TACK VARE TRUMP

2691/
Efter åtta Obama-år fick USA en helt ny president. Alltid trevligt med nya ansikten, inte minst i politiken. Och dessutom en president som i Sverige har gett upphov till dubbel glädje.
     Förr fanns i det här landet bara SD att förtjust förfasa sig över. Och visst var det trevligt att ha pålitliga gamla SD att fritt få förfasa sig över, men det började ändå bli aningen enformigt. Ty när FY! och USCH! väl upprepats tusen-miljoner gånger av alla rätt-tänkande blev det liksom lite tjatig ankdamm över det hela.
     Det var dags för något helt nytt.
     Men då kom Trump!
     Inte precis från himlen, men i alla fall från USA, vilket är nästan samma sak.
     Och tack vare Trump kan vi svenskar nu förtjust förfasa oss även på den internationella marknaden. Och få visa hela världen att Sverige är en, visserligen liten men i gengäld väldigt hungrig, humanitär stormakt. Men samtidigt kan vi förstås fortsätta att förtjust förfasa oss över inhemska, och hemska, SD precis som förr.
     Tack vare Trump har alltså det här landet fått dubbel glädje.
     Ty att förtjust förfasa sig är nog det trevligaste som finns, och det lär dessutom vara bra för blodtrycket, men framförallt är det väldigt bra för debatten.
    För genom att nöja sig med förfasning slipper man debatten helt, och det är då bara skönt. För att föra en verklig debatt, med argument, och fakta, och sakskäl, och allt vad dom nu kallar sig, är väldigt, väldigt jobbigt.
     Bättre då att bara bekvämt kunna luta sig tillbaka, och i lugn och ro förtjust få förfasa sig över dumma-dumma SD, och nu alltså även över dumma-dumma Trump.
     Och man kanske till och med kan unna sig att Ta Avstånd? Ty att Ta Avstånd är också väldigt trevligt, och för att Ta Avstånd krävs inte heller någon ansträngning.
    Och all denna glädje tack vare Trump!
    Tack Trump!
    Du vet inte vad du gjort för Sverige och svenskarna,
men det vet jag.

RÅD OCH DÅD

2690/
Det är bara börja.
Man kan ta till ombedd-tricket: "Man har bett mig berätta..."
Eller mer avspänt: "Det kommer mig osökt att tänka på..."
Och har man väl börjat, så har man i varje fall en början.
Släng sen in en massa miljö! Miljön är för berättelsen vad skumgummit är för soffan. Djur & Natur brukar gå hem i stan, och kommer du inte på något särskilt naturligt, kan du alltid dra till med Skogen.
"All makt åt skogen!" Som det så klokt klottras i stan.
Och man kanske också ids lära sig några tråkiga namn på några tråkiga fåglar? Och sen har man bara att dekorativt hiva upp dessa fåglar på typiska trädgrenar. Snyggt, men ändå inte särskilt svårt.
En räv är en räv, om räven saknar skabb, men en björn biter bättre, och vargen ska vi bara inte tala om. Ja, nästan alla djur ger dig solklar rätt att självbelåtet anklaga Människan (vem nu det är) för att  vara jätte-elak mot Djur & Natur. Vargen är bra, men är ändå inte vargen aningen litterärt luggsliten? Det kanske är klokt att hoppa över vargen tills vidare, och låta räven vikariera? Ett svårt val, men å andra sidan kan man alltid antyda att Skogen står och surar, och kanske rent av funderar på att dö ut?
Inte särskilt sannolikt, men när det gäller miljö-elände kan man aldrig överdriva. Allt miljö-elände slinker glatt ner, marknaden får aldrig nog av gråtande sälar eller hulkande älgar! Möla ner så mycket miljö-elände du bara kan, det är mitt råd! Möla ner så det står härliga till, miljö och elände är i stort sett samma sak, och nu är vi igång märker jag: "Det var rävar, och harar, och måsar, och mesar, och allt vad djuren nu kallade sig! Det var blåklockor, rödsippor, anemåner, och såna där små gula som finns överallt, vad dom nu heter!"
Men dom får heta vad dom vill. Vi är berättare. Inte botaniker. Vi ger oss inte. Vi går vidare: Dags för själva berättelsen och nu måste vi tyvärr föra in folk. Nu blir det bökigt, det finns inget som ställer till det som just folk i en berättelse. Redan Kain & Abel hade problem med detta på sin tid, och det var sannerligen inte igår.
Men dessutom ska berättelsen vara sedelärande. Fast utan att det märks. Utåt. Man ska smyga in moralen, det sedelärande ska liksom tassa in i berättelsen, på samma sätt som en listig liten räv med röd päls. Det kallas att GESTALTA. Och att GESTALTA anses vara bra, väldigt bra till och med, även om ordet kanske låter lite otäckt för en nybörjare. GESTALTA. Det vilar något lömskt, ja, nästan något tyskt, över ordet GESTALTA. Man kommer osökt att tänka på såväl Gestapo som gespenster, vilka båda två, i väldigt fri översättning, betyder "spöke".
Men man måste GESTALTA. Det bara är så. De litterära lagarna äro inte alltid roliga, men de äro å andra sidan obevekliga och måsta alltså alltid åtlydas, om man vill nå framgång på den litterära marknaden.
Så, vi måste ha med minst en person i vår berättelse. Jag tror vi tar en kvinna? Det är lönsammare med kvinnor, eftersom bokläsarna påfallande ofta tenderar att ligga lite åt det hållet.
En kvinna alltså, och så gör vi något med henne, ställer till det rejält, eländes-elände, problem-på-problem, det är bara ösa på. men vi ska väl ändå inte bli tvungna mörda henne? Att ständigt mörda folk gör på mig ett aningen överspänt intryck, nä, mord ser jag som ett billigt berättartrick.
Vi nöjer oss med att ge henne en dum dröm. Bara en dum dröm. Det blir bra, en dum dagdröm alltså, och nu säger hon sin första replik: "Tänk om jag bara vore tio kilo lättare! Tänk om jag vore smal som? Ja, jag vet inte som vem, men ändå! Smal till tusen!"
Bra. Genom att använda oss av denna dumma dröm har vi nu vågat oss på de ännu dummare Strukturerna. Finns inget så tacksamt och fegt som att angripa Strukturer, eftersom ingen någonsin känner sig drabbad. Strukturer är alltid Dom Andra, Dom Dumma. Bra, man ska alltid köra med  lagom korkade problem, så folk kan känna igen sig själva och sin situation, och gärna också sin hund.
Betydligt bättre än en drös banala och blodiga mord. Även kvinnomisshandel har gjort sitt på grund av överexploateringen, och incest ska vi bara inte tala om. Tidigast om tio-tjugo år räknar man med att kunna börja köra med incest igen. Men fram till dess är incest tabu.
Klart att man kanske skulle ha kunnat prova med ett brutalt rånöverfall? Men i så fall, förstås, från rånoffrets vinkel? Men är vi egentligen inte alla offer för Strukturerna? Alltså även rånarna? Bra fråga. Fast dum fråga, eftersom det saknas ett bra svar.
Vi håller oss till hennes dröm, och eftersom vi är allvetande låter vi henne plötsligt få sin dröm uppfylld: Poff bara!
Och plötsligt var hon tio kilo lättare i spegeln: "O vad jag är vacker! O vad jag är lätt! O vad jag är lycklig! O-sv!"
Alltså, sånt man brukar intala sig själv såsom i en spegel när man är på gott humör, men nu var det dessutom alldeles sant. Inte illa.
Fast utan sadism blir det förstås ingen bra berättelse. Idag är samtliga svenska författare sadister på halvtid. I stort sett alla. Det är tråkigt. Visst är det tråkigt. Men det är så, och det beror förstås på Strukturerna. Eller så beror det på ingenting särskilt, det är samma sak, i stort sett.
Men som vissa författare brukar misshandla sina personer! Och som dom brukar vanställa sina bifigurer, som det ända inte är så noga med! Ingen nåd där inte! Bifigurerna får vara glada om dom ens går att begrava i sin helhet! Ibland blir man tvungen hålla för ögonen när man läser vissa nutida svenska författare. Och värst av alla är dom som tror att personer heter "karaktärer" på svenska. Då räcker det inte med bara en ynka seriemördare! Minst två seriemördare måste till, och sen stå på bestialiskt till tusen! Det blir kapade armar och ben, och allt vad man nu kan kapa, och huvudet hittar läsaren först långt senare i boken.
Fast det är onödigt att peka ut, eller ens namnge, enskilda författare. Även om jag lätt skulle kunna. Till exempel den där västerbottniska tönten som brukar elda upp en knippa lappar då och då bara för att få brännbart material till sina, så kallade, historiska romaner. Om det där är historiskt ska jag äta upp min hatt, och om det där är romaner ska jag äta upp dom också.
     "Stackars samer!
      Ständigt samma utsugning!
      Förr var det fogdarna!
      Nu är det författarna & filmarna!
      Vad hjälper då att inte längre heta lappar?"
En bra dikt det där. Och sådan sadism tar jag bestämt avstånd från. Men vad hjälper det att ta avstånd, när man ändå befinner sig långt bort? Inte hjälper det. Varken lapparna eller samerna slutar sina sorgsna jojkar bara för att jag tar avstånd. Strukturer är det enda som återstår. Och det är inte mycket, men åter till huvudspåret:
HON BLIR INTE ETT DUGG LYCKLIG TROTS ATT HON BLIVIT SÅ HIMLA SMAL OCH ALLT!
Ty nu avslöjar vi, till allmän förvåning, att utseendet inte alls spelar så stor roll som folk tror! Ja, som folk tror, på grund av att folk blivit lurade av Strukturerna förstås! Folk har nämligen aldrig själva något ansvar för sina åsikter. Hur skulle det se ut, folk skulle bli jätte-lessna! Bättre skylla på Strukturerna, det drabbar ingen fattig, det drabbar ingen alls.
Och nu håller vi på att listigt smyga in moralen. Nu låter vi henne nämligen bli ÄNNU olyckligare än förr, fast hon blivit så smal & snygg! Ty hon har, på något konstigt sätt, som vi helst struntar i att förklara, tappat bort sig själv, eller kanske rent av sin själ, på den breda vägen mot den smala lyckan!
     Vilken moral vi fick till! En moral som alla kan ställa upp på. Vilket dock inte betyder att någon tror på den. Men en moral som alla anser att alla andra ska tro på. Alltså en gammal god svensk basmoral av den trygga typen: alla-mänskors-lika-värde-oavsett-vikt-och-utstående-öron.
     Då har jag inget mer att lära ut. Men författare har ändå aldrig varit särskilt bra på att lära ut. I alla fall inte till andra. Den där Flå-Bert, eller hur han nu stavade, var väl inte bättre han. Fast han var fransman, var han ändå i grunden en flåbuse. Hans bristande feminism, hans svarta negersyn, och hans föråldrade åsikter om svenska kollektivavtal! Och sist, men icke minst, att han tvingade i folk arsenik på slutet. Sånt är sannerligen inte trevligt. Varken då. Eller nu.
     Ty nu är nu. Och vår tid är vår tid. Och då ska det inte komma någon möglig gammal Flå-Bär här och låtsas som om han kan lära oss något nytt. Det räcker inte längre att vara fransk. Mer måste till. Visst. Han har haft sin tid. Visst. Men ett nytt samhälle kräver nya berättelser.
    Välfärden passerade icke spårlöst genom det svenska samhället. Och även ett ärrat välfärdssamhälle  har fulla rättigheter att få sina berättelser outplånligt inristade i den litterära sanden.
     Och därför måste vi hela tiden ta fram nya, och framförallt bättre, berättelser.
     Vår tid, och kanske ännu mer vårt välfärdssamhälle, har sannerligen gjort sig förtjänt av att få sin berättelse berättad, som den bara kan berättas, av en som verkligen kan berätta.
    Och det är någonstans här jag ser mig själv och min situation.
    Och min villighet att osjälviskt dela med mig av mina kunskaper och färdigheter.
    Om jag kan bidraga till att draga fram en enda svensk nobelpristagare i december-ljuset anser jag mig hava blivit, någotsånär, rikligt belönad.