BACKA BAKÅT

 3658/

Man blir som skeptisk mot att ständigt backa tillbaka till barndomen, när problemet egentligen är hur man ska få full fart framåt.

Som att förstå nuet genom att studera historien.

Som att i förväg klara av framtiden genom att envetet leva i nuet. Att gripa dagen är inte ett särskilt hållfast handtag.

Som att alltid befinna sig på fel plats, som ändå alltid påstås vara rätt. På något sätt.

Kan det verkligen stämma det där? Det får vara hur det vill med det, nu barndomsbackar vi: Ständigt stötte man på en sur gammal gubbe. Och den sure gamle gubben stirrade strängt på alla barn. Det sura stirrandet på barn var hans egentlige huvuduppgift här i livet, men han skällde också gärna ut barn för lite av varje. Eller anklagade barn lite mer allmänt övergripande. Barn skulle i princip skällas ut, och hållas kort, det mådde barn bara bra av, ansågs det allmänt.

Men den sure gamle gubben var inte alls en sur gammal gubbe, det vet vi nu. Han var Den Sociala Kontrollen personifierad. Men redan då hade jag svårt för abstraktioner, och idag är det ännu värre med den saken, och hur som helst så var det i alla fall en sur gammal gubbe! Men den sure gamle gubben var alltså egentligen inte  en sur gammal gubbe,, utan den sure gamle gubben var egentligen Den Sociala Kontrollen, egentligen.

Nja, egentligen? Vad är egentligen egentligen? Och vem bestämmer egentligen vad egentligen egentligen är? Är det inte mitt liv, var det inte min barndom, då borde väl egentligen jag bestämma?

Jo. Kanske. Egentligen. Men då får du vara beredd att betala priset. Som är? Som är dyrt. Jättedyrt. Som kostar? Som kostar anklagelser för ytlighet, flams, och bristande sånt där medmera! Fast det var förstås hundra år sen jag brydde mig om dom där. Men! Men vad har vi egentligen vunnit på vårt backande tillbaka till barndomen?

Ja? Vunnit och vunnit. Vi har haft trevligt. Det har gått en hel del tid. Vi hade ändå inte något viktigare för oss. Men nu ska vi se framåt! Bara framåt! Framåt, framåt för fulla muggar1

Men åt vilket håll ligger framåt? Framåt ligger alltid åt fel håll. Framåt ligger alltid åt andra hållet. Framåt finns alltid åt ett helt annat håll än dom pekat. Framåt är framförallt väldigt svår att hitta när man behöver han som bäst.

Fast familjen? Är det inte så, att där familjen tar slut, där börjar framåt? Att allt går ut på att familjen ska avvecklas, i bästa fall med förnuft? Kanske. Men många fuskar, och börjar rulla fram en ny familjekula innan dom ens är färdiga med den förra. Ny, men det är egentligen samma gamla sak. Förr var du själv tretton år, nu tror du att du har en trettonåring. Tror du det är du dum, tror du det är du obotlig, tror du det kommer du aldrig uppför backen. Inte egentligen.

Det där "egentligen" dyker alltid upp. Trots att man huggit huvet av han hur många gånger som helst, precis som en hydra. Eller kanske snarare som en ohyra? Där inte ens all världens anticimixare hjälper ett dugg.

     Men sådär är det med många ord. Det är inget göra. Låt dom vara ifred så stör dom ingen. Man kan alltid välja att låta bli att bli irriterad.

EGEN STAT

3657/ 

"Jo, jag hörde att alla hade rätt till egen stat nuförtiden!

Jättebra! Då ska jag också ha egen stat!

Jag har ju lite eget språk, så därför passar det bra med egen stat!

Och så har jag lite egen religion också, jag tycker nämligen att alla religioner är skräp!

Och dessutom har jag ganska egen kultur, fast den är så egen att den kan jag nog inte ens ta upp här!

Och jag har alldeles egen lägenhet som jag inte alls vill dela med någon!

Och enda lösningen som jag ser det är att jag får egen stat!

Så nu kräver jag egen stat och det helst redan till helgen om det går för sig!"

LOKALTIDNINGEN OCH LITE AV VARJE SÅDÄR

 3656/

Numera grips jag av kuslig tomhetskänsla när jag läser "min" lokaltidning. Fullt med tomma vita partier utan text! Var det verkligen så förr? Värst är det på insändarsidan där det gör ett andefattigt och obegåvat intryck. Har verkligen uppsalaborna helt slutat tycka? Kläm då in en dikt, en bild, eller ett dagsaktuellt visdomsord.  Eller varför inte en insändare? Som då kan bli kort och klatschig som omväxling. Vad som helst är bättre än denna idiotiska tomhet! Och byt ut meningslösa "insändare finns i fyra längder" (en insändare är ingen limpa!) mot mina TRE TIPS: 1/ Skriv bra! 2/ Skriv kort! 3/ Gnäll inte så förbannat! Och att partipolitik inte hör hemma här är självklart, den får den plats den förtjänar på andra sidor. Och huru upprörande är det dessutom icke att Anita Lindblom ännu inte fått ett enda minnesord! En av våra få äkta svenska skandalkändisar! Alltså långt före sin tid! Dessutom var hon bra på att sjunga, och blev rent av utvikt i en herrtidning när jag var på porslinsfabriken, det bör alltså ha varit 1975, sådär? Och förmannen Risberg sade insiktsfullt: "Ja, inte skulle man haft något emot..." Och då var Anita inte ens längre purung, hon var en mogen kvinna och allt. (Men ännu sorgligare fast här inom parentes var väl att Sophia Loren avråddes från utvikning när hon var i sjuttioårsåldern! Då hade man verkligen fått något att titta på och begrunda, mognare än så kan kvinnor knappast bli! Men den här parentesen har inte ett dugg med lokaltidningen att göra, vilket beror på att den är lokal.)

Men man oroar sig, man rent av gruvar sig. Är De Vita Sidorna ett hotande förebud till Det Vita Arkivet där man kan fixa till sin död redan innan det är dags? Att den dagliga dosen tomhetskänsla bara är en nyttig föregångare till den outgrundlighet som snällt väntar på oss alla? Nå, det kommer att visa sig senare, men just nu verkar det jättedumt att  trycka ingenting på papper när det är pappersbrist och det. Jag saknar ord. Men det gör inte så mycket. Värre är att Lokaltidningen saknar ord. Tomhet, vithet, vart än man ser, det går utför med UNT. Men! Å andra sidan har ledarsidan lyckats kravla sig ut ur förutsägbarhetens igenslammade träsk. Det finns hopp! Det finns ord! Och en dag kommer de tomma vitsidorna att åter fyllas av svarta men gladlynta bokstäver!

BRÄNNA BÖCKER

 3655/2

BRÄNNA BÖCKER

"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor."

Det var en bra formulering av Heine. Men ibland är det bra att bra formuleringar inte stämmer särskilt bra.

För det bränns massor med böcker i Sverige. Men mycket få människor.

Men inget eldar upp känslor som bokbål. Ibland räcker det med ett bokbål på en enda bok.

Och ändå är det mycket vanligt med bokbål. Varje år bränns det tusentals biblar, någon enstaka koran, och hur många andra "vanliga" böcker som helst.

Böcker som ingen längre vill ha. Böcker som i bästa fall återvinns.

Böcker som ingen vill köpa, och ingen vill ärva. Böcker som "bara står och samlar damm".

Hela tiden ryker det böcker, hur många böcker som helst går upp i rök varje år i Sverige.

Så om man vill vara upprörd över att det bränns böcker bör man i alla fall ha full sysselsättning.

1/ Heine tänkte inte alls på Hitler utan på inkvisitionen.

2/ Att förbjuda ord är en bra förövning till att bränna böcker.

3/ Det är dumt att bränna böcker men det är ännu dummare att bli kränkt av bokbränning.

VET ALLA DET?

3655/

Islam är en religion. Inte en folkgrupp. Vet alla det? Och vet alla att det är fullt lagligt att kritisera och även häda religioner i Sverige? Och vill alla veta det?

För troende är Koranen en helig bok. För icke-troende är Koranen bara en bok. Och den som inte förstår skillnaden är förmodligen troende.

Och vet alla att det bränns massor med böcker varje år i Sverige? Massor med böcker går upp i rök, besök en second-hand-butik eller en återvinningscentral om du inte tror mig.

Det ryker böcker så det står härliga till!  Och det bränns Biblar till förbannelse i det här landet utan att man bryr sig ett dugg, eftersom Biblar sällan är särskilt värdefulla utanför den trängre familjekretsen. Vet alla det?

Att Koranen än så länge är uppeldningsunderrepresenterad beror förstås på att det finns färre Koraner än Biblar i de svenska hemmen. Hur det blir med den saken i framtiden vet Ingen. Men Ingen brukar ju aldrig veta något om framtiden, vet alla det?

Så om man väljer att bli kränkt över att andra bränner sina egna böcker är man korkad.  För man väljer förstås alltid själv om man vill vara kränkt eller inte.

Kränkheten kommer nämligen inte som en gåva från Gud, vet alla det?

GLES 1-3

GLES 1/ MAN MÄRKTE ATT GLESBYGDEN BÖRJAT BLI I GLESASTE LAGET

3654/

Det är ofta glest i glesbygden. Visst. Men just det här året var det glesare än vanligt. Och nästa år vart det ännu glesare. Och så fortsatte det. Något måste tydligen göras åt den tilltagande glesheten i glesbygden. Men vad?

     Då var det en där i glesbygden som kom på: "Robotar!"

    "Hurdå robotar?" undrade Alla Andra.

    "Jo! Istället för folk får vi fylla glesbygden med robotar!" förklarade Han Som Hittat På.

    "Va i hellskotta ska de va bra för!?" undrade en som inte fattat ett tallbarr.

     "För då ser det inte längre så glest ut!" triumferade Han Som Hittat På det hela.

Och så fick det bli. Glesbygdsproblematiken skulle få sin slutgiltiga lösning: Glesbygdsrobotar. Och robotar var lösningen inte bara i glesbygden, nej nu började robotar bli lösningen på samhällsrubbet.

     Istället för supiga och lata arbetare - industrirobotar!

     Istället för slöa och surriga sjukvårdsbiträden - robotkatter!

Och man satte ut tiotusen glesbygdsrobotar, som iförda typiska glesbygdskläder, utförde typiska glesbygdssysslor.

Och man fick pengar från EU, annars hade det aldrig gått. Men EU är hur snäll som helst, eftersom det ändå inte är han som betalar. 

"Men är det inte snarare androider än robotar?" tyckte en typisk sån där messerschmitt som bara ville göra sig märkvärdig, men som inte ens lyckades med detta. För, visst var det väl snarast androider, men man tyckte att robotar lät bättre, eftersom det lät lite mera tekniskt som.

Och robotarna fick glesbygdskeps, fick rutig skjorta, fick gummistövlar. Ja, det gick åt gummistövlar till tusen! Och ägaren till det lilla, lilla gummistövelsföretaget blev så glad att han överlevde och allt och slapp flytta till utlandet, eller söderut, eller nå ännu värre ställe.

Och så det kanske viktigaste: Robotarna fick dialekt! Visserligen en ganska gles dialekt, men ändå. Det är glest mellan dialekterna i Norrland så man fick sikta lite lagom på nån slags dialekt-mitt. Men vafan, det var ändå ingen där som var dialekt-taliban, utan det viktiga var att tota till en garanterat nyskapad äkta glesbygdsdialekt.

Och att robotarna verkligt blev som ett dekorativt inslag på åker och äng, och i skog och mark!

Och robotarna kunde på gles dialekt ha värdefulla synpunkter på vädret, och det är ju det viktiga. Vädret brukar räcka bra som samtalsämne, inte minst i glesbygden där det inte händer så mycket. Klart robotrösten lät lite konstig i början, det var ju en testmodell, men rösten blev bättre och bättre. Men aldrig riktigt bra. Glesbygdsroboten förblev tystlåten. Men att vara tystlåten är bara en fördel i glesbygden, för då hör man storlommens desperata rop på bättre levnadsvillkor bättre.

Ett öppet landskap, med en glesbygdsrobot mitt i! Kan det bli öppnare än så? Klart det kan. Och visst är väl öppna landskap bra på sitt sätt, men i så fall längre söderut. För uppi norr det får vara någon måtta på öppenheten, annars blir det bara som tomt. Så glesbygden blev mera lagom än öppen.

Fast man undrade förstås hur djuren skulle reagera på allt det här nya? Men det blev inga problem med djurens reaktion, för djuren reagerade inte alls. Jag tror inte ens djuren märkte någon skillnad på folk och robotar? Djuren är nöjda bara dom får mat. Eller får vara i fred. Djuren är duktiga på att vara nöjda. Där har djuren en stor fördel jämfört med folk

GLES 2/ ATT MAN ALDRIG FÅR VARA RIKTIGT GLAD

Alla var nöjda och glada. Djuren var nöjda, och glesbygdsrobotarna var glada. Alla var nöjda och glada. Men! För det finns alltid ett men!  Och finns det inte ett men, beror det bara på att han ännu inte hunnit fram.

För snart kom det en sån där militant jävel och uppviglade robotarna så det stod härliga till. Och glesbygdsrobotarna blev uppviglade värre, hyrde en buss, och for ner till huvudstaden för att demonstrera. Det är nämligen lätt att få robotar att göra som man vill. Det behövs egentligen bara en skruvmejsel, och nu var robotarna inställda på att vara missnöjda, bittra & buttra, samt förstås framförallt: KRÄNKTA.

Och det blev talkörer, plakat, TV-team, och en robot blev så engagerad att han välte en korvkiosk, det blev bra bilder och det blev ett jävla liv i huvudstaden.

Men vad ville egentligen robotarna? Robotarna ville inte ha betalt, för vad ska en robot göra med pengar i glesbygden, där det ändå inget finns att köpa?  Nej, robotarna ville ha människovärde!

Människovärde ville robotarna ha, men det fick dom förstås inte. Facket sa ifrån, och facket är inte att leka med, i alla fall inte i Sverige. Och dessutom fanns det religiösa invändningar från samtliga Abrahamitiska  religioner, så något människovärde blev det alls inte, utan det blev tvärstopp.

Men en skötsam robot fick i alla fall vara med i ett debattprogram: "Hur upplever du din situation som ensamstående glesbygdsrobot?" frågade programledaren programenligt.

"Jag upplever att det har såväl fördelar som nackdelar!" svarade den skötsamme roboten och blev genom detta kloka svar folkkär och kändis till tusen. Och han fick hur många giftermålsanbud som helst. Han kunde välja och vraka. Men eftersom han såsom varande robot inte fick gifta sig, fick han nöja sig med att vraka.

"Synd!" tänkte den skötsamme roboten "För det var en kvinna där från Skåne som lät väldigt rund på rösten!"

Fast facket hade förstås sagt ifrån. Och religionerna hade också sagt sitt. Och nu var det fastspikat: En robot är en robot är en robot. Och en robot skall ogift förbli.

Och regeringen? Jo, regeringen vart som skakad där ett tag, när det demonstrerades som värst. Och hur skulle det bli med befolkningen om alla gick och blev robotar? (Bra fråga) Och hur skulle det gå med det urgamla och urvackra svenska språket om alla blev tystlåtna robotar? (En ännu bättre fråga) Och regeringen funderade till och med på att göra något. Men eftersom regeringen inte kom på vad som i så fall borde göras, fick det väl vara så länge. Och en regering som tar det lilla lugna är som bekant den bästa regeringen.

Och robotarna tog tystlåtet bussen tillbaka till sina hemvävda glesbygder. Och den där militanta jäveln som ställt till med allt fick man snart bukt med. Vete fan om det egentligen gick riktigt lagligt till? Men det gick i alla fall bra, och man fick tyst på han. Och det var det, det.

Lugnet var återställt. Allt var som vanligt, glesbygden var visserligen fortfarande ganska gles, men i gengäld hade den nu en våldsam framtidstro, och det är inte det sämsta.

Gles? Ja, men uppfylld av förnöjt idisslande robotar. För det är lätt att få robotar att uppföra sig som folk. Men det är svårt att få folk att uppföra sig som folk. Och FOLKET ska vi bara inte tala om.

Här någonstans ser jag lösningen på samtliga samhällsproblem.

Men i nuläget kan jag tyvärr inte gå ut med denna lösning på grund av sekretesslagstiftningen.

Men! I morgon är också en dag! Hävdas det från vanligtvis välunderrättat håll.

GLES 3/ EN FÖRFÄRLIGT FRISTÅENDE DEL

Tore Skogman kallas ofta "Sveriges Leadbelly". Och det med rätta. Så det var helt naturligt att man vände sig till Tore i samband med utsättningen av glesbygdsrobotar. Man ville att Tore skulle tota till en passande låt. Och man fantiserade lite lätt på egen hand: "En robot-jenka? En glesbygderi-bygdera-vals? En ko-pojke-polka? En menuett för tvenne gummistövlar? En Plåt-Nisse-pop-pryl? En twist för sju löpmagar med därtill hörande magdans? En Huwaligen Hula-hula?  En eluppladdad Hully-Gully? En huligan-hambo? En rävaktig foxtrot? Eller en vanlig hederlig robot-rock?"

Men! Det var nog bäst att låta Tore få fria händer. Tore kunde man alltid lita på. Det Tore inte kunde tota till på nolltid, fanns helt enkelt inte till. Tore var mannen för uppdraget, och dessutom hade Tore väldigt glest mellan framtänderna.

Det avgjorde saken, och man ringde upp Tore. Men Tore svarade inte. Tore var död. "Sveriges Leadbelly" hade satt sin sista ton

Nu vart man som besviken på Tore. Det hade man aldrig trott om Tore. Att han skulle svika samhället, när det nu verkligen gällde.

Fast det fick väl gå ändå. Fast det fick gå utan musik. Ibland måste man våga satsa. Och satsade gjorde man. Man satte ut miljoners-miljoner glesbygdsrobotar i den glesaste glesbygd man bara kunde tänka sig. Den var så gles att man nästan vart rädd innan man vant sig vid synen. Men sen kom ju robotarna och förändrade bilden totalt.

Men korna betraktade satsningen med samma suveräna likgiltighet som sedan urminnes tider har präglat den konservativa mjölk- och ost-branschen.

Men hur skulle det gå på längre sikt med alltet?

Ingen visste.

Men alla skulle med tiden få veta.

Den här gången var det ingen större brådska med framtiden.