3237/
Att vara varg. Att aldrig ha rätt att vara. Att alltid ha en beväpnad snöskoter bakom ryggen bakom örat. Att vara tvungen överge sin urgamla livsform som man egentligen redan har hunnit glömma bort. Att ständigt bli överkörd av utvecklingen och snöskotern. Att städse vara på väg att dö ut utan att kunna se utvägar varken framåt eller bakåt. Att obeslutsamt bara stå och stirra på bytesdjuret eller nuläget.
Att ha i storleksordningen minst fyra ben och därtill oräknad svans men ändå bara delvis vara släkt med räven eller uttern. Att totalt förnekas av släkten och städse stötas ut ur stamträdet som ändå mest bara står och barrar upp sig. Att samtidigt stötas ut ur skogen, samhället och sagan.
Att nattetid glatt yla som om nu det skulle hjälpa. Att intresserat studera månens mystiska vandring någonstans långt, långt där ovan. Att fundera på hur det skulle vara att vara varg på månen eller kanske ännu hellre uppe på solen där man då inte ens skulle behöva ha päls eller någonting. Att kanske hålla på att bli mer eller mindre halvtokig som om nu det skulle hjälpa.
Att alltid ha ett helvete och ett kärt besvär att hitta någon passande partner att para sig med om man är på det humöret. Att det ibland går sex hanar på en hona men lika ofta blir det tvärtom. Att ständigt stå och käfta i kön och vänta på sin tur som sällan visar sig vara mycket till tur men en varg måste göra vad en varg måste göra det bara är så i skogen.
Att fundera på framtiden utan att få någon större hjälp utifrån. Att bli nedlagd eller tvungen att flytta från hembygden där man bott sedan urminnes tider om man nu minns rätt. Att i varje fall vara säker på att man aldrig kan lita på minnet är den enda säkerhet man har kvar. Att man i alla fall var här från allra första början när inlandsisen motvilligt började dra sig tillbaka alltså långt, långt innan snöskotern kom och invaderade hela inlandet trots alla demonstrationer burop och protester.
Att i alla fall vara en matglad minoritet. Att äta älg, att äta ren, att äta allt, att även äta lite av varje bara det är gott och smakar kött. Att ofta anses ha alltför ensidig kost av självutnämnda vargtyckeriexperter som själva aldrig sprungit ifatt och dräpt en kanin. Att visserligen då och då tappa en eller tand lite här och där men ända ha kvar tänder i reserv så det borde räcka tiden ut. Att ha hundra mil till första bästa tandläkare som är villig att ta emot även vargar som patienter. Att helt sakna husläkare och hus samt vara väldigt olistad på alla tänkbara listor. Att aldrig ens skymta en Albyl i snårskogens dunkel.
Att på heltid tvivla på framtiden. Att tvivla på forntiden, var det verkligen bättre förr för vargarna när asarna härskade eller är det trots allt bättre idag om man bortser från trafikproblematiken och två till. Att lika gärna tvivla på nutiden. Att tvivla till tusen. Att tvivla därför tvivlar jag och att ofta nästan frysa ihjäl fast det ännu bara är september som förr brukade vara en trevlig månad. Att märka att blodet inte forsar fram lika lätt och fort som förr märker man inte minst när man försöker komma upp och komma igång på morgonen då det ännu är mörkt och smågrinigt under granen där man tillbringat natten i brist på bättre bostadsförhållanden. Att bli stel vresig och otacksam. Att tappa humöret, att tappa huvudet, att tappa pälsen. Att stå och glesna i glesbygden. Att sakna sinne för humor fiske och kortspel. Att äta dumma gamla blåbär som blivit kvar eftersom ingen annan ville ha dom.
Att vara inlandets största förlorare. Att ibland inte ens räcka till för att vara en minoritet. Att ha hört den där om Rödluvan till förbannelse. Att aldrig någon vill höra vargversionen som är både bättre och kortare.
Att aldrig kunna få en egen snöskoter trots att man stått i kö hur länge som helst. Att inte kunna se skillnad på en Volvo och en cykel gör inte kötiden kortare. Att yla mot månen och stjärnorna hjälper sällan även om många vargungar nuförtiden fått för sig att ylande hjälper mot allt.
Att ge upp. Att gå längst in i förvillande skog. Att där i en glåmig glänta sitta och yla tillsammans med andra illasinnade i blandad kör. Att yla trots allt.
Att tro att den som lever ofta får se. Att tro att äta eller ätas är skogens lag eller något åt det hållet.
Att ständigt stoppas upp eller grävas ner. Att bli balsamerad ända upp till öronen. Att bli mumifierad och hamna i en dammig monter som sedan förvaras i ett framgångsrikt köpcenter. Att fångas i mjärde när man riktigt gått ner sig och bli slutgiltigt förnedrad på Skansen. Att bli begapad och begabbad och få klorna klippta och svansen schamponerad. Att hängas i tysthet men ändå ha ett jävla liv ständigt ringande i öronen. Att inte ens längre kunna sloka med svansen eftersom dom satt dit en bit ståltråd.
Att hellre slipa upp hörntänderna till livsfarliga vapen. Att kämpa och ta i så att allting spricker. Att göra motstånd, att protestera, att uppvigla alla som vill bli uppviglade och några till. Att träna upp muskelmassan något grymt inte ett uns överflödigt fett ska få finnas kvar för dom att hånle åt. Att inse att det är nu det gäller nu eller aldrig. Att inse att kampen är större än du nånsin tror. Att sedan vig som en panter slå till i själva vargtimmen då dom är minst redo för oss och vår beslutsamma kamp nu eller aldrig är det enda som gäller eller något liknande vi ger aldrig upp som man sa förr.
Att vara eniga så länge en enda varg ids vara enig. Att räkna ut att om vi är många så är vi i alla fall fler än om vi bara är en. Att ännu kunna addera fast minus vore förstås mer passande.
Att helt enkelt låta tiden gå. Att resignera och inse att det alltför ofta går ungefär som det går. Att helt enkelt ha för dålig skolunderbyggnad för att ens våga tänka på fortsatta teoretiska studier. Att inse att drömmarna om att bli den första vargen som blev elektriker bara blev till drömmar. Att på sin höjd få rösta i kyrkovalet fast man egentligen är ateist. Att bli brutalt utvisad ur Sametingets lokaler på kvällstid då man vet att det är just då de viktiga besluten ska fattas.
Att det förr visserligen var hugg och slag och hunger som gällde men att det numera är handgranat dynamit och smällare som gäller. Att undra om utvecklingen verkligen vet vad han håller på med.
Att sakna ord och därför aldrig kunna få in ens en dålig insändare i lokaltidningen om vargfrågans slutgiltiga lösning.
Att alltid anklagas för att vara en invasiv art. Att inte ens kunna stava till invasiv.
Att vara det värsta man hört.
Att vara varg.
Att ändå delvis ha kvar sin stolthet.
Att yla trots allt.
