.
- Det blir ofta så med kungar. Kungar kommer aldrig på något.
- Han byggde bra vägar.
- Det gjorde alla på den tiden. Det var lätt bygga bra vägar då det inte fanns några vägar alls.
- Hästarna höll till höger på nå vänster på hans tid.
- Men sen gick man tillbaka till vänstertrafik.
- Man längtade tillbaka till förr fast det redan var förr.
- Långt innan ATP.
- Sweden The Medeltid.
- Som man sa på den tiden då kan inte kunde språk. Framförallt inte engelska.
- Till råga på alltet är jag hungrig.
- Det blir väldigt dyrt att äta i längden.
- Det blir ännu dyrare att äta på bredden.
- Man får vara glad så länge man får behålla maten.
- Men det får man inte. Minst hälften av maten försvinner på vägen till magen.
- Det finns mycket att vara glad över när man tänker efter.
- Tur man inte tänker efter. Då skulle man vara glad jämt.
- Det skulle bli enformigt till tusen.
- Tänk att vara glad i ett, i ett, som en lärka eller liknande.
- Många skulle skratta ihjäl sig och dö på kuppen.
- Hellre skratta ihjäl sig än dö av hicka.
- Något nytt om påven?
- Dom plockade fram ny påve på nolltid. Inga påveproblem där inte.
- Det är slitsamt sitta och vara helig på heltid.
- Hört något nytt om tillvarons innersta väsande?
- Bara det gamla vanliga.