KASSA FYRA

 6632/

KASSA FYRA bygger på verkliga händelser.

Alla likheter med mer eller mindre levande verkliga personer är väldigt avsiktliga.

Personer: Bankkund = Kund.

                 Bankkunnig (?) i bank = Bank.

(Pling!)

Kund (Fram till Kassa Fyra): Jo, jag har en fråga...

Bank: Gäller det penningtvätt har ni kommit fel!

Kund: Penningtvätt..?

Bank: Penningtvätt är det värsta jag vet!

Kund: Jaså, jaha, det var ju intressant. Men jag har alltså en fråga om hur man gör när man vill skicka pengar till utlandet?

Bank: Aha! Till utlandet! Var det inte det jag trodde! Pengar till utlandet brukar i nio fall av tio betyda penningtvätt!

Kund: Jaså, men det har i alla fall inget med mig att göra, jag skulle bara höra hur man ska göra om man vill skicka pengar till Guatemala?

Bank: Guatemala!? Det var det värsta jag hört på länge! Det hörs ju redan på namnet att det handlar om penningtvätt!

Kund: Nej, inte alls, det är alltså min särbo som är där, därför att hennes gamla mamma plötsligt blev väldigt sjuk...

Bank: Jajajaja! Det säger ju alla! Sjuka mammor är ett osvikligt tecken på penningtvätt!

Kund:... och eftersom det är väldigt dyrt med sjukvård i Guatemala behöver hon alltså lite pengar...

Bank: Ja, vem gör väl inte det? Men mammor och mammor! Jag tror inte ett dugg på den där dumma gamla-mamma-historien! Vem som helst kan ju komma här och påstå att dom har en sjuk gammal mamma eller två! Har ni några intyg på att mamman verkligen existerar, och verkligen är sjuk?

Kund: Intyg? Men mamman har väl egentligen inte så mycket med saken att göra..?

Bank: När det gäller penningtvätt är alla misstänkta, inte minst mammor.

Kund: Om jag förstått saken rätt, så går det alltså helt enkelt inte att skicka pengar till Guatemala från den här banken?

Bank: Skicka och skicka! Hur skulle det se ut om alla plötsligt började skicka pengar hit och dit! Hela det internationella banksystemet skulle braka ihop om jag tillät alla att penningtvätta och stå i precis hur som helst! Det fattar ni väl själv!?

Kund: Men jag har inte sagt ett ord om penningtvätt?

Bank: Det gör dom aldrig, dom är fega till råga på köpet.

Kund: Det är ju ni som tjatar om penningtvätt hela tiden!

Bank: Jag sköter bara mitt jobb. Och jag vet att dom bara är ute efter en sak.

Kund: Dom? Vilka dom?

Bank: Det får vi inte säga. Vi har tystnadsplikt. Men jag kan ändå säga så mycket som att det handlar om män. Typiska män, med typiskt skumt, och typiskt utländskt, utseende.

Kund. Jag kommer faktiskt från Luleå.

Bank: Från Luleå! Ska det vara en ursäkt att komma från Luleå? Norrland är ofta värre än utlandet. Och man till råga på köpet! Försök inte med mig!

Kund: Skulle jag kanske kunna få låna en penna?

Bank: En penna? Absolut inte! Vad ska ni med penna till?

Kund: Jag tänkte anteckna några saker. Till exempel vilken bank, och vilken kassa jag tänker undvika i framtiden, och gärna också ert namn..?

Bank: Vi har tystnadsplikt när det gäller våra namn.

Kund: Förståeligt, men alltså en penna..?

Bank: Det här är en bank och ingen socialbyrå! Det börjar med en penna och slutar med en penningtvätt!

Kund: Har man ingen penna får man väl belasta minnet. Hårda bud, men det ska nog gå. Fåsenu, banken heter alltså Nörda, så mycket vet jag i alla fall.. Och det här är alltså Kassa Fyra, ett på många sätt passande namn. Och vad ni heter vete fåglarna, och dom lär väl inte heller bry sig. Jaja. Då borde jag väl kanske nog egentligen tacka för all den professionella och förstående hjälp jag fått..?

Bank: Ett tack är det minsta man kan begära, men det är förstås för mycket begärt.

Kund: Och då får jag alltså behålla mina pengar ett tag till, alltid något.

Bank: Det har vi inte sett än. Vi har våra metoder. Från oss har ni ingenting att hämta. Och om ni tror att ni kommer att få någon ränta av oss i framtiden kommer ni att bli bittert besviken!

Kund: Jag är van vid att bli besviken. Inte minst när jag besöker banker. Det hör till. Och din ränta rör mig inte i ryggen. Jag tänker nämligen byta bank.

Bank: Byta bank? Men det är ju den allra värsta formen av penningtvätt!?

Kund: Tycker ni det? Det var roligt att höra.

 6621/

"Tja? Vi lever inte i någon särskilt lycklig tid. Och alla ska vi dö en vacker dag. Så jag ser ingen särskild anledning att frukta framtiden. Bättre ta det lilla lugna. Och med intresse iaktta utvecklingen. Om det nu blir nån sån."

6622/

"Jag tror mänskligheten kommer att överleva. Nå, kanske inte precis alla. Men tillräckligt många för att räcka till och bli över."

6623/

Jean Harlow? Den för mig mest obegripliga sex-bomben. Hon har idag inte DET för fem öre. Men, kan hon ha haft det DÅ!?

6624/

Rudbeck? "Kaos av snille och dårskap"? Visst. Men i alla fall klokare än den teaterpublik som idag skrattar åt den dåliga pjäsen om honom.

6625/

"Ett dockhem" är väl ett bra exempel på ett uppifrån-och-ner-förhållande? Utan beundran ingen kärlek, men bara beundran är inte heller någon kärlek.

6626/

- Men vad gör man? När man sakta men säkert märker att man så smått börjar bli tokig? Man fortsätter att bli tokig. Det är tyvärr det enda vettiga man kan göra.

6627/

"Nja? Särskilt lycklig är jag väl inte. Men jag fungerar. I alla fall ibland."

6628/

- Jag är alldeles för obalanserad för min egen smak, hur ska jag då inte vara för andras?

6629/

- Jag tror att jag har varit för utåtriktad? Drags dra mig tillbaka in i mig själv där jag är mera hemtam.

6630/

Två konstturer på stan. Bäst förstås Hermes-cykeln. Men sen: Om jag ser ett tusental verk så räcker det bra för mig om ett tiotal är bra,  eller i varje fall intressanta.

6631/

Ytliga kontakter har den stora fördelen att inte störa på samma sätt som djupa.

 6616/

"Jag gör vad jag kan. Det vill säga ingenting. Och då får man vara nöjd."

6617/

Man ska stå för att inte ställa sig upp och applådera sånt man ogillar. (Men att bara lugnt sitta kvar är inte så lätt som man skulle kunna tro, man kommer att utsättas för allmänt ogillande, prova själv!)

6618/

"Greta" är framförallt populär hos pensionärer som hoppas att "Greta" ska fixa allt så dom själva slipper.

6619/

Miljöskrämsel gör större psykologisk skada än praktisk nytta.

6620/

Repris: Överhuvudtaget känner jag bara förakt för  KAMP som mest bara består i att självbelåtet och högljutt kräva att ANDRA ska göra något.

 6611/

Många kvinnor kan vara kvinnor, men bara en kvinna kan vara KVINNAN.

6612/

Det räcker med en kvinna och en vän. Men när vännen dör, och kvinnan försvinner, räcker det inte längre.

6613/

Samer och våtmarker tävlar om vem av dom som ska anses vara viktigast. Spännande värre.

6614/

Mötte en rullatordriven granne som fått halva örat bortklippt på grund av "öron-cancer". Man ska nog inte glömma bort att komma ihåg att det faktiskt finns en hel del elände som man har sluppit.

6615/

Man borde kritiskt granska "vanliga människor" minst lika gärna och glatt som man granskar "makthavare". Det vore att verkligen ta "vanliga människor" på allvar.

 6606/

- Second-hand bör väl vara det absolut billigaste sättet att bevisa sin stora miljömedvetenhet?

6607/

- Miljön? Inga problem! Jag tror på UNGDOMEN! Jag tror att UNGDOMEN kommer att göra precis som vi.

6608/

Jag drömde att DOM stal mina cyklar. Och jag blev så arg att jag vaknade. Och det gjorde jag rätt i. Ibland måste man ta i på skarpen.

6609/

"Jag tycker alkohol är en fantastisk uppfinning! Fast det finns förstås såna som säger att knark är ännu bättre? Men jag vet inte, det finns också såna som anser att knark inte är riktigt lika nyttigt som alkohol?"

6610/

I mer än sjuttio år klarade Han sig helt utan att någonsin använda ordet HEN. Och det lär ha varit dåtida svenskt världsrekord. Han använde inte ens ordet HEN om en helt vanlig brynsten. Och Han förblev HEN-förnekare ända in i det sista.

 6601/

"Jo, jag tror nog att jag en vacker dag kommer att dö. Men jag tror inte att jag kommer att dö därför att jag inte hade cykelhjälm."

6602/

JAG DELTÅGAR ICKE!

6603/

"Avgörande är klasståndpunkten!"

Antingen tror man det är sant, eller så tror man det är skrock.

6604/

"Jo jag känner fortfarande igen han efter alla dessa år. Men han känner tydligen inte igen mig. Alltså är det han som har förfulats och föråldrats."

6605/

Vardagstragedi: Grannhund biten avhuggorm!

Kunde varit värre. Kunde ha varit hundar som var fridlysta.

POESI 5 -

 6600/

Fast från första början var poeterna förstås statsanställda.

Av kyrkan.

Av militären.

Eller av en helgalen kung.

Poeterna behövde inte tänka på nått. 

Det var bara att rimma på.

Men sen.

Men sen försämrades läget.

Och poeterna till att börja svälta och stå i.

Men sen.

Men sen åt poeterna upp sig på grund av välfärdssamhället.

Och i dagsläget kan man knappast se någon skillnad på poeter och vanligt folk.

Kanske att poeterna är aningen mer överviktiga än vanligt folk.

Men det är i så fall försumbart.

Det är inte vikten som är det viktiga när man bedömer poesi.

Det är inte alls som det var förr.

POESI 4 -

 6599/

Huruledes lider jag icke!

Huru länge kan ingenting hållpå hända?

Huru ofta kan bagaren begrava sitt bröd?

Och huru många ord finnas det icke som dystert sluta på enfaldig vokal.

POESI 3 -

 6598/

Jag tänkte jag skulle börja skriva poesi.

För jag märkte ju att alla poeter var väldigt gladlynta.

Så jag börja fylla byrålådan med de mest förtjusande rim jag kom på.

Men sen fick jag plötsligt skrivkramp.

Skrivkramp, är ungefär samma som kramp i stortån.

Fast skrivkramp sitter liksom lite längre upp.

Men hur som helst, jag såg tydligt skriften på väggen:

DU SKALL ICKE SKRIVA POESI PÅ GRUND AV KRAMP.

Och jag till att lyda, utan att ens bry mig om att börja argumentera mot Dom.

För när Dom börjar skriva på väggarna, vet man att Dom verkligen menar allvar.

           

POESI 2 -

6597/

Poesi är det värsta jag vet.

Näst hundar.

Och hundar är det värsta jag vet.

Näst något ännu värre. 

POESI 1 -

 6596/

Jag tar avstånd från poesi

Jag blir nervös av lyrik

Och dikter ska vi bara inte tala om.

Har man sett ett ode har man sett dom alla

När en sonett nalkas korsar jag gatan

Och  jag sover tungt till hexameter.

Det är väl ingen konst att rimma rubbet

När man vet hur man gör är det alls ingen konst

Och att en bra dikt är en död dikt är en vanlig åsikt.

FULA ÖRON

6595/

Det finns alltid sånt som först  senare visar sig vara början till slutet. Sånt som kanske bara är bagateller, men slutstenen har ändå börjat rulla nedför berget, och i det här fallet var slutstenen två öron.

"Har Han inte fått väldigt fula öron..?" tänkte Hon utan att kanske tänka det i ord. Och dessutom var det orättvist tänkt. Han hade väl haft i stort sett samma öron hela tiden. Men alla tankar är inte rättvisa. Alla tankar är inte logiska. Och alla tankar är inte ens tankar. Men tänks ändå.

Och har man väl börjat hitta fulheter tar fulheterna aldrig slut. Från två fula öron gick Hon över till en ful näsa. Från en ful näsa till två fula armbågar. Och från två fula armbågar gick Hon, osökt, över till en hel påse ostbågar: "MÅSTE Han alltid smacka och smula så förbenat när Han äter ostbågar!?" Tänkte Hon. Och när man tänker så är slutet nära. Även om det kan ta ett bra tag tills allt är slut på allvar. Ty tvärslut är sällsynta i dagens Sverige på grund av nedskärningarna, eller liknande.

Tvärslut är ovanliga eftersom det är både bängligt och bökigt att flytta. Bland annat bör man helst ha någonstans att flytta till. Bara en sån sak, och: "Hur ska Vi nu göra med båten/bilen/brödrosten och gräsklipparen!?"

Och värst av allt var som vanligt Hunden. Så länge Hunden lever är det svårt att skiljas, i alla fall från Hunden. "En halver hund görer ingen glader" som man sa förr, men när Hunden väl är avlivad på grund av ålder och dylikt, när "Arf-arf-arf!?" inte längre är en daglig anklagelse, när hundkorgen äntligen hamnat i nästan rätt container, då är det dags. Då är det tvärslut, och det var dit jag ville komma.

Då tömmer man garderober, garage och vindskontor, men källarförrådet höll man som vanligt på att glömma bort: "Fan va mycke grejer! Fan va mycke skit!"

Och man kastar utav bara hellwitti. Man kastar och man kastar, och man tror att man vet vad man gör. Men redan fem år senare inser man att man kastade FEL saker, och det är inte roligt att inse. Man skulle ha kastat det-och-det, visst! Men absolut INTE det-och-datt! Och varför i alla världen kastade man INTE det där jättefula soffbordet!? Nu är det för sent. Har man släpat med sig ett så fult soffbord i alla dessa långa och trånga år kan man naturligtvis inte kasta det nu. Då skulle alla dessa meningslösa år med ett fult soffbord framstå som fullkomligt meningslösa. Som totalt bortkastade år. Hellre då tiga, lida och behålla.

Och det var det. Det. Men inte var man väl ändå särskilt glad, vad jag kunde se. Man var väl mest bara äldre. I alla fall aningen äldre. Äldre än vem? I alla fall inte äldre än Ane Den Gamle. Han ja. Alltid något. Alltid någon. Men det var nog ändå det enda rätta? Det var det nog. Ingen tvekan om det. Om man tänkte motsatta tanken skulle man bara bli olycklig. Och att bli olycklig är inte så bara. Man tänker bara de tankar man tål. Och vad gör man med alla tankar som då blir över? Överblivna tankar stuvar man upp på vinden. Det finns gott om plats på vinden. Än så länge finns det gott om plats på vinden.

Och vad Folk sa brydde man sig inte ett dugg om. Sa man. Men det är klart, ibland fick man höra att Någon sagt något. Eller att Någon trott att Någon sagt något. Eller att Någon idiot hade valt att missförstå något som Någon annan idiot hade sagt. Men man väljer sina missförstånd. Det är det enda man kan göra åt sina missförstånd. Och i princip har väl andra inte med andras liv att göra? Eller har jag helt missförstått? Att alltid allt ska vara så förbenat bökigt och bängligt!

Det var i alla fall så det började. Med två fula öron. Det är jag säker på. Det var så det började, men nu hade Hon förstås helt glömt bort hans fula öron. Och Han hade aldrig ens funderat på sina öron. "Det man inte vet har man inte ont av!" Fast det stämde förstås inte alls i just det här fallet. Men allt kan inte stämma i alla fall. Han hade, hursomhelst, valt att inte bry sig om sina öron, men i gengäld hade Han valt att bli bitter till tusen över skilsmässan, som inte ens var hans fel eller nåt! Jättebitter! Nå, nä, kanske bara ungefär lika lagom bitter som Han ändå skulle ha blivit, vad vet jag? Men tänk ändå vilken trevlig tröst det är att få skylla på någon annan! Det var Han det, men Hon då? Ja, Hon var nog ändå aningen gladare än Hon annars skulle ha varit, gissar jag. Hon hade i alla fall en gång valt. Eller i varje fall valt bort. Men kanske att Hon numera inte ens kom ihåg att Hon en gång valt bort? Kanske inte. Men nog fanns det ändå kvar hos henne  en behändig liten känsla av att faktiskt en gång haft något att säga till om i sitt eget liv.

Och det är ingen dålig känsla. Och den fanns kvar i hennes liv ända till slutet, även om känslan med tiden späddes ut av demens och dylikt.

Men ändå.