1552/ LÄR AV HISTORIEN

Det var en gång en radikal författare som var så radikal att han rent av blev tvungen att gå i landsflykt. Det är inte alltid så himla muntert att behöva gå i landsflykt, men som tur var fick hans dåvarande kvinna ett städjobb, så han kunde fortsätta skriva på sin radikala pjäs. Men hans dåvarande kvinna var tyvärr lite klen och kunde inte riktigt få ihop till den gemensamma brödfödan. Och dessutom kostade den radikale författarens cigarrer förstås en hel del, det är nackdelen med rökning.
    Och det var en kall vinter. Väldigt kall, som vintrarna var förr, och den radikale författaren frös nå så in i spisen. Han huttrade och han skakade, och värst av allt var att han inte kom någonvart med den radikala pjäsen. Han var inte heller riktigt nöjd med sin dåvarande kvinna, hon borde egentligen bytas ut mot någon som drog in mer pengar till hushållet, men det var inte så lätt byta kvinna, när man inte ens kunde språket.
      Men, den dåvarande kvinnan gnodde på, och höll därigenom uppe sin egen värme, men den radikale författaren frös något förfärligt, att det var synd om honom.
     Men, i samma hus bodde en helt vanlig arbetare, eller proletär, som man sa förr. Jag vet egentligen inte vad han arbetade med, men hur som helst hade han fullt med vedsäckar i sin källare. Han kanske fått veden från någon släkting på landet, vad vet jag.
     Den radikale författaren sneglade surt, och avundsjukt, på alla de proletära vedsäckarna, och eftersom han aldrig varit rädd av sig, slog han till. En natt stal han, helt enkelt, en vedsäck. Det var en kall, kall februarinatt, men det gick hur bra som helst, ingen märkte ens stölden. Och den radikala pjäsen tog åter fart, vedträ för vedträ. Och det blev några säckar till, det blev det förstås, men sen var vintern äntligen slut.
     Och den radikala pjäsen hade gått framåt. Radikal scen, för radikal scen. Radikal akt, för radikal akt. Och till sist var den radikala pjäsen fullbordad. För att inte säga fulländad. Den var verkligen radikal, hur radikal som helst, radikal till tusen. Alla som såg pjäsen skulle genast gå och bli goda stalinister, trodde den radikale författaren förnöjt. Men där trodde han fel. Och tur var väl det.
     Och samvetet? Vilket samvete? Jaså, det! Nja. Inte plågade honom samvetet. Inte ett dugg. Förstås förargligt för den individuella arbetaren att förlora en del ved, visst! Men! Å andra sidan fick ARBETARKLASSEN en eldande pjäs som gynnade kampen mot kapitalismen!  Och KLASSEN är alltid viktigare än individen! Det fanns massor med arbetare, arbetare var det ingen större brist på, det fanns hur många arbetare som helst! Men! Det fanns få radikala pjäser som kunde elda upp arbetarna till kamp mot kapitalismen! Det avgörande var inte veden, utan klasståndpunkten! Ved är stöld, om veden hindrar kampen, men ved som gynnar kampen, är en god sak!
    Och något år senare hade den radikala pjäsen premiär. Och detta dessutom i en nybildad och stalinistisk diktatur. Och pjäsen ansågs vara radikal något i hästväg av alla intellektuella sympatisörer i väst.
     Och, vad kan vi lära oss av historien?
     Av historien kan vi lära oss att ord ofta värmer bättre än ved.

1551/ BRA JOBB

Nu hade han jobbet vid ugnarna i ungefär en månad. På fabriken. Som bland annat gjorde badkar. Och handfat. Och sånt där. Som kan vara bra ha. Nu var det natt igen. Och nu började han summera, så smått: "Varmt. Väldigt varmt. Svettigt värre. 1200 grader inne i ugnarna. Och här där jag står? Varmt så det räcker. Kan det verkligen vara bra för hjärtat. Kan det knappast vara. Om man nu har nåt hjärta. Det kan diskuteras. Och buller. Ugnarna dånar, fläktarna bullrar. Alla bullrar. Utom arbetskamraten på andra sidan ugnen. Han gör samma som jag. Fast åt andra hållet. Han får mina handfat. Varma. Så får jag hans handfat. Varma. Och klara. Bara för dom att sälja. Egentligen borde man ha hörselskydd. Ingen har hörselskydd. Och man lyfter. Och man lyfter. Och man drar. Och man skjuter på. Kan inte vara bra. I längden. För ryggen. Ryggen räknas inte. Har man inte ont i ryggen är man inte riktigt normal. Eller för armarna. Eller för nåt. Och dammigt. Och smutsigt. Och har man otur får man silikos. Heter det väl. Får heta vad det vill. Nåt åt det håller. Bäst låta bli andas. Man borde ha munskydd. Man borde ha skyddsmask. Ingen har nånting. Man borde jobba någon annan stans. Med något annat. Och nu är det natt. Det blir ofta natt numera. Har jag noterat. Skiftarbete. Treskift säger man här. Dygnet runt. Året runt. Ugnarna måste alltid matas. Som små barn. Man vet aldrig när man är ledig. Man är aldrig ledig när det är något roligt. Och när det är något roligt är man aldrig ledig. Eller tvärtom. Och lönen. Plåster på såren brukar vara lönen. Det är klart. Lön är lön. Otack är taskig lön. Och man får tillägg. Man får fler tillägg än man trodde fanns. Men är det lönt ändå. Med lönen och det. Och sen är det språket. Språkproblem. Det är synd man inte kan språket. Man kanske borde lära sig finska. Lär vara svårt språk finska. Men ändå kan alla finnar finska. Fast dom är i Sverige. Konstigt. Kanske.  Stressigt med löpande band. Vagnar åker in i ugnen. Vagnar kommer ut ur ugnen. Plocka på. Plocka av. Lampor som lyser rött. Arga lampor. Man måste passa. Hela tiden. Fullt upp. Hela tiden. Ingen matrast. Man får tugga när man har tid. Och en varm lättöl. Klart den blir varm. När man har den bredvid ugnen. Men man kan inte gå ifrån ugnarna. Inte någon längre tid. En kort promenad. Man hinner till toaletten. Visst. Och man hinner tillbaka. Sen är det dags igen. Magen lär vara det värsta. Säger dom. Som jobbat länge. Att magen pajar. Av skift och elände. Vi får se. Har bara gått en månad. En del månader är långa."
     Arbetskamraten från andra sidan ugnarna tittade förbi: "Nå! Nu du jobbat en månad! Vad tycker du om jobba ugnarna?"
     "Inga problem!" svarade han "Det här verkar vara ett bra jobb!"

1550/ SURGUBBE

En man bad till sin gud. Mannen var himla troende, och han bad hur brinnande som helst. Vilken tro, vilken känsla, vilka böner! Mannen bad, och bad, och bad, och bad.
     Men. Inget hände. Inte hjälpte det att be. Inte. Snarare tvärtom. Och det blir jobbigt att be i längden. Knäna tar stryk. Magen krånglar. Man sover, sådär. Högst. Man ber och man ber, och vad är tacken? Ingen alls. Till sist blir man less. Till sist blev han förbannad: "Det här var då sista gången jag bad till dig, surgubbe!" sa han och knöt näven mot himlen, där den då aktuelle guden ansågs hålla till.
     Och det var det. Det. Nu kände han sig äntligen fri. Helt fri. Det är trevligt att känna sig fri. Att få sköta sig själv. Att inte hela tiden behöva be andra om hjälp. Som man ändå aldrig får. Andra har nog med sitt.
     Men, sen hände något konstigt. Nästan som om han fått bönhörelse. Visserligen sent. På tok för sent. Men ändå? Han hade bett, och nu hade han fått det han bett om. Till sist. Han hade blivit bönhörd, eller hade han det? Räknas det verkligen, om bönhörelsen kommer indrällande långt efter utsatt tid? Svåra, men teologiska, frågor. Inte ens den käckaste ärkebiskop hade kunnat reda ut.
     Och nu blev han riktigt arg, det fanns inget annat att göra än att bli arg: "Det där var väl ändå jävligt onödigt! Det är så himla typiskt, att man aldrig kan få klart besked från överheten i rimlig tid! Är det alltid bara vi, som ska vara tvungna att passa tider! Men själv får ni tydligen söla och slappa, precis hur mycket ni vill!  Och det är tydligen bara vårt tal som ska vara jajaja, eller nejnejnej! Men ni får minsann mumla, och vara mystiska, så det står härliga till! Surgubbe!"
     Och sedan den dagen bad mannen aldrig mer. Inte en bön. Inte ett knäfall. Nu var det slutbett för hans del. Surgubbe kan man vara själv. Det är inget man behöver be andra om.

1549/ MÖRKA STUNDER

Inte roligt bli blind. Klart enklare ha synen kvar. Men när HAN nu gick och blev blind, blev HAN ändå inte så ledsen, som många andra. HAN visste att alltet var vist inrättat. HAN visste att den som miste ett sinne. Fick andra sinnen desto förstärkta. Tappar du, till exempel, ett öra. Vilket många gör i sjuttioårsåldern. Hör du desto bättre med ditt andra öra. Så vist är alltet inrättat. Visste HAN. Väl. Och blir du blind, blir du i gengäld desto musikalisk. Och du får hyperkänsliga fingrar. Du har bara att peta på en person. Så vet du genast vem det är. Och sexlivet, ja sexlivet. Det blir bara bättre. Och bättre. Det blir liksom förvandlat. Det där med att titta på det ena, och kanske ännu mer på det andra, det var nog ändå mest till för snuskhumrar. Nu blir sexlivet liksom desto förandligat. Trodde HAN sig veta. Man snappar upp. Jojo.
    Fast först ställde HAN sig i gathörnet. Som Blind Bengo John. Med blockflöjt och burk. Och nu kom det in pengar. Visst kom det in pengar. Plåtburken skramlade, vackert lät det väl inte direkt. Det låter förjävligt, och det blev bara värre. Det var så vidrigt att alla betalade för att HAN skulle sluta spela. Och då slutade HAN. Dum var HAN inte (det var blind HAN var) och nu hade HAN ett litet, men dock desto, kapital. Kan vara bra ha. Dags satsa på annat supersinne. Varför inte fem känsliga små fingrar? Men fingrarna var som förr, fast värre. Visade dom sig. Fingrarna kunde inte skilja en gurka från en apelsin, fingrarna var värdelösa.
     Än så länge var sinnena en besvikelse. Sinnena hade misskött sig. Fast, sexlivet fanns förstås...
     ...inte heller kvar. Eftersom frun försvann i hela den där vevan.  Frun ville inte vara ihop med en maläten blinning, som dessutom ständigt surrade om sina  fantastiska sinnen. Men som själv inte verkade vara vid sina sunda fem. Så, frun bara försvann. Och inte klandrar jag frun. Det fanns så många som klandrade frun. Det räckte och blev över. Så sexlivet blev inte heller något att hurra för. Det var inte ofta HAN hurrade numera. HAN hurrade sällan. HAN hurrade aldrig.
     Och ibland började HAN rent av. Tänka, eller undra. Om det ändå inte hade varit bättre, om HAN inte gått och blivit blind?
     Så långt gick HAN. Ibland.
     Även blinda kan ha sina mörka stunder.

1548/ DEN ODYGDIGE GOSSEN

Det var på den tiden man pratade om FOLKET. Eller om ARBETARKLASSEN. Eller om båda två. I alla fall pratade man väldigt mycket.
     Och han det här handlar om hette, konstigt nog, Konrad. Genom att allvarsamt säga "Det är inte DÄR den riktiga radikalismen sitter!" imponerade Konrad på alla. Även på mig.
     Alla var imponerade, men många undrade VAR den riktiga radikalismen satt, även jag.
     Men ingen vågade fråga Konrad. För på den här tiden var fel frågor nästan värre än fel svar. Och Konrad svarade, hur som helst, alltid allvarligt: "Inte DÄR!"
     Och om någon var så full att någon ändå envisades avspisades någon med frågan: "Men, är du marxist-leninist, EGENTLIGEN?"
     Och att få denna avgörande, och försmädliga, fråga fick någon att genast skamset nyktra till. Ty att inte vara marxist-leninist ansågs allmänt vara värre än att, till exempel, vara bigamist. Med marxist-leninist menades, för övrigt, maoist-stalinist, ty på den här tiden var man mycket noga med de politiska termerna.
     Konrad levde vidare, med minst lika allvarlig min, och var beundrad av alla, utom av trafiken som tog hans liv. Konrad blev inte gammal. Det blev han inte. En stor förlust för, ja, för någonting radikalt, men för VAD, ingen visste, men alla undrade, även om det nu var i senaste laget.
     Alla samlades vid graven och viskade: "Men VAR satt egentligen den där riktiga radikalismen, vet du, berättade han för dig, innan han hamnade under långtradaren?"
     "Ingen aning!" viskade alla tillbaka.
    Men just då rusade en odygdig gosse in på kyrkogården och kastade en sten på kistan, som svarade med ett ihåligt: "Dunk!"
     "Där satt den!" ropade den odygdige gossen förtjust, och försvann sen ur texten. Han hade gjort sin pedagogiska insats, och hur många av oss kan säga sammalunda, inte vet jag.
     "Jaså! DÄR satt den!" tänkte alla tyst, och festen efteråt ska vi bara inte tala om, men den var lyckad till tusen, och inte ett dugg allvarlig, jag var inte i säng före klockan tre.

1547/ MUCKA FRÅN LIVET

Nu skrev man MUCK. Nu skrek man MUCK. Nu var det dags för FRIHET.
     Och visst rycktes HAN med. Ett tag. Men HAN förblev aningen tveksam. Och till sin sorg fick HAN rätt. Inte blev det någon FRIHET. Inte. Från militär-tvång förflyttades HAN snart till arbets-tvång. Och nu fick HAN livstid. Inte tio månader. Fast det är klart: HAN fick mer pengar och fler leksaker. Men FRIHET? Knappast. Räckte inte. Tyckte HAN. Man borde göra något. Men vad?
     Han började med att fundera. En bra början. Och kom på något. Och skaffade en stor sten. (Och jag menar STOR!) Ungefär som en runsten. (Fast större!) Och plattare. (I alla fall på framsidan!))
     Och på framsidan knackade HAN med stor möda in MUCK. Med jättebokstäver.
     "Det här blir en jättebra gravsten!" tänkte HAN förnöjt.
     Men. Inte fick man ha sådana gravstenar. I alla fall inte på kyrkogårdar. Visade det sig. Sen.
     Men då var HAN död. Och då kunde det kanske göra detsamma.
     Den som är död behöver ingen gravsten.
     Den som är död vet ändå vad han heter,
och vet han det inte,
klagar han sällan.

1546/ KAN VARA BRA VETA

Han jobbade hårt. Han tjänade hyfsat. Och han köpte jazzskivor till tusen.
För han hade tänkt att. När han blev pensionär skulle han bara sitta och höra på jazzskivor. Hade han tänkt. Men nu hade han aldrig tid att lyssna på jazz. Eftersom han nu jobbade så hårt. För att få råd. Med så många jazzskivor som bara möjligt. Som han sen skulle lyssna på. När han blev pensionär. Hade han tänkt. Och jobbade på. Och köpte jazzskivor till tusen.
     Och så blev han plötsligt pensionär. Det sa PANG bara, som det brukar göra när man plötsligt blir pensionär. Men, för det finns alltid minst ett men. Men, på jobbet hade han blivit hörselskadad. Det vill säga döv. Och inte ens den mest finurliga hörapparat hjälpte ett dugg. Och vad hjälper det att hörapparaten nästan inte syns, om den ändå inte fungerar. Han hade inte ens ledhörsel, så inte blev det av att lyssna på någon jazz, inte. Inte en LP, inte en EP, inte ens den bräckligaste sjuttioåtta blev det lyssnat på.
     Men (för det finns alltid ett men) under årens lopp hade han ändå slutat gilla jazz.
     Så han var lika glad för det.
     Eller, glad och glad.
     Men han hade i alla fall lärt sig något av sitt liv.
     Han hade lärt sig att livet inte alltid blir som man har tänkt.
     Han hade lärt sig att livet ibland var liksom lite lurigt.
     Och det kunde väl vara av visst intresse att känna till, ansåg han.
     Sånt kan vara bra veta.
     Till nästa gång.

1545/ DEN HELIGA HUNDEN

Hundar är som bekant ofta främlingsfientliga. 75 % av Sveriges hundar skulle rösta på Sverigedemokraterna, om dom bara fick. Och minst 63 %  landets kennelklubbar beräknas vara islamofobiska. Det säger en hel del, om dessa siffror.
     HAN (en helt vanlig man som råkade heta HAN) var på väg till jobbet. Och cyklade som vanligt förbi GRANNENs tomt. Då kom GRANNENs äckligt nya hund utrusande och förföljde HAN med skällsord och hotande gester en bra bit bort på vägen.
     HAN hade aldrig tyckt om hundar. Fast det är klart, hundar som stillsamt skötte sina egna affärer, hundar som höll käft, hundar som uppförde sig som folk. Klart att sådana hundar fick fortsätta sina meningslösa hundliv, men med måtta, best dom ville, men.
     Det är inte roligt att behöva berätta att GRANNhunden blev mer och mer aggressiv, för varje dag som gick. Ty om man inte bekämpar Ondskan redan från början, blir Ondskan bara värre och värre. Om inte De Goda Krafterna, som en man, bestämt och brutalt, slår ner Ondskan i skorna med en gång, och med en väldig kraft, kommer Ondskan snart att bita dig i benet. Och så skedde. Var det inte det jag trodde.
     HAN klagade hos GRANNEN som sa:  - Han är bara lekfull!
     Men i brist på organiserad motståndskamp tilltog tyvärr GRANNhundens främlingsfientlighet. Och hunden gav sig nu på De Svaga Grupperna, det vill säga såna som var hundrädda.
     Det var otäckt. Visst var det otäckt. Men, det var så det var.
    Och numera bet hunden till så att det kändes ordentligt, men GRANNEN sa: - Hundar är hundar! Du ska vara glad över att han inte bet till på riktigt!
     Men HAN var inte glad. Däremot smidde HAN planer. Och så gick det, som det så ofta gör, några händelselösa dagar, dom hoppar vi över, men så en dag var det GRANNENs tur. Eller, tur och tur.
     GRANNEN passerade en vacker dag, aningslöst och hundlöst, på sin vanliga väg till bussen, som skulle ta GRANNEN till det vanliga jobbet inne i den vanliga staden. Men! Då! Plötsligt! Kom HAN utrusande, iförd en monstermask, och viftade med ett vapen som såg obehagligt äkta och livsfarligt ut! Dessutom förföljde HAN GRANNEN med spott samt spe ända fram till bussen, där GRANNEN flämtande äntligen fann en fristad!
     GRANNEN polisanmälde. Förstås. Blev rättegång. Förstås.
     Och DOMARN frågade förstås: - Varför hotade ni er GRANNE?
     Och HAN svarade: - Jag var bara lekfull!
     DOMARN: - Men ni viftade desslikes med ett livsfarligt vapen?
     HAN: - Jag tycker GRANNEN ska vara glad över att vapnet var oladdat!
     DOMARN: - Och dessutom okvädade ni er GRANNE med ord, spott, samt gester?
     HAN: - Lite skäll ska väl en hundägare tåla!
     DOMARN: - Är ni inte riktigt klok?
     HAN: - Jag uppför mig bara precis som GRANNhunden brukar göra!
     DOMARN: - Men hundar är hundar!
    (DOMARN ägde själv en äcklig hundjävel, av en ras som jag inte ens vill veta namnet på. Faktaupplysning.)
     - Men, äro då icke människor människor? (Försökte HAN förklara och försvara, men DOMARN avfärdade bryskt och yrkesskickligt: - Människor har inget med fallet att göra!)
     Och DOMARN utdömde en symbolisk bötessumma.
     Symbolisk? Visst! Men nuförtiden kostar även symboler en bra slant.
     Men nu hade HAN äntligen fått sig en riktig läxa. Nu visste HAN att samhället inte var till för människor. Nu visste HAN att samhället var till för hundar. Hundar, heliga till tusen.
     HAN hade fått en näsbränna. Nu, men först nu, fattade HAN att hela vårt samhälle egentligen bara är en enda stor hundkoja.
     Nu hade HAN verkligen fått lära sig veta VOFF!
     Eller ARF! om man bor i USA.
     Men det är samma sak, och samma samhälle, och samma skäll mot folkgrupp.
     Heliga kor?
     Fnys!
     Vad har en skällko att sätta upp mot en skällhund?
     Heliga kor är veliga kor,
     men en helig hund är helig av helvete.