6359/
Man hade det tråkigt värre i Det Gamla vanliga riket så behovet av tröstande artister var väldigt stort. Man behövde ständigt nya artister samtidigt som man trofast behöll alla gamla artister. Någon hade till och med räknat ut att befolkningen med tiden skulle bestå enbart av gamla och nya artister. Och det var något man såg fram mot. Och alla hoppades att trenden skulle hålla i sig. Och varför skulle trenden inte göra det, trender brukar vara väldigt ihållande.
Och alla gamla artister hade det hur bra som helst. Det var bara att stappla fram på scenen och visa upp sig och hjälpligt rossla fram något gammalt slagnummer så brast Folket ut i applåder, tårar och minnen. Och alla tidningar drog igång en ny unik tillbakablickande artikelserie om artistens forna liv, och teve ska vi bara inte tala om.
Och nu kom särskilt en gammal artist i ropet igen. Alla artister brukade komma i ropet minst vart tredje år, men nu blev det ett osedvanligt livligt rop. Och artisten blev Artisten. På teven trädde folk fram och vittnade om hur bra Artisten alltid hade varit. Och man visade gamla stumpar ur gamla filmer som snarast bevisade motsatsen. Men det spelade ingen roll. Att Artisten alltid hade varit bäst ansågs redan vara bevisat, och behövde alltså inte längre bevisas, vilket skulle bevisas.
Allt var storslaget värre. Först klipp från gamla dåliga men skonsamt nog svartvita filmer. Sen kända och okända personer från alla möjliga kända och okända områden som i kör sade: "Han har alltid varit min favoritartist!"
Och så surrade man glatt och länge om detta spännande ämne och vanligt folk fick som vanligt sitta hemma och titta på och hålla med och säga: "Han har alltid varit min favoritartist!"
Hela Folket var som en enda stor och enfaldig familj. Och längre än så kan inte Folket komma. Alla problem voro som bortblåsta. Eller ännu bättre, voro som miljömässigt slängda i därför avsedd container.
Man hade någon att gemensamt beundra. Att gemensamt beundra är trevligt till tusen, men inte nog med det! Nu väntade århundradets överraskning! Man hade lyckats få Gud att ställa upp i direktsändning! Det ansågs vara allra första gången Gud ställt upp i direktsändning! Sade man i alla fall. Och ingen sade däremot.
Och Gud sänktes ned ur molnen i en bevingad vagn av sedvanlig typ. Och Gud svävade värdigt in i studion. Och Gud satte sig kärleksfullt neder med det långa vita skägget virat som en värmande halsduk runt halsen emedan det varit en stundtals blåsig resa för en gammal man. Och Gud var som vanligt väldigt försiktig med att klart uttala sig om något och undvek skickligt alla känsliga frågor, inte minst religiösa sådana. Och Gud nöjde sig i stort sett med att bara storslaget mullra: "Han har städse varit min favoritartist!"
Det var fullbordat. Längre än så hade aldrig förr någon artist i Det Gamla Vanliga Riket kommit.
Men! Just när lyckan i landet var hur allsmäktig som helst. Och hela Folket var enat som en man i allmän och nitälskande dyrkan dök det upp En Vidrig Person. En Vidrig Person som gjorde sitt bästa för att förstöra den så mödosamt uppbyggda stämningen. En Vidrig Person som lömskt predikade att Artisten var en dålig artist. Och en totalt ointressant människa.
Det kanske inte direkt var förbjudet att säga så. Man levde väl i ett delvis fritt land. Där alla delvis hade rätt att säga sitt. Och så vidare. Delvis. Men någon jävla måtta måste det väl ändå vara! Och att säga sånt just nu!?
Artistdyrkarklubben ryckte ut. Först spelade man på känslorna vilka alltid är behändiga att spela på: "Artisten som är en så fin och känslig människa hade blivit kränkt, sårad samt sjukskriven!"
Så citerade man alla experter som i kör sagt att Artisten "var en vådligt stor artist!"
Och till sist drämde man till med det religiösa trumfkortet: "Gud haver hansjälv sagt att Artisten var hanses favoritartist!"
Och den som motsäger Gud hädar. Och den som hädar ska stenas. Och det är bara rätt åt han. Ingen har bett han häda.
Och så blev Den Vidrige Personen stenad så det stod härliga till.
Och del blev en riktig folkfest.
Alla deltog. Även kvinnor och barn kastade sten som om dom aldrig gjort något annat.
Och så var hela Folket i Det Gamla Vanliga Riket enat och lyckligt igen.
