2955/
Sven Wernström 1925 - 2018.
Enligt VEM ÄR DET var fadern "förf", vilket väl bör betyda författare. Låter inte alltför proletärt, och hans tidiga och många barn-och-ungdoms-böcker tyder inte heller på någon större proletär prägling.
SW: "Den vanligaste barnboken i västerlandet är mysterieboken, där barn jagar tjuvar och sätter fast dem. En sådan bok innehåller en präktig samling borgerliga värderingar."
Och just sådana präktiga borgerliga barnböcker skrev SW i början av sin författarkarriär. Men sen kom SW på att han egentligen alltid varit socialist. Och nu var det 1960-tal. Och nu blev SW vänsterns Enid Blyton. Fast liksom längre till vänster än Enid. Och med allt det då gångbara: Revolutionsromantik, Kubaromantik, och fattigt-och-förr. Fast med det finurliga tillägget att det ändå idag var PRECIS samma utsugning som förr. Fast på ett liksom lurigare sätt, så man knappt märkte det. Om man inte var marxist, förstås. Så allt var kapitalismens fel, men fick man väl bara bort han skulle allt bli bra. Så bra. så bra, håhåjaja.
Och när jag träffade SW på en kurs sa han: "Det avgörande är klasståndpunkten!"
Det trodde jag inte då. Och tror jag ännu mindre nu. Men då var det många som trodde så, och sa så. SW var sannerligen inte ensam. Inte då.
1970-talet var hans storhetstid, men sen liksom försvann han, sakta men säkert, som så många andra tidstypiska författare.
Så när jag häromnyss läste att SW var död blev jag förvånad: "Var inte han redan död? Sedan länge?"
Men många lever längre än man tror: Doris Day, Kirk Douglas, och Ane Den Gamle.
Fast bortsett från trälaktig klasskamp verkade SW vara rätt trevlig.
Bland annat spelade han ukulele.
Och det var det inte alla som gjorde.
Inte då. Annat är det idag.
Och när man spelar ukulele får man pluspoäng.
Ukulele är mer avgörande än klasståndpunkten.
Det säger alla idag, men det var få som vågade säga det då.
Ingen är immun mot tidstypiskt tjafs.
