6358/
Under mitt långa men meningslösa arbetsliv blev det också en dag i bokhandel. Jag var världens sämsta expedit eftersom jag aldrig fattade vad jag skulle göra. Eller när. Eller var. Eller hur. Jag gissade att jag skulle gå omkring och se allmänt tjänstvillig ut. Men hur gör man när man ser allmänt tjänstaktig ut? Och dessutom var det tröttsamt att bara gå omkring utan varken mening eller mål. Fabriksarbete var betydligt lättare, även om det förstås var tyngre. Men det var först några år senare som jag lärde mig att tungt arbete är lättast av allt. Och att det var tråkighet som slet ut folk, inte tungt arbete. Men allt det där vet ju alla idag. Det var bängligt till tusen att bara gå omkring och se virrigt tjänstvillig ut märkte jag snart. Så det blev bara en enda dag i bokhandel för min del. Bör väl ha varit ett av mina minsta arbeten om jag minns rätt. Men betalt fick jag i alla fall, även om jag fick ut lönen i form av böcker. Inte det sämsta. Och tänk allt jag lärt mig! Till exempel att butik inte var min musik.
När jag nu långt senare skriver ner mina ointressanta arbetslivsminnen slipper jag dom äntligen. Nu får läsarna (Vilka läsare?) bära hela bördan av mina tråkiga arbetslivserfarenheter. Det är därför författaryrket är det lättaste av alla tänkbara yrken. Tro aldrig författare som gnäller om hur ohyggligt tungt det är att skriva! Dom vill bara göra sig märkvärdiga, dom vill bara göra sig till, dom vill bara att man ska tycka synd om dom. Skicka ut gnällspikarna i skogen att hugga ner oskyldiga träd i ur och skur så kommer det nog snart att bli tyst på allt deras gnäll!
Att vara osynlig har jag alltid varit svag för. Det vore trevligt värre att vara osynlig. Men ändå, att vara osynlig just som tjänstvillig expedit är påfallande opraktiskt. Så det där med uniformer kanske ändå skulle kunna vara behändigt i vissa yrken. Varför inte en speciell bokhandlarbiträdesuniform? Hur nu den skulle se ut? Väl synlig, men ändå inte prålig. Snarare lite inbunden sådär? Om jag haft en sån uniform skulle det kanske inte ha blivit bara en dag i bokhandel för min del? Utan kanske en hel vecka, eller rent av en månad? Eller i värsta fall ännu längre än så. Vem vet, och vem vill veta.
Eller tänk om det skulle bli krig och man satt där i gropen och inte visste vem man skulle skjuta på. Då vore det ju väldigt behändigt med granna uniformer med revärer och plymer och galoner och annat krafs som tydligt visade vem man skulle sikta in sig på. Och så var det bara att trycka av, som det brukar vara i krig.
Men så mycket fattade jag i alla fall av min enda dag i bokhandel: Folk vill sällan ha bra böcker. Folk vill ha pysselböcker om ditt-och-datt. Om hundar, handarbete, och Fan-och-hans-mormor. Om astrologi och kungligheter, helst blandat. Men varför skulle jag medverka till att prångla ut skräp i vår jämförelsevis vackra värld? Varför skulle jag bidra till försurningen av själen, den farligaste av alla försurningar som vi alla vet. Och varför skulle jag vara en osjälvständig del av ett fördummande maskineri som enbart var konstruerat för att bidra till den ohyggliga förstoppningen av svaga själar? Aldrig! Då var det bättre att med en gång ta silverskeden i vacker tass och bli tidningsbud!
Men innan jag lyckades bli tidningsbud återstod tyvärr många långa och tveksamma år. Men till sist nådde jag dit. En annan stad, en annan tid. Visst. Men ändå. Jag hade kommit i mål.
Och senare lockade förstås pensionärsyrket med alla sina förmåner och rabatter.
Men idag undrar jag ändå ofta oroligt om det verkligen finns ett arbetsliv även efter detta yrke.
Och om det livet i så fall är värt besväret.
Somliga blir aldrig nöjda.
Andra blir aldrig annat.
