FARSAN VAR BARA EN VANLIG ARBETARE

2698/


Farsan var bara en vanlig arbetare, men en ovanligt vidrig typ. Men som tur var dog han när jag bara var fem år gammal. Jag har glömt det mesta om han, men det lilla jag minns räcker och blir över.
     Sen börja jag jobba på ett lager i närheten, och där blev jag i trettio år. Det var inget bra jobb, verkligen inte, ett jävla skitjobb var det, men med tiden vänjer man sig tyvärr vid det mesta.
     Fast sen hade jag tur, för lagret gick i konkurs, och det var då verkligen på tiden. Jag sökte nya jobb, men fick inget i trakten så det blev vackert till att flytta söderut för mig, som för många andra.
     Det var det bästa som hänt mig, att jag äntligen blev tvungen flytta från den där jävla hålan. Nog är det rent vansinnigt att folk bor kvar på precis samma fläck hela sitt liv. Världen är hur stor helst, men många kommer ändå aldrig att möta några andra än sina kusiner.
     Hur som helst flytta jag, och kom till en riktigt, riktigt stor stad. Och det var väldigt skönt kunna få gå fritt på gatorna, utan att vara tvungen hälsa på en massa idioter stup i ett. Inte ens en tremänning hade jag i hela staden, kan man ha det bättre. Och jag kände inte en jävel heller, äntligen slapp man folk man aldrig själv valt, utan bara råkat bli uppväxt ihop med.
     Fast, om sanningen ska fram, så var väl nya jobbet, som det var. Nå, men jag har å andra sidan aldrig varit mycket för det där med att jobba, och det var ändå betydligt bättre än lodandet på lagret där hemma. Och lönen var väl också på sin höjd, sådär, men det var fantastiskt att varje dag få se nya ansikten istället för dom  trynen jag tvingats titta på i fyrtio år.
     Bra också, att det var en så stor arbetsplats att man blev liksom helt anonym. Det var ingen som brydde sig om en ett dyft, utan man fick gå i fred för folk. Och man slapp höra det tjatiga arbetargagget på den idiotiska dialekten dom hade där hemma. Så det första jag gjorde när jag flyttat söderut var att själv sluta surra på dialekt. Om man verkligen vågar använda sina egna öron hör man direkt att alla dialekter är fjantiga och enfaldiga.
     Och nu kunde jag äntligen få ta det lilla lugna när jag var ledig, tack vare att jag hade jävligt långt till naturen. Det finns inget som är så förbenat stressigt som att ha naturen alldeles inpå knutarna.
     Förr blev man alltid tvungen vara ute och jaga, eller fiska, eller ännu värre, på helgerna när man helst bara ville sova och ta det lugnt. Det kom alltid nån jävel och ringde på för att få en med ut att fiska, fast jag tyckte fiske var det tråkigaste som fanns. Fiske gick bara ut på att sitta stilla och glo, ända tills man blev lika dum som fisken.
     Jakt har jag heller aldrig varit mycket för. Vill man ha kött blir det billigare gå på Konsum och handla, dom har alltid extrapris på nåt som går äta.
     Nä, hela den där naturgrejen var aldrig min grej. Drällande djur, fula blommor, barrande träd, elaka myror, grymma getingar, och allt vad dom hittade på. Nä, naturen fick vara i fred för mig, det är mera liv i stan.
     Fast tråkigast av allt var väl ändå att åka snöskoter. Men inte ens på vintern fick man vara i fred. Alltid kom nån och drog med mig på skotertur, fast jag försökte kämpa emot. Men att slåss mot sin hemort är inte lätt, redan Jesus var visst inne på det där om jag minns rätt, och enda fördelen med snöskotrarna var väl att dom mest bara kördes på vintrarna.
     Och den där skiten höll man på med i femtio år. Hemskt egentligen, när man nu efteråt äntligen vågar tänka efter och summera skiten. Men nu är jag fri. Helt fri. Nu får jag sova ut i lugn och ro. Och om jag nödvändigt vill gå utanför dörren går jag på bio. Ensam. Skönt få gå ensam på bio, utan att ha med nån jävel som flåsar över bara bröst, eller bara vill se biljakter, ända tills man börjar ångra att man själv en gång haft körkort.
      Så, om man summerar, får man fram att det bästa som hänt mig, var att jag mista jobbet, och blev tvungen flytta från hemorten. Och att jag äntligen slapp alla rötter, alla släktingar, och all jävla natur.
     Fast det allra, allra bästa som hänt mig, var förstås att farsan dog så tidigt. Farsan var visserligen bara en vanlig arbetare, men en ovanligt vidrig typ.
     Men nu är han så död man kan bli, som man säger.
     Och man ska väl ha tur nån gång också mellan varven.

IN VINO LITE AV VARJE

2697/
Redan De Gamla Grekerna drack vin. Och surrade därtill. Det grekiska ordet "symposium" betyder, i stort sett, just att surra. Och Gamla Grekerna var också mycket för att fundera. Dagens greker dricker visserligen vin, men det där med att fundera har man helt utlokaliserat till EU.
     Men gammalgrekerna funderade på lite av varje: Finns det en gud? Hur lång är han i så fall? Och kan han kanske vara kvinna? Och om han nu är så bra som sägs, varför är då hans arbetsresultat så dåligt? Varför är det så stor skillnad på kvinnor och män, i alla fall när man är berusad?
     Och så den viktigaste frågan: Vad är sanning?
     Och man satt där i sina sandaler och surrade, och drack vin, och funderade, och märkligast av allt var väl att det ofta blev vetenskap av det hela.
     Man hade observerat det märkliga sambandet mellan sanning och vin, men man visste ändå inte riktigt. Men det ansågs vara ett väldigt viktigt vetenskapsfält, så man tog in en flaska vin till, eller om det nu var en lädersäck, men hursomhelst fortsatte man att fundera: Hum? Verkar alltså finnas ett lustigt och lurigt samband mellan sanning och vin? Hum? Men exakt hur ser detta samband ut? Är det helt enkelt så att ju mer man dricker, desto sannare blir man? Även om det inte låter så? Eller? Var det kanske inte snarare så att det var precis tvärtom? Hum?
     De Gamla Grekerna tog in en flaska till, men sen tog romarna över rubbet. Romarna var visserligen ett praktiskt folk, men drack också vin, och romarna bestämde att: IN VINO VERITAS.
     Så nu var det alltså bestämt att ju fullare man blev, desto mera sanning sa man, och ingen vågade säga emot eftersom romarna inte var mycket för dalt och det.
     Romarna hade händerna fulla med att erövra och stå i, så en vinflaska då och då mellan varven kunde knappast göra någon större skada. Och det där med sanning, tja? Visst var väl sanning bra, men viktigast var att vinet fick trupperna att slåss som folk.
     Tiden gick, som så ofta förr i tiden, och nu var vi långt inne på tvåtusentalet till vår stora förvåning. Tänk idag är det -2017, och ändå minns jag 1958 som igår, tänk! Visst är det märkligt med  minnet, och tiden och det, men nu var det visst vinet:
     Idag behöver man inte surra själv eftersom det surras så flitigt på nätet men jag föredrar att fråga Vetenskapen som då säger: "Att sanningen skulle bo i alkoholen? Att alkoholister skulle säga sanningen? Tvärtom! Det är när du är nykter du kan se klart! Det som surras i  fyllan och villan är inget att bry sig om! Ska det vara så svårt att fatta?"
     Klart det är svårt att fatta. När man i tretusen år fått höra predikas att IN VINO VERITAS. Och sett alkohol som ett såväl billigt som behändigt Kallocain. Det är alltid svårt att ställa om sina pannlober, och tretusen år är väldigt många år, inte minst om man lägger dom i en lång rad, men varför skulle man göra något så dumt på nykter kaluv.
     Men helnykteristerna fortsätter förstås att helt och fullt tro på det egentligen alkoholromantiska påståendet att sanningen bor i vinet. Det är bara det att dom inte tycks tycka om sanningen, det är väl något med smaken antar jag.
    Men att sanningen skulle  ha fått förstahandskontrakt i vinet tror jag inte ett dugg på.
    Och om Någon i fyllan muttrar: Bög-jävel-jude-jävel-neger-jävel-skåne-jävel-hor-jävel-eller-annan-valfri-jävel bevisar det inte alls att Någon, egentligen, är sån, eller sån. Däremot bevisar det att Någon är medveten om vilka ord som i vissa sociala sammanhang ger bäst effekt för att få även omgivningen påverkad, om än på ett något annat sätt.
     Men man ska egentligen alltid vara misstänksam mot ordet "egentligen".
     För egentligen säger vinet sällan sanningen.
     Och tur är väl det.
     För det mesta.
     Och för dom flesta.
     Fast det finns förstås också såna som.
     Och så vidare.
     "In Vino Varitas",
     eller lite av varje,
     som vi sa,
     vi som inte gick Latinlinjen.