1536/ KATRIN GÖR KARRIÄR / THE FARMER´S DAUGHTER


En amerikansk film från 1947 om en svensk superkvinna: Katrin Holmström / Katie Holstrom.
     Katrin / Katie kan allt. Hon kan koka gott kaffe, tydligen mycket ovanligt i USA. Hon kan baka en tårta med texten VALKOMMEN HEM.
     Och ingen är sundare än en sund svenska: Katie är en hejare på skridskor och joggar flitigt, fast 1947 hette det väl bara "springa"?
     Och hon botar Joseph Cotten med glögg. Och med "Swedish massage" som då bara var massage, och inget annat. "Den svenska synden" var ännu inte uppfunnen.
     "Är det något du inte kan?" frågar Joseph Cotten uppgivet.
     Nå, Katie är kanske inte SÅ bra på svenska. Men Loretta Young fick ändå en Oscar för rollen som Katie i "The farmer´s  daughter".
     På ett LP-fodral läser jag om Peggy Lee: "born Norma Egstrom in a small farming community armed with little more than natural talent and Swedish determination" lyckades hon bli sångerska hos Benny Goodman, och så vidare.
     "Swedish determination"?  Låter bra. Den bör vi importera till Sverige.
     (Nå, det där om Peggy Lee var en parentes. Det är trevligt med parenteser.)
     Att svenskor ser bra ut vet alla amerikaner sedan Greta Garbos glansdagar, och Katie-rollen var  faktiskt tänkt för Ingrid  Bergman.
     Katies mamma spelas, för övrigt, av Anna Q Nilson. Vår första stora filmstjärna. Idag mest känd för sitt kortspelande i "Sunset Boulevard" tillsammans med bland annat Buster Keaton.
     Och Katie har tre stora, starka, svenska bröder: Sven, Olle och Peter. Varav en (Lex Barker) blev Tarzan, när Johnny Weissmuller blev för tjock. Så att Ingo senare blev världsmästare bör ha varit helt logiskt för amerikanarna.
     Nå! Hur ser då "amerikanarna" på "svenskarna"?
     Jo! "Svenskar" är hederliga, arbetsamma, pålitliga, naturliga, och starka.
     Men! Inte särskilt rika. Inte särskilt välutbildade. Har inte särskilt höga positioner i samhället.
     Och "svenskar" är ibland något naiva, men i så fall alltid naiva på ett hedervärt sätt.
     "Något tålte hon skrattas åt,
      Men mera hedras ändå."
     Fast Lotta Svärd var väl finska?  Men filmen bygger på en pjäs skriven av en finska. (Hella Woulijoki, idag mest känd för sitt samarbete med Brecht.)
     (Man skulle kanske kunna säga att "amerikanare" ser på "svenskar", ungefär som "svenskar" ser på "norrlänningar"?  Det är trevligt med parenteser, men generaliseringar är trevligt värre.)
     Men! Någon "karriärkvinna" är Katie sannerligen inte! Snarare tvärtom: Katie är FOLKET.
     Så när man i en amerikansk film vill visa en absolut hederlig person (som tydligen skulle behövas i den smutsiga amerikanska politiken) väljer man en svensk invandrarbonddotter.
     En andragenerationens svensk invandrarbonddotter får alltså representera det allra bästa hos det amerikanska FOLKET.
     Bättre beröm än så har väl svenskar aldrig fått?
     Varför är då inte denna film mer känd i Sverige? En film som prisar svenskar, så att det nästan blir genant?
     Kan det bero på att svenskar, till råga på allt, är så rysligt blygsamma?
     Kan det bero på den fåniga svenska titeln?
     Kan det bero på något helt annat?
     I så fall på vad?
     Vad vet jag.
    

1535/ LÄGGA UT TEXTEN


En ärkebiskops huvuduppgift är att säga ingenting. Men få ingenting att låta som någonting. Enklast är att dra till med alla-mänskors-lika värde. Det går alltid hem, och får aldrig den störande följdfrågan: "Hur menar du då? Var verkligen Hitler och Mandela PRECIS lika mycket värda?"
     Men ännu bättre är att mumla om MYSTIK. Eftersom ingen dödlig kan förklara vad MYSTIK är ger vagt mummel om MYSTIK alltid tio poäng.
     Svensk MYSTIK-mummelmästare var, och förblir, KG Hammar. Det var inte för inte, som KG Hammar inte kallades "Hammaren"! Ty att städse missa spiken! Men ändock få alla att tro att man träffat! Slik spikerikonst kräver fingerfärdighet icke av denna världen! Och hans valspråk var, som bekant: JU VAGARE - DESTO VISARE.
     Men Nya Ärkebiskopen är, å andra sidan, kvinna. Men eftersom det, än så länge, finns rätt få kön att välja på är detta ingen större prestation. Den Heliga Birgitta var också kvinna. Fast katolik. Hon visste inte bättre. Men idag vet vi att det är betydligt bättre att vara muslim, än att vara katolik.
     GUD ÄR STÖRRE ÄN EN ELEFANT lyder nämligen Nya Ärkebiskopens muslim-inspirerade valspråk.
    Detta valspråk är lösryckt ur en mening som i sin helhet lyder: "Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt." (Första Johannesbrevet. Skrivet sådär 100 e.kr. Rykande inaktuellt.)
     Jaha. Det ska tydligen vara "större än vårt hjärta", och inte "större än en elefant"? Ibland minns man fel. Och ibland är det bängligt med citat. Hursomhelst, inte särskilt imponerande ur storlekssynpunkt. Men faktaupplysningen om att Gud-förstår-allt är förstås högintressant.
     Det måste vara väldigt trevligt för Gud att förstå precis allt? Det förstår man lätt. Men ännu trevligare vore det väl om han delade med sig? Att sitta och tjuvhålla på kunskaper gör på mig ett snålt och osympatiskt intryck.
     Och det där dumma gamla vanliga tugget om att vi-människor-aldrig-riktigt-kan-begripa-Guds-stora-vishet ser jag bara som ett ovanligt korkat sätt att försöka bevisa Guds vishet.
     Tacka vet jag Tegnér: "Vad du ej klart kan säga vet du ej ... det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta."
     Men Tegnér var förstås bara biskop. Inte ÄRKE-biskop, vilket smäller betydligt högre i andliga kretsar.
     Lustigt nog räknar man bara med tvenne ÄRKE-. Nämligen ÄRKE-biskop, och ÄRKE-bov. Och all forskning visar att det i begynnelsen var samma sak. Och samma ord. Inlånat från grekiskan. Till latinet. Till tyskan. Till svenskan. Till mig.
     Först på 1700-talet började man skilja på ÄRKE-biskop och ÄRKE-bov. Så smått.
     Men 1700-talet var en brytningstid. Som så många andra tider. Och i brytningstider har man helt enkelt inte tid till att sitta och gneta med språkfrågor. Det får bli som det blir.
     Säga vad man vill om Bibeln, men många anser att det är en tjock bok. Kanske då lite märkligt? Att slumpartat bryta loss tre ord? "Gud är större"? Ur sitt historiska sammanhang? Tre små ord. Små, men naggande irriterande. Kan bara irritera kristna. Och kanske även irritera muslimer? Som vill behålla sina gamla hejaramsor? Och tre små ord som definitivt irriterar ateister, genom sin totala meningslöshet.
    Märkligt val. Eller kanske snarare, ett korkat val. Av valspråk. Utbrutet ur ett stendött bibelbrev med slutklämmen: "Vi vet att hela världen ligger i den Ondes våld."
     Den Nya Ärkebiskopen tror tydligen på Djävulen. Det var tråkigt att höra. Och Den Nya Ärkebiskopen tror uppenbarligen att hela världen ligger i den Ondes våld.
     Det tror inte jag. Fullt så illa är det nog inte. Men jag är ju inte ÄRKE-biskop.
     Men! Nästa gång blir det nog dags att välja en ateist till ÄRKE-biskop! Dags att äntligen bejaka den religiösa mångfalden! Dags att berika till tusen, och dags att slutgiltigt bryta med den religiösa enfalden inom just detta område!
     "Amen jag menar konstigare saker än så har välan hänt inom dom religiösa kretsarna en del har ju till och med dött men ändå liksom på något mystiskt sätt kommit tillbaka och en del har varit jättesjuka men sen blivit hur pigga som helst bara för att dom råkat be till rätt helgon det finns hur mycket konstigt religiöst som helst när man tänker efter så varför skulle inte en ateist i sin bästa ålder kunna ha precis lika stor rätt att bli ärkebiskop som alla andra annars blir det väldigt orättvist nä jag tror på alla mänskors lika rätt att bli ärkebiskop här är inte ateist eller grek och vad vet vi människor  egentligen det kan mycket väl vara så att det som är hett i Almedalen kanske inte är fullt så hett i helvetet men hur hett det kommer att bli sen i himmelen vet ingen så det är bäst vara ödmjuk till tusen tills vidare det kan iallafall inte skada."

1534/ INSÄNDARE


Nya ärkebiskopen har fått en hel del beröm för att hon är kvinna.
Och en del beröm för att hon är "invandrare".
Men måttligt med beröm för sitt islam-klingande valspråk: GUD ÄR STÖRRE.
Större än VEM?
Större än Jättedamen Lola?
Eller större än VAD?
Större än två fotbollsplaner?
Och varför denna fixering vid storleken?
"Storleken saknar betydelse!" som experterna ofta brukar påpeka.
Personligen struntar jag helt i om Gud är stor eller liten.
Däremot skulle jag uppskatta om han blev begripligare.
En totalt obegriplig Gud är totalt ointressant,
sen får han vara hur stor han vill.

1533/ OM ALICE BABS, ELVIS OCH TVÅ-TRE TILL


Elvis är död. Alice Babs är död. Och Rock-Ragge är död.
Alla är döda. Numera är alla döda. Nästan alla.
     Först jazz: Jazzen gick den långa, men trånga, vägen från bordellen till kyrkan. Men alla följde inte med på färden: - Tror gör man i kyrkan!
     - Men numera jazzar man i kyrkan.
     - Det var bättre tro förr. Fast sämre jazz.
     - Vad är det för fel på King Oliver?
     - På King Oliver är det två fel: Dels är han död, och dels är ljudet dåligt.
     - Men Jesus och vargungarna sjöng i alla fall psalmer så det stod härliga till!
     - Var står det att Jesus sjöng psalmer? Och var det verkligen vargungarna? Var det inte lärjungarna?
      - Eller blåvingarna. Men när Jesus verkligen tog i, var det svårt att skilja på han och på Gunnar "Siljabloo" Nilsson, född i Lule l925.
     Sedan Alice Babs: "Sångare och sångerskor har aldrig varit Ellingtons starka sida."
     Men alla har rätt till en svag sida.
     Och så Rock-Ragge: Ingen visste vilket språk Rock-Ragge sjöng på. Var det engelska? Var det svenska? Var det esperanto?
     Men ingen brydde sig. Det viktiga var attityden. Inte språket. "Ölappbabbaloppadilappbämbo!" är och förblir "Ölappbabbaloppadilappbämbo!" på alla språk. Även på latin.
     All riktig råckenråll är dadaism. Och bästa filmen om råckenråll är "Lördagskväll och söndagsmorgon". Fast fel land. Och fel tid. Och fel musik. Och handlar inte alls om råckenråll. Men är bästa filmen om råckenråll genom attityden: "I just wanna have a good time and all the rest is propaganda!"
    Kan det sägas bättre, jo: "Ölappbabbaloppadilappbämbo!"
    Men ju bättre Alice Babs blev, desto sämre blev hon. Det som var bra med Rock-Ragge, var att han aldrig blev bättre.
     "Yrket är konstens fiende!" som Rock-Ragge aldrig tröttnade på att påpeka.
     Swe-Danes. En sorglig historia. Inte roligt alls: "Alla danskar saknar humor!"
     Men 1939 ansåg man inte att tonåringar skulle ta sig ton. Men det gjorde Alice ändå när hon var tonåring. Kritikerna hade rätt. Och käckheten gick faktiskt att uppfatta som fräckhet. Kritikerna hade rätt. Det fanns fräckhet där någonstans, även om det var svårt sätta fingret på det, och det där pekfingret förresten, vem visste vad det pekade på?
     Och värst av allt: Där fanns någon slags sexighet. Visserligen omedveten. Men ändå. En ung, glad, tonårsflicka, som sjunger negerswingsånger, iförd enbart baddräkt! Det börjar med en baddräkt, och slutar med ingen baddräkt alls, det vet man väl hur det brukar gå till i tälten!
     Kritikerna hade rätt. Igen. Kritiker brukar ha rätt. Fast när kritikerna anklagade Elvis för att spela bättre på sin sexighet än på sin gitarr, slog kritikerna verkligen huvudena på spikarna.
      Men tänk om man skulle ta och förkorta en del karriärer? Tänk om Louis Armstrong slutat spela, på grund av besvärliga tandproblem, 1929? Och tänk om Elvis dött i Tyskland, förmodligen i en vidrig tankolycka, 1959? Eller tänk om Alice helt slutat joddla, jazza och drilla 1949? Om tänk om Rock-Ragge, nä Rock-Ragge får fortsätta som förr. Han var inte mycket för att förändra och förstöra. Och bängla till. "Råckenråll är råckenråll är råckenråll!" som Rock-Ragge ständigt brukade framhålla. Om än inte i ord.
     Fast Alice bara fortsatte sin karriär. Och fastnade förstås i finkultursmeten. Alice gick från sexigt joddlande, till olidligt drillande. Kyrkor. Kungar. Folkdräkter. Allmänt förfall.
     1955 - 1959 var jag vådligt intresserad av råckenråll. Alice Babs var det värsta jag visste. Fåniga schlager: Bu! Töntiga barnvisor: Blä! Jag fnyste åt Alice Babs på samma sätt som skolungdomarna i "Swing it magistern!" fnyste åt "Bä-bä vita lamm".
     Alice blev utnämnd till hov- och hederstant redan vid tjugofem års ålder. Rekordung. Sveriges första tonårsidol, blev Sveriges yngsta tant. Rekordgammal på nolltid. En del åldras fort. Men sen fortsätter dom att leva i alla sina dar. Fast dom egentligen överlevt allt. Och alla. Inte minst sig själva. Och att överleva sig själv är ett allvarligt brott, som bör bestraffas med minst en rejäl fotboja.
     Hovsångerska?
     Kan en swingflicka komma längre?
     Ner.