ÄLDST I LANDET

3222/

Dom ringde från tidningen och sa jag borde berätta mina minnen om hur det var förr och det eftersom jag nu var äldst i landet eftersom hon som var det före mig nu hade gått och dött men då sa jag nej eftersom jag var på vrången eftersom Nisse vält ut min kopp  men då sa dom jag skulle få betalt så då satte jag igång med ett minnas men det kändes pinsamt sitta och minnas när man inte ens har eget rum så jag smög in i städskrubben där jag kan minnas i fred bäst jag vill och börjar nu med barndomen som jag i stort sett glömt bort men jag hade väl några bröder och några systrar som alla andra hade på den här tiden och en cykel med vint bakhjul  som jag fått ärva och minns allra bäst av dom alla och en sommar var det väldigt varmt och vi badade till och med vilket var ovanligt på den här tiden och det bör väl ha varit i sjön om det nu inte var i havet men här svajar minnet för när jag tvingas tänka tillbaka liksom svartnar det för ögona eftersom blodtrycket inte längre är som förr då man hade ett blodtryck som jag vet inte vad men det var ingen som klagade på den tiden på blodtryck och annat småkrafs och nu börjar minnena skölja fram och tillbaka fram och tillbaka tvärs över hela kroppen så jag kanske sen måste byta pyjamas och allt men det är svårt minnas sånt man inte minns och därför är det många här som fuskar och har färgfoton överallt så dom knappt får plats själva i rummen men man ser ändå inte mycket på fotona eftersom dom bleknat bort men så går det för oss alla vi bleknar bort men nu minns jag plötsligt en semester det var precis före andra kriget som första hustrun och jag cykel-semestrade fast det var förstås grusväg då men vad gjorde det när vi hade ballongdäck och solution inga problem och pump hade vi också som alla hade då men det är klart vi lika gärna kunde åkt buss eller tåg men nu hade vi en gång bestämt vi skulle cykla så då gjorde vi det och hon hade en blå Monark men jag hade också en Monark fast större och svart eller brun och herr och vi hade allt vi behövde i en resväska på pakethållaren man behövde inte så mycket på den tiden det var praktiskt när man skulle packa och vädret var fint utom när det regna och tältet tog in vatten då blev man blöt men då var man ung så vad gjorde det och den semestern glömmer jag aldrig fast jag vet inte längre varför men vad vet vi människor egentligen om semestrar och minnen och liv och död och dylikt fast religiös har jag ändå aldrig varit om sanningen ska fram fast nån gång hände det väl att man trodde lite lätt på Jesus och alla dom där andra men det brukade fort gå över och konfirmationen var mest för att äntligen få långbyxor för det här var innan Branting tog över för då blev alltet som en förvandlad handske som man sa och Branting var om jag minns rätt en stor stark karl som inte drog sig för att hugga i dom sa han var stark till tusen om jag nu inte blandar ihop han med Per August Erling men han kom nog lite senare för det kom väldigt många såna där ett tag nästan för många kunde man kanske tycka men jag har ändå alltid röstat på arbetarpartiet i mån av tid och lust och inte att det hjälpt direkt i vanlig mening men nog är det ändå som behändigt med rösträtt inte minst för oss aningen äldre och inte har kvar så många rättigheter eller egna tänder och nackdelen med att bli gammal är att man måste välja mellan att bli antingen senil eller listig som en rävhona men det ska väl gå det med och efter att ha gjort rekryten i  Boden kommer jag nu till kvinnorna som är ett mörkt kapitel i mitt liv eftersom jag aldrig fattat vad dom egentligen är ute efter för när jag frågat fnittrar dom bara och det verkar nästan som om kvinnor delvis är annorlunda än män men här spekulerar jag bara eftersom jag aldrig fått studera bortsett från några små år i småskolan som inte gjorde någon större skillnad men med första hustrun var det aldrig några problem hon dog tidigt och  sen fick det vara bra med det och för övrigt har jag arbetat i hela mitt liv och det har jag alltid ångrat men vad hjälper det att ångra efteråt när det är för sent man skulle arbetat mindre och latat sig mer så skulle världen ha sett bättre ut idag i alla fall min värld även om Landstinget lovat mig en sån där invalidrulle som man står bakom och skjuter på ungefär som en spark fast på hjul till hösten men vad ska jag med sån till så länge jag har två raska ben säger jag och då säger Landstinget att det har du väl ändå inte han brukar alltid käfta emot det är nackdelen med Landstinget att han alltid ska lägga sig i sjukdomarna men han har väl sina problem han med som alla andra ty det ena du vill det andra du gör och barn bliver det gjort på vägen som det står i bibelen men för övrigt har det väl inte hänt något särskilt ute i världen vad jag kan minnas jo det var visst en som hoppa tre meter i höjd fast eftersom det var på månen räknades det inte men jag tyckte ändå det var duktigt hoppat av han och ibland har dom krigat utomlands men sen slutar dom kriga utan att dom har kommit fram till något särskilt och jag kan jag inte komma på något särskilt själv heller jo jag har förstås kommit fram till att det inte är lönt hålla på försöka förändra samhället för det förändrar sig själv så bra helt utan hjälp av utomstående och resultatet blir ändå bara pinsamt för oss som är aningen äldre och här är väl kortspel kaffe kakor allsång och sjukdomar det som är populärast att prata om men just döden pratar man tyst om och själv är jag inte ett dugg rädd för att dö tror jag men när man tänker efter känns det kanske ändå rätt onödigt att bara dö efter alla dessa år så jag hade lika gärna tagit evigt liv om jag fått välja men därmed inte sagt att jag är särskilt nöjd med mitt liv för jag tycker att det ofta blev alldeles för plottrigt mellan varven men det har fått gå det med jag har tagit en dag i sänder och så en natt och så en dag till och så vidare och så har det hållit på och hållit på och idag ringde dom då och sa att jag var äldst i landet och hade jag vetat det i förväg hade jag varit bättre förberedd men vad vet tidningsfolk om ålder jämfört med mig för något har man väl ändå lärt sig av livet och även om man inte har lärt sig något särskilt får det väl duga det med för det brukar ändå för det mesta bli som det blir och det där med minnen är egentligen inte mycket att ha för många minnen hittar man på först efteråt när man blivit aningen äldre och ändå ingenting annat har att göra än att sitta och hitta på minnen men en sak vet man säkert på gamla dar och det är att det är viktigare att behålla maten än att behålla minnet och det sa jag åt dom på tidningen också och då vart dom tyst i alla fall ett tag.

5/ Vargens vara eller inte vara:
     - Titta så trevligt! Tusen vargar i skogen!
     - Jaha?
     - Titta så tråkigt! Inte en enda varg i skogen!
     - Nähä?
Aldrig har så många jagat upp sig så mycket av så fånig anledning.

6 + 7 + 8 tycks ha försvunnit...
7 började, kanske, med OM...
8 började, kanske, med LIKA...
6 handlade nog om såna som prisade Islam utan att konvertera, som att berömma socialdemokraterna men rösta på moderaterna...
skrivet sådär 10 -14 februari -2011, men förstås då byggt på äldre, har jag kastat det!?.
Nå! Onoga! Knoga!

VALLPOJKAR ÄR VALLPOJKAR

3221/

Det var den här vallpojken som ropade: "Vargen kommer!"
Men inte kom det någon varg.
Och när vargen verkligen kom, var alla så trötta på varghotet att ingen brydde sig.
Och så vart dom uppätna, eller i varje fall deras får.
Att i onödan ropa "Vargen kommer!" är alltså väldigt kontraproduktivt.
     Om man fyller 75 i år, och det gör man, har man hört ropet "Ryssen kommer!" i minst 75 år.
     Men inte kom det någon ryss.
     Värst var det nog på 50-talet, då det fanns massor med vallpojkar som vrålade: "Ropen skalla - ryss-skräck åt alla!"
     Men på 60-talet fanns det så mycket annat att ropa, och gapa om, att man då liksom försummade ryssen.
     På 70-talet hade man också fullt upp, och dessutom ansågs USA, och Israel, och några till, vara nästan lika elaka som ryssen, så ryss-roparna låg lite lågt där ett tag.
     Men på 80-talet blev det full fart igen! Ryssen var full, och lyckades faktiskt fumla hit en livs levande ubåt, bara en sån sak! Nu stod äntligen ryssen med skammen på skäret! Vilken lycka!
     Och ryssen hade kanske till och med fått med sig kärnvapen, i fyllan och villan?! Man vart som rutinerat upprörd!
     Och "Fy-för-kärnvapen-kampanjen!" fick nytt välbehövligt bränsle, det var en härlig tid!
     Men sen blev det inga fler ubåtar, och sen blev det inget mer just. Så nu tog vallpojkarna det lilla lugna. Ett tag.
     Sen då på 90-talet brakade ryssen ihop helt, och han blev så liten, så liten, att man knappt kunde se han på kartan längre.
    Och det blev en lång paus i ryss-roperiet.
    Fast det kändes som tomt? Vem skulle man nu varna för? Vad skulle man nu ropa? Man hade ju  blivit van vid att varna, och ropa, och gorma, och gå an?
     Men det ordnade snart upp sig, som tur var. Ryssen hade krympt något grymt, men nu tog han tillbaka Krim, som Katarina Den Stora visserligen redan hade tagit, men ändå! Men nog var det ändå ett jävla sätt av ryssen, det var alla eniga om.
     Ett jävla sätt, och nu var det full fart på de svenska vallpojkarna: "Ryssen kommer! Är du redo? Vi måste försvara Gotland! Från Krim är det bara ett stenkast till Gotland! Ett ryskt angrepp kan inte uteslutas! Vi måste förstärka försvaret något i hästväg! Mer resurser! Och mer pengar! Och mer pang! Och fler miljarder!"
     Allt var åter som förr. Och det kändes tryggt till tusen.
     Huru härligt att åter få ropa: "Ryssen kommer!"
     Men samtidigt få vara helt säker på att det gör han förstås inte alls.

FAST FRAMTIDEN FINNS FÖRSTÅS

3220/

Gnäll där du står.
Och gnäll det du förmår.
Som man sa.
Och man var alltid redo att bita tag i ett saftigt pladderproblem.
Och debatten drar igång.
Och likt Pavlovksa debatthundar rusar alla dit och hugger tag i debattens saftiga köttben.
Debattdebattdebatt!
Vovvovvov!
Och det pågår tills man blir less.
Eller tills ett ännu saftigare köttben får hela skaran att vildsint skällande rusa dit: Fred! Vov! Kvinnor! Vov! Invandring! Vov! Skatt! Vov! Brott! Vov! Osv! Vov!
Men! Men så en dag tog plötsligt, och helt oväntat, alla debattämnen slut. Tvärslut.
Och alla debatthundar bara stod där med gapande och dreglande debattmunnar på vid gavel.
Vov? Vad var nu detta? Vov?
Debatten var död. Debatten var slut. Debatten var totalt färdig.
Man hade förbrukat hela nutiden. Man hade debatterat sig tvärs över hela jordklotet. Man hade grävt sig igenom historiens alla mossiga lager. Man hade skällt ut alla tänkbara kön, och två till, och nu plötsligt bara tvärslut vov!?
     Dystert satte debatthundarna svansarna mellan benen. Visserligen fanns verkligheten kvar ungefär som förr, men en verklighet utan debatt är ingen verklig verklighet vov! Och ett hjärtligt yl därtill!
     Har ni sett en sådan debatthund där den sitter och ylar med svansen riktad mot månen?
     Det har inte jag. Och det är jag glad för. Att yla mot månen måste vara mycket korkat, men vad kan man begära av en hund?
     Och på husses gravsten stod det DEBATTEN ÄR DÖD. Och så var det väl några årtal där, som redan var bortglömda. Och en bild av en man som satt i en båt och verkade förvirrad.
     Men kring denna gravsten samlades ändå debatthundarna. Hundar älskar ben, och var hittar man väl ben om inte på en kyrkogård?
     Ja. Det är inte roligt att behöva skriva ner det, men det var dystert värre där ett tag. Det var till och med dystert till tusen, men vad kan man begära av en kyrkogård? Där fanns inte ens en kyrkogårds-clown, eftersom man för säkerhets skull hade lyckats debattera bort alla clowner.
     Nå det var väl bara bra, men så där kunde det väl ändå inte gärna få fortsätta, och det gjorde det inte heller.
     Debatthundarna var vana vid att debattera, men inte vid att tänka. Men en driftig debatthund tyckte väl ändå att han hade kommit på något fiffigt. Och det hade han kanske, det får framtiden utvisa, som så ofta  Säga vad man vill om framtiden, men han har ett hårt jobb framför sig.
     Den driftige debatthunden insåg förstås att nutiden var utnött, och historien utsliten, men framtiden fanns faktiskt kvar! Eller va? Eller vov, som man sa, och många hakade på hans tankegång.
     Framtiden fanns faktiskt kvar, eller vov? Och framtiden skulle kanske kunna räcka till ett bra tag framåt, eller vov?
     Och det visade sig, praktiskt nog, att alla debatthundar var specialister på framtiden.
     Man la tassarna i djupa veck, och bet tag i framtidsbiten.
     Framtiden var världens saftigaste köttben.
     Tänk att få frossa i all framtida äcklig utveckling!
     Tänk att få varna och stå i! Som en sån där, vad var det dom hette, profet vov!
     Tänk att få stå och debattdregla över framtiden hela veckan lång!
     Och tänk, bäst av allt, att ingen, ingen, ännu kunde slå en på tassarna när det gällde framtiden!
     Alla kunde sia, alla kunde spå, alla kunde påstå, och alla hade rätt, och alla amatörer blev specialister när det gällde framtiden.
     I alla fall ett tag. Min gissning är lika bra, som din är dålig.
     Tänk va bra va!
     Tänk vad vov va!
     Tänk.

DOM

3219/

- VI var lyckliga till tusen, innan DOM kom. Men sen kom DOM och förstörde allt. Fast vi kämpade, och kämpade, och till sist hade VI dräpt alla DOM.
- Och nu var ni väl lyckliga?
- Men sen, när VI väl hade dräpt alla DOM, visade det sig att det hade kommit nya DOM. Och då var det bara börja slå ihjäl DOM igen.
- Men nu blev ni väl ändå lyckliga?
- Nu trodde VI att vi hade oskadliggjort alla DOM. Men det var som om det hela tiden bara kröp fram nya DOM. Så då hade VI bara att börja skjuta ihjäl alla DOM igen, Som vanligt.
- Och nu var ni riktigt lyckliga antar jag?
- Fast VI nu hade dödat alla DOM, visade det sig att det ändå fanns kvar gott om DOM. Det var som om DOM krupit in överallt i samhället. Smygande skadedjur, sabotörer, parasiter, precis överallt! Fast VI fick förstås tag i DOM, och dräpte DOM, och dödade DOM, och sköt DOM, och slog ihjäl DOM, en efter en, efter en, efter en, ingen slapp undan!
- Och nu var ni lyckliga för fulla muggar förstås?
- Fast om man lyssnade riktigt, riktigt noga hörde man hur DOM kröp omkring någonstans inne i väggarna. Men VI bröt upp väggarna, VI spårade upp alla Dom, och VI högg till igen! DOM var överallt, men det var VI också, och till sist krossade VI DOM som löss!
- Och nu var väl hela landet lyckligt?
- Ja? Lyckligt och lyckligt? Det var väl mest som lite dött på sina håll?
- Men nu hade ni ju äntligen lyckats utrota alla dom?
- Men man hade på något konstigt vis blivit som van vid DOM.
- Men var det inte bra, att skadedjuren äntligen var borta?
- Visst var det bra att skadedjuren äntligen var borta. Men DOM var ju inte bara skadedjur, DOM var ju som behändiga också.
- Nu förstår jag inte riktigt? Hur kan skadedjur vara behändiga?
- Ja? Behändiga och behändiga? Kanske inte direkt behändiga? Men..?
- Men..?
- Men det var DOM som gav mening åt kampen. Det var VI mot DOM. Ordning och reda, inga problem, man behövde aldrig tänka, eller nåt. Men nu är det bara VI kvar. Det känns tomt. Vem ska VI nu kämpa mot, när DOM är döda?
- Jag förstår. När dom dog, dog också kampen.
- Och kampen var det enda vi hade.
- Jag förstår. Utan kamp, ingenting kvar att kämpa för.
- Utan kamp blir kampen meningslös.
- Jag förstår.
- Fast det avgörande är förstås inte att förstå, utan att kämpa.
- Jag förstår?

DJURISK DIALOG

3218/

Vi befinner oss i en helt vanlig hundbutik:
- God dag kennelklöbb!
- God dag höndkönd!
Och man inleder köpslåendet:
- Har ni fått in något bra högdjur?
- Nej men det lär vara en högkonjunktur på gång, säger han.
- Han där borta, som gläfser, nafsar, morrar och går an?
- Inte bara det. Nu drägglar han också. Han är väldigt läraktig.
- Hur bär ni er åt för att få fram så vidriga djur?
- Det är en naturbegåvning.
- Är det inte en djurbegåvning?
- Gärna för mig. Kunden har alltid rätt, även när kunden har fel, vad får det lov att vara idag då?
- Jag skulle vilja se på något labbradåraktigt!
- Vem skulle inte vilja det? Men labbradårerna är tyvärr slut.
- Vars ligger pudelns kärna då begraven?
- Begravd på det vanliga stället. I frysen på Ming-Tjing-Ding.
- Kineser, kineser! Överallt ätande, glurpande, slufsande, och slukande kineser!
- Vi säljer många hundar till Ming-Tjing-Ding. Gillar man hund, så gillar man hund. Ett urgammalt och urdumt kinesiskt ordspråk.
- Hundkött kan förstås vara gott mellan varven, men idag hade jag tänkt mig något mer levande.
- Kan något vara mer levande än en riktigt saftig hundbiff?
- Får vi hoppas. Har ni något nyinkommet?
- Vi har just fått in en utvikningsaffisch på den käcka rymdhunden Lajka.
- Den måste jag ha! Det var himla synd om Lajka. Hade bara hon fått leva, skulle hundhistorien ha sett helt annorlunda ut.
- Ryssarna är ett elakt folkslag. Det beror på de sneda ögonen.
- Eller på den sneda politiken. Folk som sysslar med politik hinner inte med något annat. Ofta hinner dom inte ens äta. Och när dom då väl blir hungriga, då blir det krig.
- Här behövs mer forskning.
- Här behövs fler hundar.
- Fast hundforskningen har gått framåt väldigt sista tiden, har jag läst.
- Man ska inte tro allt man läser. Man ska nöja sig med tre-fjärde-delar.
- Vi satsar stenhårt på hundforskning, vi ligger i framkant, eller nåt åt det hållet.
- Hur många forskare har ni som är fast anställda?
- Fast och fast. Det där med fast är förstås en smaksak. Men låt mig säga så här, vi har fyra som forskar på halvtid, och en kvarting.
- Vad har de för bakgrund. utbildning, och framtid?
- En har jobbat som schäfer. En var knäpudel från början, och så har vi förstås en helt vanlig vinthund.
- Dom säger vinthundar är rätt dåliga på bestialiska djurförsök?
- Dom säger så mycket. Har man väl bara fått igång vinthunden avlägger han sin forskarexamen i ett huj! Och dom disputerar, och diskuterar, och gläfser så det står härliga till! Omöjliga att få stopp på! Dom forskar och forskar, så tungan hänger ut ur mun!
- Jag har aldrig varit mycket för det där med tungor. Och nonsens är det värsta jag vet.
- Det är väldigt olika det där med hur man uppskattar tungor. Och vi får heller inte glömma bort att nonsens är väldigt populärt på kalfjället. Och pudlarna är i sin tur kända för sin intuitiva forskningskultur.
- Vad beror det på?
- Pudlarna härstammar ursprungligen från Transsylvanien.
- Det förklarar saken.
- Där pudlarna uppfann kompassen redan på l700-talet. Nu råkade visserligen kompassen redan vara uppfunnen. Men ändå.
- Men ändå. Inte illa av en pudel.
- Fast egentligen var det två pudlar. Om sanningen ska fram.
- Och den ska den! Jajamen! För visst ska väl sanningen fram? Hur skulle det annars se ut? Men hur kom pudlarna då egentligen hit till den här butiken?
- Dom slet sig från Transsylvanien. Det är därifrån uttrycket "slita hund" kommer. Det var ett Transsylvanskt uttryck från början, som dom tog med sig.
- Man kan alltså tydligen ta dom med sig?
- Pudlar kan. Djur är klokare än människor.
- Visst är dom! Bland annat tycker jag att djur förklarar så bra.
- Och tänk djurens jordnära språk! Man får ofta liksom mylla i mun när man blir tilltalad av ett tilltalande djur.
- Man kan väl här tänka på en bäver?
- Absolut. En bäver är bästa beviset på att det finns en gud. Någonstans i skogen.
- Ja. Då har jag bara ett enda ord att tillägga.
- Låt mig gissa! Ni avser naturligtvis ordet "Vov"?!
- Jag föredrar faktiskt ordet "Vaff", numera. Vaff är mer gångbart i ett mångkulturellt samhälle.
- Alltså: Vaff!
- Och kan man ens tänka sig ett bättre slutord än Vaff!?
- Knappast. Det är nog inte ens lönt att försöka.