3232/
Han tänkte han skulle bli läkare och tjäna pengar som gräs. Och det visade sig vara rätt lätt, ja, nästan för lätt. Det var bara att utbilda sig och stå i, och så var man läkare. Och fick inte bara bra betalt, det fanns dessutom gott om kvinnor inom och utom vården visade det sig. Och det var ju behändigt. Bara ta för sig, men ändå, aningen tråkigt i längden. Så han beslöt sig för att börja forska istället.
Det är ganska roligt att forska. Fast man ska förstås inte ha för bråttom. Men redan efter fem år trodde han att han hade kommit på något: Om man åt gräs då och då slapp man få cancer. I alla fall ibland.
Och han kom hurreka-ropande rusande ut ur sitt labb med sitt glada gräsbudskap, men!
Till sin stora sorg och förargelse fick han inget beröm. Han fick tvärtom, och det är inte roligt att få.
"Det var då själva fan!" sa han "Här har man suttit och forskat, och botat cancer, och allt, och ändå skäller dumjävlarna på mig! Men jag ska, MINSANN!"
Och MINSANN blev nu hans nyckelord. Han skrev debattartiklar som, MINSANN, osade svavel och sånt. Och Massmedian nappade förstås förtjust. Massmedian respekterar alltid såna som verkar vara väldigt arga. Eftersom vi svenskar är så fridsamma tror vi att alla som är arga är arga av goda skäl. Och att alla som är arga alltid har rätt.
Så det blev ett himla hallå. Och han badade vällustigt i hallå-andets vällust, och märkte hur mysigt det var att verka i motvind. Ju mer skäll han fick - desto mer rätt hade han. Trodde han, tyckte han, och ansåg han. Andras motstånd bevisade bara hans teoriers förträfflighet. Och cancer säljer bra, och när det nu var ett så billigt och bra botemedel som gräs, bingo! Artikel på artikel, debatt på debatt, insändare till tusen, och han var STRIDBAR! Tyckte Massmedian, och tyckte han själv. Och att inte alla godtog hans teorier berodde bara på att dom var RÄDDA!
Fast han var förstås en usel debattör. Alla debatter kom genast att gälla hans person, hans frisyr, hans människouppfattning, hans skjorta, hans hund, hans resvanor, ja, kom egentligen att handla om allt utom om hans gräsätningsteoriers eventuella vetenskapliga värde. Men vad gjorde det, huvudsaken var att han var STRIDBAR.
Om man hamnar i sådana debatter blir man snart en dumskalle, även om man varit begåvad från början.
Visst, men huvudsaken var väl ändå att man var STRIDBAR, eller hur?
Sverige har som bekant inte varit i krig på tusen-miljoner år och därför dyrkar vi i gengäld såna som är civil-STRIDBARA. Såna som alltid glatt hoppar upp och gormar och skäller så snart debattklockan klämtar för ännu en omgång. Och ju mer gorm, och gnäll, och skäll, desto bättre! Ju fler personangrepp desto bättre! En idealisk debatt är den där man glömmer bort vad den handlade om från början. Huvudsaken är det gapas och stås i, och det gör det, det gör det, lita på mig.
Fast för mig är förstås STRIDBAR ett negativt laddat ord. Om det nu ens är laddat?
Och jag har inte heller någon som helst respekt för ordet "engagerad". Alla tokjävlar är "engagerade", alla skurkar är "engagerade", och alla svammel-Pettrar är "engagerade", det är det som är felet, men hur gick det då för den STRIDBARE läkaren/forskaren/debattören?
Ja, gick och gick. Det gick väl som vanligt. Han fortsatte att glatt gorma sig fram genom livet. Fanns alltid ett eller annat meningslöst bråk. Fanns alltid en eller annan meningslös meningsmotståndare.
Aldrig har väl någon varit mer beroende. Beroende av andras åsikter. Beroende av att alltid vara tvungen att tycka tvärtom. Beroende av att alltid framstå som STRIDBAR.
Jaja. Hela den där uppblåsta STRIDBARheten som såg så käck ut, var egentligen bara flykt och feghet. Och den där löjliga tanken: att andras motstånd skulle bevisa att man själv hade rätt? Det är ju så dumt att jag blir tvungen snart sätta punkt för att inte själv sluta som stridbar, om än stridbar med små bokstäver, någon måtta får det väl vara även på stridbarheten.
torsdag 21 november 2019
onsdag 20 november 2019
RESPEKTERA PÅ HELTID
3231/
Han respekterade alla religioner.
Sa han.
Men han upptäckte att det fanns en himla massa religioner, det fanns tydligen hur många religioner som helst.
Och alla religioner skulle förstås respekteras.
Tyckte han.
Så han blev tvungen sluta jobba.
Att sluta jobba var tydligen enda sättet att kunna hinna med att respektera alla religioner.
Så nu respekterade han alla religioner på heltid.
För det är viktigare att respektera, än att jobba.
Hävdade han.
Och han var lycklig värre.
Påstod han.
För respekt är viktigast av allt.
Ansåg han.
(Men det var han det. Jag respekterar inte såna som respekterar alla religioner.
Men handlar det om idioter, eller om lögnare, eller om båda två?)
Han respekterade alla religioner.
Sa han.
Men han upptäckte att det fanns en himla massa religioner, det fanns tydligen hur många religioner som helst.
Och alla religioner skulle förstås respekteras.
Tyckte han.
Så han blev tvungen sluta jobba.
Att sluta jobba var tydligen enda sättet att kunna hinna med att respektera alla religioner.
Så nu respekterade han alla religioner på heltid.
För det är viktigare att respektera, än att jobba.
Hävdade han.
Och han var lycklig värre.
Påstod han.
För respekt är viktigast av allt.
Ansåg han.
(Men det var han det. Jag respekterar inte såna som respekterar alla religioner.
Men handlar det om idioter, eller om lögnare, eller om båda två?)
onsdag 13 november 2019
VI KAN KALLA HONOM M
3230/
Ingela hade en man, men annars inget särskilt. Och mannen, vi kan kalla honom M, var inget särskilt, bara en helt vanlig man. Om ens det.
Ingela bodde motvilligt på landet, och där satt hon nu, där hon satt, på landet.
M hade det lite bättre, eftersom han hade Bilen. Och M for fram och tillbaka, fram och tillbaka, i Bilen, vilket som bekant är mycket roligt.
Men Ingela satt hemma i huset och tittade på fåglarnas enfaldiga luftstrider. Och inget hände, och det enda som hände, var att bokbussen kom förbi och tutade försynt en gång per månad.
Ingela lånade några böcker. Mest för att få en promenad. Men så började hon läsa en bok, två, tre.
Den rätt-tänkande bokbussbibliotekarien hade försett bokbussen med feministisk litteratur till tusen. Och Ingela började läsa den feministiska litteratur hon, mest av misstag, råkat låna. Och! Det piggade sannerligen upp! Här läste Ingela nu om hur elak Mannen varit sedan urminnes tider. Mannen hade, bland annat, bränt jättekloka häxor på bål, ett jävla sätt, men inte nog med det! Mannen hade dessutom supit, krigat, mördat, misshandlat samt våldtagit i hundrade år!
Ja, allt var tydligen Mannens fel! Allt!
"Men ujujuj!?" sa Ingela uppiggat upprört, och just då kom Bilen aningslöst inåkande på gården. Och så kom M inlufsande som vanligt, men det skulle han inte ha gjort.
I ett jehuj kom Ingela rusande, och anklagelserna mot Mannen kom snart M att blekna och rodna samtidigt.
Först efter ett tag fattade M att han tydligen, på något konstigt sätt, hade mördat, och misshandlat, samt våldtagit, och så vidare. Men när M förvirrat ville ha närmare besked om när allt detta egentligen skulle ha hänt, förklarade Ingela att diskussionen för hennes del var avslutad.
Nå det var ju skönt tyckte M, och eftersom han inte förstod något förlät han allt. Fast invärtes muttrade han kanske något om "övergångsålder"? Vad nu det skulle förklara? Alla åldrar är väl övergångsåldrar på den raka men krokiga vägen mot döden, eller hur?
Man åt. Under tystnad. Men kalorier trivs alltid i magen. Sen må kalorierna vara hur tomma och tysta och dumma som helst. Kalorier dömer ingen.
Eftersom M var en beskedlig man fick han ännu mera skäll senare på kvällen som han stillatigande tog emot framför teven.
"Fan va hon har börjat surra? Kan de va de att hon inte tålde nåt i maten? Kvinner tål visst mindre skit i maten än män, säger dom? Eller kan de va de att kvinner är annorlunda än män? Man borde väl egentligen fråga nån, om det bara fanns nån att fråga?"
Och från och med den dagen blev det rätt bråkigt hemma. Och visst var det synd om M, visst, men det är nästan alltid rätt åt folk när det är synd om folk.
Men om Ingela var det inte ett dugg synd. Hon hade hittat ett verktyg, ett vapen, och ett evigt verbalt överläge.
M hade inte chans. M blev tystare och tråkigare än någonsin förr. Det enda M egentligen vågade yttra sig om var Bilen. Men inte ens Bilen fick fara i frid i längden. Bilen var visst numera en kallhamrad mördare av kvinnor, barn, rådjur, och gamlingar. Det var fan vad det ibland körde ihop sig, tyckte M.
Var det bara det gamla goda kafferepssurret om Dom Dumma Karlarna, tihi!? Fast förädlat till feminism? Eller var det något annat, något nytt, något bättre än så? Ja, inte visste M, och inte vet jag.
Och Ingela hade hela historien att retroaktivt använda som slagträ mot mannen M. Och hela historien är inte att leka med, och hela historien borde väl räcka livet ut, och gjorde så.
Men aldrig att M egentligen fattade något. M fattade inte ens vad det var han förväntades fatta.
M bara lufsade vidare genom livet. Och tyckte att allt, i stort sett, var bra, och ungefär som förr.
"Fast lite bråkigare hemma har det väl kanske blivit, när jag tänker efter? Men det verkar ju ändå
som om Ingela trivs lite bättre nu? Hon kanske inte alltid hade det så muntert här hemma på dagarna? Alldeles ensam på landet, när jag var borta med Bilen, och så? Ja, vad vet man om kvinner på landet egentligen? Men nu är det, hur som helst, snart älgjakt. Och då skjuter man alla problem åt sidan. Och så kommer man nära naturen, och djuren, och det."
Ingela hade en man, men annars inget särskilt. Och mannen, vi kan kalla honom M, var inget särskilt, bara en helt vanlig man. Om ens det.
Ingela bodde motvilligt på landet, och där satt hon nu, där hon satt, på landet.
M hade det lite bättre, eftersom han hade Bilen. Och M for fram och tillbaka, fram och tillbaka, i Bilen, vilket som bekant är mycket roligt.
Men Ingela satt hemma i huset och tittade på fåglarnas enfaldiga luftstrider. Och inget hände, och det enda som hände, var att bokbussen kom förbi och tutade försynt en gång per månad.
Ingela lånade några böcker. Mest för att få en promenad. Men så började hon läsa en bok, två, tre.
Den rätt-tänkande bokbussbibliotekarien hade försett bokbussen med feministisk litteratur till tusen. Och Ingela började läsa den feministiska litteratur hon, mest av misstag, råkat låna. Och! Det piggade sannerligen upp! Här läste Ingela nu om hur elak Mannen varit sedan urminnes tider. Mannen hade, bland annat, bränt jättekloka häxor på bål, ett jävla sätt, men inte nog med det! Mannen hade dessutom supit, krigat, mördat, misshandlat samt våldtagit i hundrade år!
Ja, allt var tydligen Mannens fel! Allt!
"Men ujujuj!?" sa Ingela uppiggat upprört, och just då kom Bilen aningslöst inåkande på gården. Och så kom M inlufsande som vanligt, men det skulle han inte ha gjort.
I ett jehuj kom Ingela rusande, och anklagelserna mot Mannen kom snart M att blekna och rodna samtidigt.
Först efter ett tag fattade M att han tydligen, på något konstigt sätt, hade mördat, och misshandlat, samt våldtagit, och så vidare. Men när M förvirrat ville ha närmare besked om när allt detta egentligen skulle ha hänt, förklarade Ingela att diskussionen för hennes del var avslutad.
Nå det var ju skönt tyckte M, och eftersom han inte förstod något förlät han allt. Fast invärtes muttrade han kanske något om "övergångsålder"? Vad nu det skulle förklara? Alla åldrar är väl övergångsåldrar på den raka men krokiga vägen mot döden, eller hur?
Man åt. Under tystnad. Men kalorier trivs alltid i magen. Sen må kalorierna vara hur tomma och tysta och dumma som helst. Kalorier dömer ingen.
Eftersom M var en beskedlig man fick han ännu mera skäll senare på kvällen som han stillatigande tog emot framför teven.
"Fan va hon har börjat surra? Kan de va de att hon inte tålde nåt i maten? Kvinner tål visst mindre skit i maten än män, säger dom? Eller kan de va de att kvinner är annorlunda än män? Man borde väl egentligen fråga nån, om det bara fanns nån att fråga?"
Och från och med den dagen blev det rätt bråkigt hemma. Och visst var det synd om M, visst, men det är nästan alltid rätt åt folk när det är synd om folk.
Men om Ingela var det inte ett dugg synd. Hon hade hittat ett verktyg, ett vapen, och ett evigt verbalt överläge.
M hade inte chans. M blev tystare och tråkigare än någonsin förr. Det enda M egentligen vågade yttra sig om var Bilen. Men inte ens Bilen fick fara i frid i längden. Bilen var visst numera en kallhamrad mördare av kvinnor, barn, rådjur, och gamlingar. Det var fan vad det ibland körde ihop sig, tyckte M.
Var det bara det gamla goda kafferepssurret om Dom Dumma Karlarna, tihi!? Fast förädlat till feminism? Eller var det något annat, något nytt, något bättre än så? Ja, inte visste M, och inte vet jag.
Och Ingela hade hela historien att retroaktivt använda som slagträ mot mannen M. Och hela historien är inte att leka med, och hela historien borde väl räcka livet ut, och gjorde så.
Men aldrig att M egentligen fattade något. M fattade inte ens vad det var han förväntades fatta.
M bara lufsade vidare genom livet. Och tyckte att allt, i stort sett, var bra, och ungefär som förr.
"Fast lite bråkigare hemma har det väl kanske blivit, när jag tänker efter? Men det verkar ju ändå
som om Ingela trivs lite bättre nu? Hon kanske inte alltid hade det så muntert här hemma på dagarna? Alldeles ensam på landet, när jag var borta med Bilen, och så? Ja, vad vet man om kvinner på landet egentligen? Men nu är det, hur som helst, snart älgjakt. Och då skjuter man alla problem åt sidan. Och så kommer man nära naturen, och djuren, och det."
onsdag 6 november 2019
GRANNCONTAINER
3229/
När hösten kommer växer grovsopbergen upp som svampar ur marken. Ett pålitligare hösttecken än fåglarnas flaxande hit och dit. Djur & natur kan man aldrig lita på, men grovsopor ljuger aldrig.
Hon räfsade löv. Han sågade gren. Hon försökte ta hand om alla äpplen, men! Men vad ska egentligen vårt moderna samhälle göra med allt mos?
"Inte vet jag!" sa Han och tände pipan och höstbrasan.
Och så var det då GROVSOPORNA. Han-och-Hon höll hårt på traditionerna. Men nu fanns det bara tre traditioner kvar: Jul, midsommar, och grovsopor. Och grovsoporna var den bokstavligt tyngsta traditionen. Men som tur var hade grannarna enats om en gemensam grovuppsamlingsplats precis i närheten av villan.
Han-och-Hon hade bytt frysbox, hade bytt spis, och diskmaskinen hade också gått åt helvete. Trädgårdsmöblerna var, som vanligt, utslitna, och de käcka mini-cyklarna från sjuttiotalet ohjälpligt punkterade.
Och fyra banan-kartonger med lite av varje.
Och en stor burk med nån äcklig gegga, som jag inte ens vill veta namnet på.
Han-och-Hon släpade allt detta, och en hel del därtill, fram till den närbelägna granngrovsopuppsamlingsplatsen.
"Det är tungt att bära tungt!" ansåg Hon.
"Att det är!" höll Han med.
"Men det blir skönt slippa skräpet!" sa Hon.
"Att det blir!" sa Han.
Båda pustade ut. Och synade sophögen.
"Men titta! Det där bordet?" sa Hon.
Och Han tittade det där bordet.
Och det där bordet tittade tillbaka.
Och det där bordet såg bra ut.
"Det ser ju nästan nytt ut?" sa Han, och såg sig försiktigt omkring.
"Törs vi?" sa Hon.
"Vi törs!" sa Han tryggt.
Och de tordes.
"Orkar vi?" undrade Hon.
"Vi orkar!" hävdade Han.
Och de orkade.
Han-och-Hon synade bordet i trygghet på nära håll.
"Otroligt..." sa Han.
"Det är visst ek, och patina, och allt!" sa Hon med bruten stämma.
"Det där lilla kan jag fixa hur lätt som helst!" sa Han och pekade manligt "Det enda som behövs är en såg, och kanske lite lim. Som så ofta här i livet."
"Himla tur att vi såg det först!" sa Hon.
"Nån gång ska man väl ha tur" sa Han, som var lagd lite åt det filosofiska hållet.
"Ska vi ha det i teverummet?" föreslog Hon.
"Jo, vi kastar det lilla låga?" framkastade Han, mest på prov.
"Ja! Det har gjort sitt!" avgjorde Hon.
"Jag bär bort det med en gång!" sa Han, och bar bort det lilla låga med en gång. Men snart var Han tillbaka, fortfarande med grovsopfyndarens förslagna min. Har man en gång sett denna min glömmer man den aldrig. Man kanske inte fattar VAD den betyder. Men man fattar ATT den betyder. Fast den måste förstås ses för att fattas. Men så är det ju ofta med miner.
"Såg någon dig?" undrade Hon.
"Bara estländaren. Han frågade om vi behövde äpplen."
"Va sa du då?" sa Hon oroligt.
"Ja, va skulle jag säga?" sa Han "Och så tog han båda våra gamla mini-cyklar!"
"Ojdå! Ja, det kanske var dumt kasta cyklarna? Tänk om dom blir moderna igen?" funderade Hon högt.
"Man vet aldrig med cyklar" sa Han,
och "arf-arf-arf!" instämde Hunden.
"Han är himla klok!" sa Hon.
"Tja? Kanske? För att vara estländare då?" sa Han, påfallande tveksamt.
"Jag menade Hunden!" förtydligade Hon.
"Jaså den? Fast själv är jag nog jävligt trött på Hunden. Den gör ju inget annat än hårar och skäller?"
"Kasta den då, om dunödvändigt vill!" sa Hon generöst efter att ha avläst hans tankar. Och det var inte särskilt svårt numera att avläsa hans tankar, eftersom Han hade blivit väldigt tunnhårig.
"Bra! Har vi kvar nån banan-kartong? Men vad ska jag säga, om han envisas med sina jävla äpplen?" undrade Han.
"Säg att han kan ge äpplena åt hunden!" föreslog Hon finurligt.
"Perfekt! Då skulle vi klämma åt två flugor i samma smälla!" sa Han förtjust, tryckte ner Hunden i banan-kartongen och gick glatt visslande tillbaka till granngrovsopuppsamlingsplatsen.
När hösten kommer växer grovsopbergen upp som svampar ur marken. Ett pålitligare hösttecken än fåglarnas flaxande hit och dit. Djur & natur kan man aldrig lita på, men grovsopor ljuger aldrig.
Hon räfsade löv. Han sågade gren. Hon försökte ta hand om alla äpplen, men! Men vad ska egentligen vårt moderna samhälle göra med allt mos?
"Inte vet jag!" sa Han och tände pipan och höstbrasan.
Och så var det då GROVSOPORNA. Han-och-Hon höll hårt på traditionerna. Men nu fanns det bara tre traditioner kvar: Jul, midsommar, och grovsopor. Och grovsoporna var den bokstavligt tyngsta traditionen. Men som tur var hade grannarna enats om en gemensam grovuppsamlingsplats precis i närheten av villan.
Han-och-Hon hade bytt frysbox, hade bytt spis, och diskmaskinen hade också gått åt helvete. Trädgårdsmöblerna var, som vanligt, utslitna, och de käcka mini-cyklarna från sjuttiotalet ohjälpligt punkterade.
Och fyra banan-kartonger med lite av varje.
Och en stor burk med nån äcklig gegga, som jag inte ens vill veta namnet på.
Han-och-Hon släpade allt detta, och en hel del därtill, fram till den närbelägna granngrovsopuppsamlingsplatsen.
"Det är tungt att bära tungt!" ansåg Hon.
"Att det är!" höll Han med.
"Men det blir skönt slippa skräpet!" sa Hon.
"Att det blir!" sa Han.
Båda pustade ut. Och synade sophögen.
"Men titta! Det där bordet?" sa Hon.
Och Han tittade det där bordet.
Och det där bordet tittade tillbaka.
Och det där bordet såg bra ut.
"Det ser ju nästan nytt ut?" sa Han, och såg sig försiktigt omkring.
"Törs vi?" sa Hon.
"Vi törs!" sa Han tryggt.
Och de tordes.
"Orkar vi?" undrade Hon.
"Vi orkar!" hävdade Han.
Och de orkade.
Han-och-Hon synade bordet i trygghet på nära håll.
"Otroligt..." sa Han.
"Det är visst ek, och patina, och allt!" sa Hon med bruten stämma.
"Det där lilla kan jag fixa hur lätt som helst!" sa Han och pekade manligt "Det enda som behövs är en såg, och kanske lite lim. Som så ofta här i livet."
"Himla tur att vi såg det först!" sa Hon.
"Nån gång ska man väl ha tur" sa Han, som var lagd lite åt det filosofiska hållet.
"Ska vi ha det i teverummet?" föreslog Hon.
"Jo, vi kastar det lilla låga?" framkastade Han, mest på prov.
"Ja! Det har gjort sitt!" avgjorde Hon.
"Jag bär bort det med en gång!" sa Han, och bar bort det lilla låga med en gång. Men snart var Han tillbaka, fortfarande med grovsopfyndarens förslagna min. Har man en gång sett denna min glömmer man den aldrig. Man kanske inte fattar VAD den betyder. Men man fattar ATT den betyder. Fast den måste förstås ses för att fattas. Men så är det ju ofta med miner.
"Såg någon dig?" undrade Hon.
"Bara estländaren. Han frågade om vi behövde äpplen."
"Va sa du då?" sa Hon oroligt.
"Ja, va skulle jag säga?" sa Han "Och så tog han båda våra gamla mini-cyklar!"
"Ojdå! Ja, det kanske var dumt kasta cyklarna? Tänk om dom blir moderna igen?" funderade Hon högt.
"Man vet aldrig med cyklar" sa Han,
och "arf-arf-arf!" instämde Hunden.
"Han är himla klok!" sa Hon.
"Tja? Kanske? För att vara estländare då?" sa Han, påfallande tveksamt.
"Jag menade Hunden!" förtydligade Hon.
"Jaså den? Fast själv är jag nog jävligt trött på Hunden. Den gör ju inget annat än hårar och skäller?"
"Kasta den då, om dunödvändigt vill!" sa Hon generöst efter att ha avläst hans tankar. Och det var inte särskilt svårt numera att avläsa hans tankar, eftersom Han hade blivit väldigt tunnhårig.
"Bra! Har vi kvar nån banan-kartong? Men vad ska jag säga, om han envisas med sina jävla äpplen?" undrade Han.
"Säg att han kan ge äpplena åt hunden!" föreslog Hon finurligt.
"Perfekt! Då skulle vi klämma åt två flugor i samma smälla!" sa Han förtjust, tryckte ner Hunden i banan-kartongen och gick glatt visslande tillbaka till granngrovsopuppsamlingsplatsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)