VI SOM

2962/

Vi som rycker undan våra egna stolar. Just som vi ska skapa något stort, försvinner stolen under oss. Och vi dråsar som en sten i backen.
     Och något stort blir naturligtvis aldrig gjort, det är svårt att göra något stort när man ligger, och det blir bara bisatser, ansatser och fragment, det blir i stort sett ingenting.
     Och kanske värst av allt (eller kanske inte): Vi tycker inte ens att det är särskilt orättvist, vi har inte ens vett att bli bittra, vi bara konstaterar att det blev, ungefär som det blev.
     Fast hos såna som verkligen lyckas med allt, kan vi ibland se att något viktigt faktiskt saknas. Men vi kan inte verbalisera vad detta viktiga är, som faktiskt saknas, kanske någon slags förnuftig galenskap, som når lite längre, eller, nä jag vet inte.
     Eller såna som redan på treårsdagen beslutar sig för att bli läkare, eller liknande? Och som sen faktiskt blir läkare, eller liknande? Och som till sist, glatt visslande utan att blinka, kliver ner i sin perfekt bäddade dödsbädd, eller menar jag inte snarare i sin grav?
     Där kan vi kanske ibland känna, fast jag vet inte ens om "känna" är rätt ord för det vi känner, men i alla fall en känsla, ungefär åt det hållet.

MEN, MEN, MEN...

MEN 1/ 2961

MEN visst har även jag upplevt småmystiska tillstånd:

     En gång (när jag med kabelrulle på ryggen och skidor på fötterna och med en lång stång i händerna motvilligt mitt i natten var sysselsatt med att lägga upp telefontrådar på träden i Boden-terrängen på order av A 8:s militärer) såg jag mig omkring. Och jag var helt ensam ute i den stjärnklara vinternatten på en snötäckt äng. Det var tjugo grader kallt, som vanligt, och mitt enda sällskap var en fallfärdig lada. Det var alldeles tyst och hela situationen var uppenbart idiotisk, vad hade jag egentligen där att göra?

     Och plötsligt insåg jag:

     Säga vad man vill om universum, men han är väldigt stor.

     Varav följer att varje människa i gengäld framstår som väldigt liten.

     Och då drabbas denna människa obönhörligt av berättigat mindervärdeskomplex.

     Fast? Å andra sidan? Det är väl egentligen bara människan som kan komma på något så dumt som att lägga upp telefontrådar på träden i Boden-terrängen mitt i smällkalla vinternatten?

     Så då jämnar det väl ut sig?

     Och i och med denna unikt småmystiska upplevelse insåg jag att kampen mellan människa och universum i evighetens allsvenska, i alla fall den här gången, slutat oavgjort.

     Och det måste betecknas som ett helt godkänt resultat med tanke på träningsmöjligheterna.

MEN 2/

MEN då ringer jag upp en som redan sitter inne.

     "Nä, jag svarar aldrig i telefon!" svarar han.

     "Varför inte?" undrar jag.

     "I värsta fall kan det vara nån jag känner!" säger han.

     "Men mig känner du garanterat inte!" fortsätter jag samtalet, och går rakt på pudeln utan onödiga krusiduller: "Får jag bli med?"

     Jag hör att han muttrar något surt om "Hysteriska kvinnor!"

     "Men jag är ingen kvinna!" påpekar jag, listigt nog.

     "Det säger alla!" säger han surt "Men likt förbannat, när man sen väl kommer till rödbetan blir man bara besviken! Det har hänt mig minst tusen-miljoner gånger!"

     "Men hur många är ni egentligen nu?" byter jag spår.

     "Många och många!" Han muttrar och gormar, men verkar få det till att dom är kring arton.

     "Arton!" utropar jag "Arton är väl ingenting! Då är det väl lätt klämma in en stol till! Om viljan bara finns!"

     "Den fria viljan avskaffades redan 1909!" påpekar han, som läst en del i sina dar. När han inte skrivit förstås. För han har varit flitig till tusen. Det måste man medge. Även om kanske inte allt blev sådär jättebra.

     "Men om jag tar med egen stol?" frestar jag, och kommer med ett erbjudande som blir svårt att motstå "Jag har nämligen en ryggsäck med inbyggd stol, som går att fälla ut. Om man till exempel vill sitta, när man är ute och går på fjället!"

     "På fjället?" undrar han, och nu hörs det att han plötsligt blivit intressera värre..

    "Jajamen!" säger jag.

     "Har du läst MIN MES OCH JAG?" frågar han.

     "Jajamen!" svarar jag diplomatiskt, fast lögnaktigt, ibland blir man tvungen välja mellan sanning och kolera.

     "Den har jag skrivit!" konstaterar han.

     "Är du nöjd med den?" låtsas jag vara intresserad fast jag aldrig hört talats om boken.

     "Jag är nöjd med allt jag skrivit! Precis ALLT!" säger han stolt.

     Jag märker att han tinat upp till tusen. Bäst passa på sätta in dödsstöten, innan han hinner komma på något: "Så då säger vi att jag får vara med då? Om jag tar med egen stol? Och det?"

     "Jajajaja! Vi säger väl så!" säger han och lägger på.

     "Det var hyggligt!" säger jag till telefonen.

     Och det var det ju.

     En dröm hade äntligen gått i lås.

     Efter alla dessa år.

     Ibland går livet som på räls.

     Ibland inte.

     Det är lite olika med livet ibland.

MEN 3/

Men framförallt vill jag rosa Luxemburg:

     Luxemburg är ett litet land som ändå liksom lyckats lägga sig tvärs över flera breddgrader. Luxemburg är på alla sidor omflutet av vatten och länder. Luxemburgs statsskick är ganska demokratiskt eftersom man saknar kung eller liknande. Luxemburg är mest känt för sina entusiastiska stövare. Luxemburgs huvudnärighet stavas pengar. Luxemburgs kök är litet men trivsamt. Luxemburgs lagar förbjuder lösaktiga kvinnor att ha samlag annat än med därtill särskilt lämpade individer. Luxemburgs gud heter Gud och är folkkär till tusen. Luxemburg är en stor idrottsnation om än i väldigt små idrotter. Luxemburgaren i gemen är gemytlig och gemen. Luxemburgs huvudstad heter Luxemburg. Luxemburgs enda andra stad heter också Luxemburg. Luxemburgaren är ingen fantasimänniska även om det faktiskt har hänt att en och annan har kommit på ett och annat. Luxemburg lyckades genom sin vessle-aktiga litenhet smita undan  båda världskrigen men nästa gång lär landet nog fan åka dit anses det. Luxemburgs äldsta katt är tjugoåtta år gammal, pigg för sin ålder, och ligger i regeringen. Luxemburgs viktigaste gröda är krapps. Luxemburg exporterar massor med krapps till hur många motvilliga mottagarländer som helst. Luxemburg har länge varit ett bekvämt säte för den internationella möbelhandeln. Luxemburgs invånare är snabba till tusen när man väl lyckats reta upp dom. Luxemburgarens lynne lutar liksom åt antingen det ena hållet, eller tvärtom, framförallt ute på landsbygden. Luxemburgs armé har inte sett ett anständigt krig på år och dag. Luxemburg har däremot en ståtlig flotta men saknar tyvärr större vattendrag lämpade för sjöslag. Luxemburgarna är lyckligare än man skulle kunna tro med tanke på storleken. Luxemburgarna exporterar gärna sina problem till omgivande länder och med sådana traditioner är det inte heller att undra på att man är mer för att mysa än för att kivas om skatter, biltullar eller matvanor.