2951/
Det finns i storleksordningen fyra årstider, och nu var det vinter.
Det var vinter och utanför fönstret fanns ett träd.
Och på vintern var det väl inga större problem: Där står ett träd, och där står en cykel som inte borde stå där, men över allt och alla vilar ett rättvist snötäcke.
Alla behandlas lika, på vintern finns ingen anledning att klaga, men med våren kommer orättvisorna: Snön smälter, cykeln rostar, grannen ylar, till och med trädet förändras.
Och sen då sommaren: Ännu värre. Man ser inte längre själva trädet som är nedkletat med en massa motbjudande gröna blad. Just den där slemmigt gröna nyans som Han alltid hatat.
Finns det fulare färg än grönt, finns det någon färg som ljuger lika bra som grönt, och Han drog ner rullgardinen för att slippa se sanningen förvanskad.
Men en dag ett djärvt beslut: Något måste göras! Fram med sågen! Såga bort grenarna! Och nu var bara stammen kvar. Och en stam ljuger inte. Nu såg man tydligt vad som förr dolt sig under den lismande gröna ytan.
Mig lurar Dom inte! Ingen idé Dom ens försöker! Konspirationer, sammansvärjningar, knackningar i väggen, framförallt nattetid, döda möss i brevlådan, en lök som spökar, det finns något bakom bergen, och under ytan förstås, för den som verkligen vill och vågar gå till botten på djupet med verkligheten, mig lurar Dom inte!
Kanske såga lite till? Och sen se sanningen motvilligt, nästan liksom skamset, träda fram i ljuset. Vad sker bakom det som synes ske, var är den röda tråden i den lömska grönskan, var är kärnan, var är mandeln i gröten, vars är sanningen, var skäller pudeln, och i vems kennelklubb finns flest konspiratörer, frågorna blir fler och fler när man matar dom med frågeställningar.
Men man kan inte lura en svensk arbetare! Inte ens om han är pensionerad på grund av bristande ryggrad. Men man kan förstås alltid försöka lura en svensk arbetare, och ibland går det riktigt bra, och när det nu verkar som om Dom har hur mycket tid och pengar som helst, och som om Dom själva aldrig behövde sova, och hur många var Dom egentligen, i storleksordningen tusen-miljoner trodde Han.
Åter ett år, åter en vår, och åter en vidrig grönska som skickligt förvanskade verkligheten. Men det här året insåg Han att han måste gå längre. Han var tvungen att ta ett steg till. Minst. Vi ger aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig upp.
Om vi inte tröttnar förstås. Eller får något vettigare att syssla med. Förstås.
Det är nog barken som är problemet? Kom Han på. Vad finns egentligen bakom all denna, till synes så oskyldiga, bark? Vad kokas ihop för lögner bakom barkens luriga och lurviga fasad?
Fram med barkspaden. Som Han inte använt på år och dag. Men nu åter skulle svingas! Som på den gamla dåliga tiden! Gå vidare, gå vidare, ständigt gå vidare, ständigt sträva, aldrig ge upp!
Barka trädet från topp till tå. När man hyvlar ryker det spån, och när man barkar ryker det sav, eller kanske snarare ryker sånt där, vad det nu heter. Men! Vill man veta omelett måste man krossa kokböcker! Som Napoleon sa innan han gick över gränsen, eller dom det var Emil Petterson som sa det? Han som dog sen när han ramlade av mopeden, en gammal enväxlad moped med kilrem, fast det var förstås senare, men nån var det i alla fall, som sa nåt, ingen tvekan om den saken.
Och nu. Står trädet där. Avbarkat och klart. Och rent. Utan tillsatser. Nu ser man äntligen den nakna sanningen bakom Alltet.
Och nu var Han nöjd. Nöjd och nöjd. I alla fall en paus.
Men! Vi ger oss inte aldrig upp kom igen på Dom bara! Dom döljer något! Men Dom ska inte komma här och stå där och försöka se ut som oskyldiga träd och lamm och tro att Dom har lurat oss och tro att jag tror Dom ett endaste dugg! Dom lurar ingen av oss i längden, bara vi är eniga och håller ihop och undviker att stå längst fram kan Dom inte knäcka oss! Tror jag. Trodde Han.
Om det så bara blir kaffeved kvar ska jag karva fram sanningen bakom! Och även om det inte ens blir kvar så det räcker till en halv tandpetare till en jätteliten dvärg!
Först: Såga sönder Alltet i småbitar.
Sedan: Bränna upp Alltet.
Belåtet: Inte mycket kvar nu. Bara en askhög. Om ens det.
Men att man har kämpat!
Och att man verkligen har gått på djupet!
Och att man nu vid den pyrande askhögen sitter väldigt, väldigt nära sanningen. Sanningen med stort S. Inte den där ruttna gamla vanliga sanningen, utan den riktiga, den sanna Sanningen.
Sanningen bakom Alltet.
Nu är man nära.
Nu är man väldigt nära.
Väldigt nära är man.
Att man är.
Och nu får man väl vara nöjd.
Om man nu är lagd åt det hållet.
