2973/
Och ett alltid lika aktuellt Uppsalagetingbo är Thorilds eleganta formulering:
TÄNKA FRITT ÄR STORT MEN TÄNKA RÄTT ÄR STÖRRE
Och tänk att kunna tota till en formulering som så intresserat och irriterat eftervärlden!
Och som betyder: "Det är visserligen trevligt att tänka fritt, fast det är naturligtvis bättre att tänka klart, tydligt och logiskt!"
Men formuleringen blev så lurigt mångtydig att många med dålig vilja valt alternativtolkningen: "Du ska städse vara rätt-tänkande!"
Och denna dumma tolkning har satt mest sprutt på debatten och fått många rutinerat upprörda röster att vilja trycka på förbudsknappen.
Och fått individer, som är hur hedervärda som helst, att vilja först sudda bort, sedan byta ut.
En fin formulering som fått folk att fundera i hundratals år skulle då ersättas med något som idag av alla anses vara hedervärt.
(Undrar vad det skulle kunna bli? I värsta fall fick man väl ta till "alla-mänskors-lika-värde"?)
I alla fall något som inte störde någon.
Något som inte irriterade, inte retade, inte provocerade.
Något som inte sticker ut, inte utmanar, och inte uppmanar till motsägelser.
Något som aldrig, aldrig, aldrig kan kränka något eller någon.
Något vagt, ofarligt, luddigt, platt, men ändå rätt-tänkande till tusen.
Men! Att göra ett sådant byte skulle vara att göra just det man anklagar formuleringen för att göra: Att propagera för ofarligt och fantasilöst rätt-tänkeri.
Det vore verkligen att tänka snett.
Och inte ett dugg rätt.
För att inte tala om fritt.
LÅT STÅ!
torsdag 28 februari 2019
onsdag 27 februari 2019
RÄTTEN ATT FÅ BLI KRÄNKT I FRED
2972/
Man vill ju ogärna skilja sig från mängden.
Man vill ju få bli kränkt som alla andra.
Men jag hade svårt hitta på något särskilt att bli kränkt över.
Då kom Gunnar Wiklund till min räddning.
Lite oväntat eftersom han var död, och det.
Det var en skribent i UNT som påstod att "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" handlade om Östersund.
Östersund? Ska det va nå handla om?
Nä, "Ljusen" handlade förstås om Lule!
Och nu fick jag som gammal Lule-bo en bra anledning att äntligen få bli kränkt som folk.
Det är förstås möjligt att han som en gång skrev texten tänkte på Östersund.
Men det gjorde inte Gunnar Wiklund som sjöng om sin egen hemstad Lule.
Och eftersom det är svårare att sjunga än att skriva är det Gunnar som bestämmer.
Och det hörs ju hur tydligt som helst på dialekten att det handlar om Lule.
UNT borde veta bättre.
Och UNT vet bättre nu när jag har påpekat att jag är KRÄNKT till tusen.
Låtom oss aldrig glömma att BILDJOURNALEN skickade ett team ända upp till Lule för att visa upp staden det handlade om!
Och BILDJOURNALEN hade aldrig fel.
Utom den gången då man valde TOMMY istället för ELVIS.
Men alla har väl rätt till ett misstag.
Men viktigast av allt är förstås allas rätt att få bli kränkta i fred.
Man vill ju ogärna skilja sig från mängden.
Man vill ju få bli kränkt som alla andra.
Men jag hade svårt hitta på något särskilt att bli kränkt över.
Då kom Gunnar Wiklund till min räddning.
Lite oväntat eftersom han var död, och det.
Det var en skribent i UNT som påstod att "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" handlade om Östersund.
Östersund? Ska det va nå handla om?
Nä, "Ljusen" handlade förstås om Lule!
Och nu fick jag som gammal Lule-bo en bra anledning att äntligen få bli kränkt som folk.
Det är förstås möjligt att han som en gång skrev texten tänkte på Östersund.
Men det gjorde inte Gunnar Wiklund som sjöng om sin egen hemstad Lule.
Och eftersom det är svårare att sjunga än att skriva är det Gunnar som bestämmer.
Och det hörs ju hur tydligt som helst på dialekten att det handlar om Lule.
UNT borde veta bättre.
Och UNT vet bättre nu när jag har påpekat att jag är KRÄNKT till tusen.
Låtom oss aldrig glömma att BILDJOURNALEN skickade ett team ända upp till Lule för att visa upp staden det handlade om!
Och BILDJOURNALEN hade aldrig fel.
Utom den gången då man valde TOMMY istället för ELVIS.
Men alla har väl rätt till ett misstag.
Men viktigast av allt är förstås allas rätt att få bli kränkta i fred.
tisdag 26 februari 2019
ATT KRÄNKA RÄTT ÄR SVÅRT
2971/
Det är inte lätt att kränka rätt.
Att kränka så man går på grund är, till exempel, att gå för långt, eller kanske snarare för lågt.
Då har man visserligen kränkt rejält, men samtidigt har man åkt fast, och det är inte alls bra när man bara är ute efter att kränka lite lagom.
Konsten att kränka är nämligen att kränka lite lagom.
Man ska inte synas, man ska på sin höjd skymtas. Och allra bäst är att bara anas, sen fixar massmedian resten, som vanligt.
Men, om man å andra sidan, kränker för lite kanske det inte ens märks att man kränker. Och då blir hela kränkeriet meningslöst. Då hade man lika gärna kunnat stanna hemma.
Nej, det är inte lätt det här med att kränka liksom lite lagom.
Att kränka är en konstform som ännu inte funnit sin fulländade form.
För om man verkligen VILL kränka, vore väl kränkning med kanot betydligt bättre än kränkning med ubåt?
Ubåtar är bökiga till tusen. Det är trångt, det är dålig sikt och lukt, sängarna är små och obekväma, torpederna tar en väldig massa plats, maten är dålig, man måste ständigt ta sig en massa vatten över huvudet, och ofta måste man ändå gå upp till ytan för att andas ut, pusta ut, och försöka klura ut vars man egentligen är.
Nä, ubåtar är bara bängliga. Jag förstår inte att nån kunde komma på något så dumt som att försöka kränka med ubåt.
Men två kränkare i en kanot kan ostört paddla rakt in till huvudstaden. Och väl inne i huvudstaden är det sen bara att fotografera, anteckna, äta glass, kränka och stå i, av hjärtans lust.
Och sen paddlar kränkarna hem igen i lugn och ro, inga problem.
För att bevisa att man verkligen varit på plats och kränkt skickar man några nytagna, men mystiskt småsuddiga, foton till massmedian, som då kommer att jubla av glädje och indignation.
Den rutinerade upprördheten kommer åter att fira triumfer och i bästa fall får någon avgå.
Nä, hela det där att släpa med sig en mossig gammal ubåt bara för att kränka betraktar jag som helt föråldrat. Rena rama medeltiden, om int värre.
Det är kränkning med kanot som har framtiden för sig.
Kanoter är visserligen små, men ändå lättare få syn på än ubåtar, som ofta envisas med att vistas under vattenytan vilket tenderar att försvåra observationerna.
Och samtliga ubåtsjakter har, som vi alla vet, misslyckats. Totala fiaskon.
Men kanske kommer man att lyckas bättre med kanotjakter?
Försvaret har inget annat att förlora än sina fiaskon.
Det är inte lätt att kränka rätt.
Att kränka så man går på grund är, till exempel, att gå för långt, eller kanske snarare för lågt.
Då har man visserligen kränkt rejält, men samtidigt har man åkt fast, och det är inte alls bra när man bara är ute efter att kränka lite lagom.
Konsten att kränka är nämligen att kränka lite lagom.
Man ska inte synas, man ska på sin höjd skymtas. Och allra bäst är att bara anas, sen fixar massmedian resten, som vanligt.
Men, om man å andra sidan, kränker för lite kanske det inte ens märks att man kränker. Och då blir hela kränkeriet meningslöst. Då hade man lika gärna kunnat stanna hemma.
Nej, det är inte lätt det här med att kränka liksom lite lagom.
Att kränka är en konstform som ännu inte funnit sin fulländade form.
För om man verkligen VILL kränka, vore väl kränkning med kanot betydligt bättre än kränkning med ubåt?
Ubåtar är bökiga till tusen. Det är trångt, det är dålig sikt och lukt, sängarna är små och obekväma, torpederna tar en väldig massa plats, maten är dålig, man måste ständigt ta sig en massa vatten över huvudet, och ofta måste man ändå gå upp till ytan för att andas ut, pusta ut, och försöka klura ut vars man egentligen är.
Nä, ubåtar är bara bängliga. Jag förstår inte att nån kunde komma på något så dumt som att försöka kränka med ubåt.
Men två kränkare i en kanot kan ostört paddla rakt in till huvudstaden. Och väl inne i huvudstaden är det sen bara att fotografera, anteckna, äta glass, kränka och stå i, av hjärtans lust.
Och sen paddlar kränkarna hem igen i lugn och ro, inga problem.
För att bevisa att man verkligen varit på plats och kränkt skickar man några nytagna, men mystiskt småsuddiga, foton till massmedian, som då kommer att jubla av glädje och indignation.
Den rutinerade upprördheten kommer åter att fira triumfer och i bästa fall får någon avgå.
Nä, hela det där att släpa med sig en mossig gammal ubåt bara för att kränka betraktar jag som helt föråldrat. Rena rama medeltiden, om int värre.
Det är kränkning med kanot som har framtiden för sig.
Kanoter är visserligen små, men ändå lättare få syn på än ubåtar, som ofta envisas med att vistas under vattenytan vilket tenderar att försvåra observationerna.
Och samtliga ubåtsjakter har, som vi alla vet, misslyckats. Totala fiaskon.
Men kanske kommer man att lyckas bättre med kanotjakter?
Försvaret har inget annat att förlora än sina fiaskon.
fredag 22 februari 2019
BEFRIA DORIS FRÅN ISMARNA!
2970/
Det var på den tiden då riktiga författare fick riktiga nobelpris.
Och -2007 fick Doris Lessing nobelpriset i litteratur.
Och det var ju bra.
Men så snart någon får pris, kommer ismarna smygande, för att få sin del av äran och kakan.
Nå, national-ismen hade visserligen svårt att annektera Doris.
Och kommun-ismen hade redan gett upp.
Men femin-ismen högg direkt: "Doris är vår man! Fast förstås kvinna!"
Att Doris, ovänligt men bestämt, tagit avstånd från feminist-etiketten struntade man (fast förstås kvinna) helt i.
En självsäker och självbelåten ism ger inte upp så lätt.
Och i en artikel gjorde till och med suf-ismen anspråk på Doris.
Men ismer är dåliga ingångar till ett författarskap som fnyser åt etiketter: "Rubbish!"
Men? Vad är Doris då? För något är hon väl?
Humorist är hon inte heller. Även om hon ofta är rolig att läsa med sin torra saklighet.
Ända ism som kanske skulle kunna passa vore väl "katt-ism" eftersom Doris var känd kattvän.
Men någon "katt-ism" finns knappast, även om det kanske skulle kunna vara en bättre ism än många andra.
Vi nöjer oss med att Doris Lessing var en bra författare.
I alla fall ibland.
Det finns så många dåliga ismer, men det finns så få bra författare.
Det var på den tiden då riktiga författare fick riktiga nobelpris.
Och -2007 fick Doris Lessing nobelpriset i litteratur.
Och det var ju bra.
Men så snart någon får pris, kommer ismarna smygande, för att få sin del av äran och kakan.
Nå, national-ismen hade visserligen svårt att annektera Doris.
Och kommun-ismen hade redan gett upp.
Men femin-ismen högg direkt: "Doris är vår man! Fast förstås kvinna!"
Att Doris, ovänligt men bestämt, tagit avstånd från feminist-etiketten struntade man (fast förstås kvinna) helt i.
En självsäker och självbelåten ism ger inte upp så lätt.
Och i en artikel gjorde till och med suf-ismen anspråk på Doris.
Men ismer är dåliga ingångar till ett författarskap som fnyser åt etiketter: "Rubbish!"
Men? Vad är Doris då? För något är hon väl?
Humorist är hon inte heller. Även om hon ofta är rolig att läsa med sin torra saklighet.
Ända ism som kanske skulle kunna passa vore väl "katt-ism" eftersom Doris var känd kattvän.
Men någon "katt-ism" finns knappast, även om det kanske skulle kunna vara en bättre ism än många andra.
Vi nöjer oss med att Doris Lessing var en bra författare.
I alla fall ibland.
Det finns så många dåliga ismer, men det finns så få bra författare.
tisdag 19 februari 2019
SPRÅKTESTAR
2969/
En idrottare blev så glad över att hon kom tvåa i nedförsåkning att hon ansåg, att det inte bara var "sjukt", utan rent av: "sjukt magiskt". Man får vara glad över att det inte ansågs vara "grymt" också.
"Grymt", "sjukt", och "magiskt" är dagens dåligt verbala treenighet.
Hittar inte ordet "mattant" i ordlistan? Inte ens om det avstavas: "Mat-tant". Och det är ändå ett vanligt ord. Och ett vanligt yrke. Jag har själv haft det i flera år.
Och i en kommunal mattantsenkät av fyllerityp fick vi frågan: "Är du tillåtande?" Och man skulle gradera sig själv mellan ett och sex.
Om du "tillåter" att elever kastar pizza på dig är du vådligt "tillåtande", och får alltså en fin sexa.
Men om du avböjer personlig pizzakastning är du en dålig mattant och får nöja dig med en etta.
Hur kan man formulera en så fånig fråga? Och att sen ställa den till en mycket mångkulturell yrkesgrupp är klart korkat.
Folk som skriver dålig svenska, sänder en dålig enkät, till folk som är dåliga på att läsa svenska, och resultatet kan naturligtvis bara bli dåligt.
Fast det är klart att jag inser att "tillåtande" bara är ett meningslöst modeord.
Men det gör knappast saken bättre.
För jag är inte ett dugg "tillåtande".
Inte när det gäller dålig verbal och kommunal arbetsmiljö.
- Och hen?
- Hen kan dra åt henvete!
En idrottare blev så glad över att hon kom tvåa i nedförsåkning att hon ansåg, att det inte bara var "sjukt", utan rent av: "sjukt magiskt". Man får vara glad över att det inte ansågs vara "grymt" också.
"Grymt", "sjukt", och "magiskt" är dagens dåligt verbala treenighet.
Hittar inte ordet "mattant" i ordlistan? Inte ens om det avstavas: "Mat-tant". Och det är ändå ett vanligt ord. Och ett vanligt yrke. Jag har själv haft det i flera år.
Och i en kommunal mattantsenkät av fyllerityp fick vi frågan: "Är du tillåtande?" Och man skulle gradera sig själv mellan ett och sex.
Om du "tillåter" att elever kastar pizza på dig är du vådligt "tillåtande", och får alltså en fin sexa.
Men om du avböjer personlig pizzakastning är du en dålig mattant och får nöja dig med en etta.
Hur kan man formulera en så fånig fråga? Och att sen ställa den till en mycket mångkulturell yrkesgrupp är klart korkat.
Folk som skriver dålig svenska, sänder en dålig enkät, till folk som är dåliga på att läsa svenska, och resultatet kan naturligtvis bara bli dåligt.
Fast det är klart att jag inser att "tillåtande" bara är ett meningslöst modeord.
Men det gör knappast saken bättre.
För jag är inte ett dugg "tillåtande".
Inte när det gäller dålig verbal och kommunal arbetsmiljö.
- Och hen?
- Hen kan dra åt henvete!
måndag 18 februari 2019
FÖR EN KRÄNKFRI FRAMTID!
2968/
Jag vill inte leva i ett samhälle som kränker och står i!
Jag anser att De Goda Krafterna nu måste ta ett krafttag mot det ständigt växande kränkeriet som åter visar upp sitt fula tryne!
Vårt mångkulturella samhälle kräver att vi alla ändrar oss i grunden för att de Goda Krafterna ska få fritt spelrum och kunna ta upp kampen mot det ihållande stöveltramp som förpestar våra sjöar!
Till att börja med är det helt nödvändigt att vi lägger ner kristendomen, i alla fall som religion!
Det måste naturligtvis upplevas som väldigt kränkande för minoritetsreligionen islam, som dessutom i praktiken fungerar som urbefolkning, att ständigt behöva utsättas för annan, och därmed mycket kränkande, religion i det här landet!
Och skulle det inte också blidka den mycket känsliga muslimska världen, om alla vita västerlänningar som en man, och på ett enda bräde, konverterade till islam? Det är väl värt att pröva, vi har inget att förlora annat än våra fördomar och vårt mörklagda koloniala arv där vi ständigt utsugit, kränkt, förslavat, skallmätt, och stått i!
Ett land, en religion, en enda, men mycket godkänd, bok att läsa, och alltså ingen som kan bli kränkt!
Nog vore väl detta något att se fram mot, i alla fall för De Goda Krafterna?
Vi måste stå enade mot de allt mer växande åsikter som vi ogillar, för att människor ska behöva känna sig kränkta är det absolut värsta som kan hända i ett civiliserat land, som Sverige stundtals utger sig för att vara, trots historiens alla bortsopade smutsfläckar, till exempel kungarnas ständiga skallmätningar av sina fiender på historiens sophög där fördomarna frodades som löss!
Att vara kränkt är värre än pest och kolera ihop, för att inte tala om influensa och näsblod!
Jag vill inte leva i ett land där De Goda Krafterna först ständigt smutskastas, och därefter kastas i fängelse, och handen på hjärtat, hur många av oss vill verkligen det, innerst inne?
Och yttrande- och tryckfrihet har visserligen varit trevligt, men allt har sin storhetstid, och ytliga friheter är väl ändå inte så där himla petnoga, när man betänker att kränkeri oundvikligen blir det stövelbruna resultatet? Hellre tänka rätt, än tänka lite hur man vill, vilket inte minst kan kränka alla som har helt annan bakgrund än Norra Sverige, med sitt förtryck av renar, kokkaffe och knott.
Ibland måste man välja, även om det ofta svider, bränner, irriterar, och tar emot.
Jag är stolt över att själv vara en av De Goda Krafterna och jag är stolt över att bära min rätttänkande uniform med alla sina galoner, turbaner, och stjärnor, och jag är gladlynt över att veta vilket som är den enda rätta vägen, och ingen skara av orakade huliganer kan hindra mig från att modigt säga den enda sanningen, som finns klart angiven i den heliga boken, som det länge varit fult att ens tala om i det här landet, men nu är tiden inne att låta sanningen lysa över allt och alla, vare sig de vill eller ej. Ibland är tvång mer humanitärt än man skulle kunna tro, på grund av all den smutspropaganda som kloakerna vräker ut över det skyddslösa folket, som kanske inte ens gått ur nian, eller liknande, och då ska hålla tyst, om dom vet sitt eget bästa.
Huvudsaken i ett fungerande samhälle med soptömning, spårvägar, och fungerande infrastruktur, samt tak över huvudet och stelkrampssprutor gratis på apoteken till alla intresserade, är och förblir, att ingen någonsin ska behöva bli kränkt av någon eller något, oberoende av ålder, kön, körkort, eller bank-id!
Vi är inte riktigt där än, men De Goda Krafterna har lämnat sina livskraftiga garderober långt bakom sig, och står nu enade, sida vid sida, för att modigt ta upp kampen mot det brunaktiga kränkeriet, och ingen kan stoppa oss, eller ens sanningen, på vägen som bara kan bära iväg framåt mot den totala lyckan!
Framåt för en totalt kränkfri framtid!
För att totalt kränkfritt land!
För en totalt kränkfri befolkning!
En ohyggligt lycklig värld ligger redan havande i våra händer!
Jag vill inte leva i ett samhälle som kränker och står i!
Jag anser att De Goda Krafterna nu måste ta ett krafttag mot det ständigt växande kränkeriet som åter visar upp sitt fula tryne!
Vårt mångkulturella samhälle kräver att vi alla ändrar oss i grunden för att de Goda Krafterna ska få fritt spelrum och kunna ta upp kampen mot det ihållande stöveltramp som förpestar våra sjöar!
Till att börja med är det helt nödvändigt att vi lägger ner kristendomen, i alla fall som religion!
Det måste naturligtvis upplevas som väldigt kränkande för minoritetsreligionen islam, som dessutom i praktiken fungerar som urbefolkning, att ständigt behöva utsättas för annan, och därmed mycket kränkande, religion i det här landet!
Och skulle det inte också blidka den mycket känsliga muslimska världen, om alla vita västerlänningar som en man, och på ett enda bräde, konverterade till islam? Det är väl värt att pröva, vi har inget att förlora annat än våra fördomar och vårt mörklagda koloniala arv där vi ständigt utsugit, kränkt, förslavat, skallmätt, och stått i!
Ett land, en religion, en enda, men mycket godkänd, bok att läsa, och alltså ingen som kan bli kränkt!
Nog vore väl detta något att se fram mot, i alla fall för De Goda Krafterna?
Vi måste stå enade mot de allt mer växande åsikter som vi ogillar, för att människor ska behöva känna sig kränkta är det absolut värsta som kan hända i ett civiliserat land, som Sverige stundtals utger sig för att vara, trots historiens alla bortsopade smutsfläckar, till exempel kungarnas ständiga skallmätningar av sina fiender på historiens sophög där fördomarna frodades som löss!
Att vara kränkt är värre än pest och kolera ihop, för att inte tala om influensa och näsblod!
Jag vill inte leva i ett land där De Goda Krafterna först ständigt smutskastas, och därefter kastas i fängelse, och handen på hjärtat, hur många av oss vill verkligen det, innerst inne?
Och yttrande- och tryckfrihet har visserligen varit trevligt, men allt har sin storhetstid, och ytliga friheter är väl ändå inte så där himla petnoga, när man betänker att kränkeri oundvikligen blir det stövelbruna resultatet? Hellre tänka rätt, än tänka lite hur man vill, vilket inte minst kan kränka alla som har helt annan bakgrund än Norra Sverige, med sitt förtryck av renar, kokkaffe och knott.
Ibland måste man välja, även om det ofta svider, bränner, irriterar, och tar emot.
Jag är stolt över att själv vara en av De Goda Krafterna och jag är stolt över att bära min rätttänkande uniform med alla sina galoner, turbaner, och stjärnor, och jag är gladlynt över att veta vilket som är den enda rätta vägen, och ingen skara av orakade huliganer kan hindra mig från att modigt säga den enda sanningen, som finns klart angiven i den heliga boken, som det länge varit fult att ens tala om i det här landet, men nu är tiden inne att låta sanningen lysa över allt och alla, vare sig de vill eller ej. Ibland är tvång mer humanitärt än man skulle kunna tro, på grund av all den smutspropaganda som kloakerna vräker ut över det skyddslösa folket, som kanske inte ens gått ur nian, eller liknande, och då ska hålla tyst, om dom vet sitt eget bästa.
Huvudsaken i ett fungerande samhälle med soptömning, spårvägar, och fungerande infrastruktur, samt tak över huvudet och stelkrampssprutor gratis på apoteken till alla intresserade, är och förblir, att ingen någonsin ska behöva bli kränkt av någon eller något, oberoende av ålder, kön, körkort, eller bank-id!
Vi är inte riktigt där än, men De Goda Krafterna har lämnat sina livskraftiga garderober långt bakom sig, och står nu enade, sida vid sida, för att modigt ta upp kampen mot det brunaktiga kränkeriet, och ingen kan stoppa oss, eller ens sanningen, på vägen som bara kan bära iväg framåt mot den totala lyckan!
Framåt för en totalt kränkfri framtid!
För att totalt kränkfritt land!
För en totalt kränkfri befolkning!
En ohyggligt lycklig värld ligger redan havande i våra händer!
torsdag 14 februari 2019
KUL ATT KROSSA
2967/
Det är kul att krossa. Och att elda upp. Och att bränna ner.
Och det är lätt att krossa, det är egentligen bara att krossa på.
Men att krossa Kapitalismen är däremot inte så lätt.
Kapitalismen är hal som en ål, och om du verkligen vill krossa han, finns det bara en sak att göra: Att sluta konsumera. Ju mindre du konsumerar - desto mer svär Kapitalismen: "Jävla ungjävel som inte håller dom jävla hjulen igång!"
Men så snart du konsumerar mår Kapitalismen som en prins i en slakteributik.
Allt du äter, dricker, läser, ser och lyssnar på, gynnar Kapitalismen. Sen må innehållet vara hur påstått "samhällskritiskt" som helst. Kapitalismen struntar helt i innehållet, det är konsumtionen och varan som är det viktiga, och varje Che-tröja gynnar Kapitalismen, ofta till bådas förvåning.
Och vad du än gör, res aldrig! Resor till gorillor, eller resor till gerillor, det spelar ingen roll! Ju fler resor - desto gladare Kapitalism. Att resa jorden runt är att sprida Kapitalism jorden runt. Att resa är alltid att konsumera.
Det där vet förstås alla, men när man är ung är man ibland ganska dum. Och när man är dum blir man desperat, och vad gör man då när man är ung, dum. och desperat?
Man krossar fönster, man bränner bilar, man snattar och står i.
Och dummast av allt: Man tror att man krossar Kapitalismen.
Men man har inte fattat något av någonting.
Att förstöra är att konsumera, att krossa är alltid att gynna Kapitalismen.
"När konsumenterna krossar - skrattar Kapitalismen i farstun!" hör man ofta, i alla fall om man lyssnar noga.
Men? Men om man nu verkligen VILL krossa kapitalismen, VAD ska man då göra?
Då ska man göra så lite som möjligt. Allra bäst är att göra absolut ingenting. Även om det är svårare att göra ingenting än man kanske skulle kunna tro.
Framförallt ska man konsumera så lite som möjligt. Man ska vara varsam med egna och andras ägodelar. Man ska lappa och laga. Man ska leva som en stillsam och sparsam småborgare.
Då kan man krossa Kapitalismen.
Kanske.
Fast inte kommer man att kunna krossa Kapitalismen så lätt.
Det är en seg jävel det där.
Men han kommer i varje fall att bli lite betänksam.
Och det mår han bara bra av.
Det är kul att krossa. Och att elda upp. Och att bränna ner.
Och det är lätt att krossa, det är egentligen bara att krossa på.
Men att krossa Kapitalismen är däremot inte så lätt.
Kapitalismen är hal som en ål, och om du verkligen vill krossa han, finns det bara en sak att göra: Att sluta konsumera. Ju mindre du konsumerar - desto mer svär Kapitalismen: "Jävla ungjävel som inte håller dom jävla hjulen igång!"
Men så snart du konsumerar mår Kapitalismen som en prins i en slakteributik.
Allt du äter, dricker, läser, ser och lyssnar på, gynnar Kapitalismen. Sen må innehållet vara hur påstått "samhällskritiskt" som helst. Kapitalismen struntar helt i innehållet, det är konsumtionen och varan som är det viktiga, och varje Che-tröja gynnar Kapitalismen, ofta till bådas förvåning.
Och vad du än gör, res aldrig! Resor till gorillor, eller resor till gerillor, det spelar ingen roll! Ju fler resor - desto gladare Kapitalism. Att resa jorden runt är att sprida Kapitalism jorden runt. Att resa är alltid att konsumera.
Det där vet förstås alla, men när man är ung är man ibland ganska dum. Och när man är dum blir man desperat, och vad gör man då när man är ung, dum. och desperat?
Man krossar fönster, man bränner bilar, man snattar och står i.
Och dummast av allt: Man tror att man krossar Kapitalismen.
Men man har inte fattat något av någonting.
Att förstöra är att konsumera, att krossa är alltid att gynna Kapitalismen.
"När konsumenterna krossar - skrattar Kapitalismen i farstun!" hör man ofta, i alla fall om man lyssnar noga.
Men? Men om man nu verkligen VILL krossa kapitalismen, VAD ska man då göra?
Då ska man göra så lite som möjligt. Allra bäst är att göra absolut ingenting. Även om det är svårare att göra ingenting än man kanske skulle kunna tro.
Framförallt ska man konsumera så lite som möjligt. Man ska vara varsam med egna och andras ägodelar. Man ska lappa och laga. Man ska leva som en stillsam och sparsam småborgare.
Då kan man krossa Kapitalismen.
Kanske.
Fast inte kommer man att kunna krossa Kapitalismen så lätt.
Det är en seg jävel det där.
Men han kommer i varje fall att bli lite betänksam.
Och det mår han bara bra av.
tisdag 12 februari 2019
SYND ÄNDÅ
2966/
Uppsala är staden som ständigt skjuter upp. Inte raketer, men beslut. Men ibland går det undan även i Uppsala. Som nu då med granarna på andra sidan gatan: När jag kom hem från ett stärkande arbetspass som mattant var granarna borta. Svooosch bara! Och så var det kalhugget och klart. Och min fina utsikt var förstörd. Eller i varje fall förändrad. Man bör undvika att blanda ihop förändringar med försämringar.
Synd ändå. Jag kommer att sakna "mina" jättegranar. Med deras hjälp kunde jag hjälpligt spå väder. När granarna vek sig på mitten var det ett jävla väder. Det var bra att veta.
Men nu är mitt väderspående spolierat. Och jag är lika rutinerat upprörd som folk förväntas bli när massmedian säger åt dom att bli det.
Eller, är jag verkligen upprörd? Visst var det väl trevligt med jättegranarna? Men i en stor stad finns det alltid något att titta på. Utanför mitt fönster har jag, till exempel, ett hektiskt hundstråk. Så den gräsmattan beträder jag inte i onödan. Året runt, dygnet runt, är där en livlig hundtrafik. Först joggar en hund, sen ser man ett snöre, och allra sist kommer där en flåsande hundägare.
Och det här pågår år efter år, och konstigast är att hundarna aldrig dör. Byter ägarna i smyg ut sina hundar nattetid? Mot precis likadana hundar? Fast nya och fräscha?
Men hundägarna åldras däremot så att det är en fröjd att se det.
"Hellre granar än grannar!" som man säger. Och man säger också att "Svenskarna tycker mer om naturen än tvärtom!"
Man säger så mycket. Och man vill så mycket. Men man kan inte alltid få det som man vill. En alltid lika skakande upptäckt för en svensk.
Om svensken fått sin vilja fram från början, skulle Sverige idag bara haft en enda invånare. Och han skulle haft det mysigt värre. Inte en enda granne som störde. Men granar till tusen. Hela Sverige skulle ha varit en enda stor skog som susat och stått i.
Ett land med en enda invånare skulle dessutom ha varit ett väldigt homogent land.
Och den ende, men mycket homogene, svensken skulle kramat granar hela dagen lång.
Ja, vad skulle han annars ha gjort?
Nöjesutbudet skulle förmodligen ha varit väldigt begränsat.
Så det finns förstås nackdelar med allt.
Och det kanske bara var bra att det blev som det blev?
Men synd ändå på mina fina granar.
Uppsala är staden som ständigt skjuter upp. Inte raketer, men beslut. Men ibland går det undan även i Uppsala. Som nu då med granarna på andra sidan gatan: När jag kom hem från ett stärkande arbetspass som mattant var granarna borta. Svooosch bara! Och så var det kalhugget och klart. Och min fina utsikt var förstörd. Eller i varje fall förändrad. Man bör undvika att blanda ihop förändringar med försämringar.
Synd ändå. Jag kommer att sakna "mina" jättegranar. Med deras hjälp kunde jag hjälpligt spå väder. När granarna vek sig på mitten var det ett jävla väder. Det var bra att veta.
Men nu är mitt väderspående spolierat. Och jag är lika rutinerat upprörd som folk förväntas bli när massmedian säger åt dom att bli det.
Eller, är jag verkligen upprörd? Visst var det väl trevligt med jättegranarna? Men i en stor stad finns det alltid något att titta på. Utanför mitt fönster har jag, till exempel, ett hektiskt hundstråk. Så den gräsmattan beträder jag inte i onödan. Året runt, dygnet runt, är där en livlig hundtrafik. Först joggar en hund, sen ser man ett snöre, och allra sist kommer där en flåsande hundägare.
Och det här pågår år efter år, och konstigast är att hundarna aldrig dör. Byter ägarna i smyg ut sina hundar nattetid? Mot precis likadana hundar? Fast nya och fräscha?
Men hundägarna åldras däremot så att det är en fröjd att se det.
"Hellre granar än grannar!" som man säger. Och man säger också att "Svenskarna tycker mer om naturen än tvärtom!"
Man säger så mycket. Och man vill så mycket. Men man kan inte alltid få det som man vill. En alltid lika skakande upptäckt för en svensk.
Om svensken fått sin vilja fram från början, skulle Sverige idag bara haft en enda invånare. Och han skulle haft det mysigt värre. Inte en enda granne som störde. Men granar till tusen. Hela Sverige skulle ha varit en enda stor skog som susat och stått i.
Ett land med en enda invånare skulle dessutom ha varit ett väldigt homogent land.
Och den ende, men mycket homogene, svensken skulle kramat granar hela dagen lång.
Ja, vad skulle han annars ha gjort?
Nöjesutbudet skulle förmodligen ha varit väldigt begränsat.
Så det finns förstås nackdelar med allt.
Och det kanske bara var bra att det blev som det blev?
Men synd ändå på mina fina granar.
måndag 11 februari 2019
BJÖRNTRÅD
2965/
Svårt med språk, svårt med ord.
Häromnatten frågade en lättberusad yngling om jag ville göra honom en "björntjänst".
Det ville jag naturligtvis inte. Dels höll jag på att dela ut tidningar, och dels är jag snäll.
Men det är klart att jag fattade att han trodde att en "björntjänst" var en stor tjänst.
Ja? En björn är ju stor? Då borde väl "björntjänst" betyda en stor tjänst? Men det gör det inte.
Det finns många björnfrågor: Är en "björnkram" och en "bamsekram" samma sak? Här räcker orden inte riktigt till. Här får man ta till praktiken. Kanske redan i helgen.
Och för att förvirra är "björntråd" en liten, men stark, tråd.
Björnen är alltså ett besynnerligt djur. Men inte bara i språket. Björnen ser snäll ut, men är inte särskilt snäll. Djur i natur har sällan anledning att vara snälla.
Och i leken "Björnen sover" avslöjas björnens opålitlighet: Björnen sover, och sover, så sött, och så sött. Men! Man ska honom aldrig TROOO!!!
Varpå sedvanlig sedelärande panik utbryter i barnaskaran.
En kuslig lek det där. Jag förstår att barn övergått till det trygga surferiet.
Och det enda djur barn idag känner till är dinosaurien.
Huru ofta hör man inte uttrycket: "Han har en dinosaurie bakom örat!"
Och man sjunger glatt och falskt: "Dinosaurien raskar över isen!"
Men det var också det sista dinosaurien gjorde.
Istiden gick inte så bra ihop med dinosaurien, och så vart han utdöd. Han också.
Men Björn Sjödin lever, och har en firma som heter "Björntjänst".
En björntjänst på trummor borde låta något rent förjävligt, kan man kanske tycka, men ändå vågar så många anlita Björn Sjödin till så mycket.
Det beror på "Björnlagen", en ramlag från 1967: "Intet musikkapell må i Upsala stad grundas utan att kandidat Björn Sjödin därstädes spelar ,eller dylikt. Undantag medgives endast i följande fall, osv."
Jaja. Det är svårt med ord.
Och det är svårt med språk.
Men framförallt är det svårt med björnar.
Och det viktigaste är: att aldrig honom TROOO!!!
Svårt med språk, svårt med ord.
Häromnatten frågade en lättberusad yngling om jag ville göra honom en "björntjänst".
Det ville jag naturligtvis inte. Dels höll jag på att dela ut tidningar, och dels är jag snäll.
Men det är klart att jag fattade att han trodde att en "björntjänst" var en stor tjänst.
Ja? En björn är ju stor? Då borde väl "björntjänst" betyda en stor tjänst? Men det gör det inte.
Det finns många björnfrågor: Är en "björnkram" och en "bamsekram" samma sak? Här räcker orden inte riktigt till. Här får man ta till praktiken. Kanske redan i helgen.
Och för att förvirra är "björntråd" en liten, men stark, tråd.
Björnen är alltså ett besynnerligt djur. Men inte bara i språket. Björnen ser snäll ut, men är inte särskilt snäll. Djur i natur har sällan anledning att vara snälla.
Och i leken "Björnen sover" avslöjas björnens opålitlighet: Björnen sover, och sover, så sött, och så sött. Men! Man ska honom aldrig TROOO!!!
Varpå sedvanlig sedelärande panik utbryter i barnaskaran.
En kuslig lek det där. Jag förstår att barn övergått till det trygga surferiet.
Och det enda djur barn idag känner till är dinosaurien.
Huru ofta hör man inte uttrycket: "Han har en dinosaurie bakom örat!"
Och man sjunger glatt och falskt: "Dinosaurien raskar över isen!"
Men det var också det sista dinosaurien gjorde.
Istiden gick inte så bra ihop med dinosaurien, och så vart han utdöd. Han också.
Men Björn Sjödin lever, och har en firma som heter "Björntjänst".
En björntjänst på trummor borde låta något rent förjävligt, kan man kanske tycka, men ändå vågar så många anlita Björn Sjödin till så mycket.
Det beror på "Björnlagen", en ramlag från 1967: "Intet musikkapell må i Upsala stad grundas utan att kandidat Björn Sjödin därstädes spelar ,eller dylikt. Undantag medgives endast i följande fall, osv."
Jaja. Det är svårt med ord.
Och det är svårt med språk.
Men framförallt är det svårt med björnar.
Och det viktigaste är: att aldrig honom TROOO!!!
torsdag 7 februari 2019
FLYKTEN FRÅN FRISKHETEN
2964/
Sjukskrivningar är farligare än särskrivningar. Bästa som sagts om detta: "Sjukskrivning är en drog som ska hanteras med stor varsamhet". Och det sämsta? En röst på radion: "Behoven inom vården är oändliga!" Om behoven är oändliga, men resurserna ändliga, kommer vården aldrig att bli nöjd. Och då kan man lika gärna skära ner lite till. "Vi ska alla den vägen traska. Om så vården får glufsa i sig hela BNP!" Och vem var det som skrev: "En sjukskrivning kommer sällan ensam?" Var det inte Aischylos? Fast det finns förstås fortfarande folk som tror att sjukskrivning alltid sammanfaller med sjukdom. Jaja. Det finns folk som tror på tomtar och troll och kungligheter också. Jaja. Och det är inte alltid sjuksurret går ihop. En surrar: "Folk har inte längre råd att uppsöka vården!" Och en annan surrar: "Vården går på knäna!" Och jag funderar: "Men tänk om folk haft råd att uppsöka vården? Vad hade vården då gått på? Amfetamin?" När man var yngre var det väl egentligen bara Dom Gamla som var sjuka? Om jag minns rätt. Jag tror inte på att håna sjuka. Men jag tror inte heller på att hedra sjuka. Jag tror att det är nyttigare att simulera hälsa än att simulera sjukdom. Jag tror att det finns sjukdomsvinster. Stora sjukdomsvinster att bara hämta hem för den som så önskar. Och det kan bli rätt behändigt att helt slippa det egna ansvaret för det egna livet. Bara en sån sak. Jag anser inte att såna-som-blir-sårade ska få bestämma över vad som får skrivas och sägas. Tänk det otänkbara tankeexperimentet: att alla fick betala alla sina sjukdomar själv! Skulle då fler, eller färre, bli sjuka? Din gissning är lika dum som min. Och det lägsta stadiet av sjukskrivning hittar vi i insändarspråkets: "Är det inte lika bra att vi återinför ättestupan!?" Men så lågt ska vi väl ändå inte behöva sjunka. Utan vi fortsätter lugnt med våra komprimerade sjukskrivningsövningar: Det är inte hälsan som är den nya religionen. Det är sjukdomen. Eller kanske snarare diagnosen. Förr gav religionen mening åt livet. Men nu finns diagnosen. Det går lika bra. Minst. Och folk "kämpar" för att få sin diagnos. Och när man fått sin diagnos är allt fullbordat. Men ett samhälle som premierar sjukdom är ett sjukt samhälle. Eller blir. Det måste löna sig att vara frisk. Annars lönar det sig att vara sjuk. Och det är kanske inte alltid så bra. Även männen har idag upptäckt fördelarna med sjukrollen. Om alla andra roller är dåliga är sjukrollen den bästa möjliga rollen. Och ditt liv får spänning av din "kamp" mot sjukdomen. Allt blir meningsfullt. Allt blir bra. Om bara inte den där förbannade döden! Samhället måste gripa in och bita tag i dödsbiten! Så här kan det inte gärna få fortsätta! Det är orättvist att alla ska dö. Vad ska vi ha samhället till, när han ändå bara står där och glor? Fast som sjuk får du förstås också en hel del obehag. Men du blir äntligen någonting. Nämligen sjuk. Och att vara någonting, är trots allt bättre än att vara ingenting. Så folk "kämpar" för rätten att få vara överkänsliga. Mot el, mot datorer, mot det-och-datt. Rätten att få vara överkänslig på andras bekostnad är det som avgör om samhället är snällt. Eller inte. Säger en del. Och andra "kämpar" för rätten att få vara, ja, att egentligen få vara vad som helst. Att byta kön kostar förstås en hel del. Men det är det värt. Omväxling förnöjer. Men först måste man förstås få diagnos. Först kommer diagnosen, sen kommer pengarna. Eller "resurserna" som man hellre säger. Och vilken diagnos som helst duger idag. Sjukdomen får gärna vara ny och fräsch. En helt nyuppfunnen sjukdom. En sjukdom som ännu ingen jävel har hört talats om. Då blir man först med den, och allt. Och kommer i tidningen. Och i radio. Och i TV. Och i alla fall i sociala medier. Men sen kommer den diagnosen stort. Alla vill ha den. Alla pratar om den. Du har lyckats. du är först och störst. Tills det kommer en ännu nyare diagnos. Den som är frisk har däremot inget att komma med. Och inget att skylla på. Ingen tycker synd om den som är frisk. Den som är frisk mobbas flitigt på sociala medier. Men den som är helt frisk struntar helt i sociala medier. En del försöker bara smita ifrån sitt ansvar. Och en del lyckas. Att ha god hälsa är en förolämpning. Inte minst mot urbefolkningen. Eller mot nyanlända. Det är oartigt mot andra att vara friskare än normalt. Hösnuvan uppfanns av naturen. Det är många år sen. Men idag har vi förbättrat allergierna något grymt. Man beräknar att alla svenskar kommer att vara allergiska någon gång i framtiden. Då blir det jämlikt och jämställt och jämngrått värre. Fast det måste förstås alltid löna sig att vara sjuk. Men än så länge är Sverige ett u-land när det gäller sjukskrivningar. Men Sveriges antas kunna komma ikapp föregångsländerna någon gång i framtiden. Vänta ni bara. Fast kroppsliga sjukdomar har kanske redan haft sin storhetstid? För framtiden tror jag nog mest på psykbiten. Hela den här psykbiten ser väldigt lovande ut. Inte minst ungdomen trycker på bra här. Jag anar en framtida psykexplosion. Och här har Sverige en stor fördel genom att vi alltid haft gott om nerver både i vår historia och i vår berggrund.
Sjukskrivningar är farligare än särskrivningar. Bästa som sagts om detta: "Sjukskrivning är en drog som ska hanteras med stor varsamhet". Och det sämsta? En röst på radion: "Behoven inom vården är oändliga!" Om behoven är oändliga, men resurserna ändliga, kommer vården aldrig att bli nöjd. Och då kan man lika gärna skära ner lite till. "Vi ska alla den vägen traska. Om så vården får glufsa i sig hela BNP!" Och vem var det som skrev: "En sjukskrivning kommer sällan ensam?" Var det inte Aischylos? Fast det finns förstås fortfarande folk som tror att sjukskrivning alltid sammanfaller med sjukdom. Jaja. Det finns folk som tror på tomtar och troll och kungligheter också. Jaja. Och det är inte alltid sjuksurret går ihop. En surrar: "Folk har inte längre råd att uppsöka vården!" Och en annan surrar: "Vården går på knäna!" Och jag funderar: "Men tänk om folk haft råd att uppsöka vården? Vad hade vården då gått på? Amfetamin?" När man var yngre var det väl egentligen bara Dom Gamla som var sjuka? Om jag minns rätt. Jag tror inte på att håna sjuka. Men jag tror inte heller på att hedra sjuka. Jag tror att det är nyttigare att simulera hälsa än att simulera sjukdom. Jag tror att det finns sjukdomsvinster. Stora sjukdomsvinster att bara hämta hem för den som så önskar. Och det kan bli rätt behändigt att helt slippa det egna ansvaret för det egna livet. Bara en sån sak. Jag anser inte att såna-som-blir-sårade ska få bestämma över vad som får skrivas och sägas. Tänk det otänkbara tankeexperimentet: att alla fick betala alla sina sjukdomar själv! Skulle då fler, eller färre, bli sjuka? Din gissning är lika dum som min. Och det lägsta stadiet av sjukskrivning hittar vi i insändarspråkets: "Är det inte lika bra att vi återinför ättestupan!?" Men så lågt ska vi väl ändå inte behöva sjunka. Utan vi fortsätter lugnt med våra komprimerade sjukskrivningsövningar: Det är inte hälsan som är den nya religionen. Det är sjukdomen. Eller kanske snarare diagnosen. Förr gav religionen mening åt livet. Men nu finns diagnosen. Det går lika bra. Minst. Och folk "kämpar" för att få sin diagnos. Och när man fått sin diagnos är allt fullbordat. Men ett samhälle som premierar sjukdom är ett sjukt samhälle. Eller blir. Det måste löna sig att vara frisk. Annars lönar det sig att vara sjuk. Och det är kanske inte alltid så bra. Även männen har idag upptäckt fördelarna med sjukrollen. Om alla andra roller är dåliga är sjukrollen den bästa möjliga rollen. Och ditt liv får spänning av din "kamp" mot sjukdomen. Allt blir meningsfullt. Allt blir bra. Om bara inte den där förbannade döden! Samhället måste gripa in och bita tag i dödsbiten! Så här kan det inte gärna få fortsätta! Det är orättvist att alla ska dö. Vad ska vi ha samhället till, när han ändå bara står där och glor? Fast som sjuk får du förstås också en hel del obehag. Men du blir äntligen någonting. Nämligen sjuk. Och att vara någonting, är trots allt bättre än att vara ingenting. Så folk "kämpar" för rätten att få vara överkänsliga. Mot el, mot datorer, mot det-och-datt. Rätten att få vara överkänslig på andras bekostnad är det som avgör om samhället är snällt. Eller inte. Säger en del. Och andra "kämpar" för rätten att få vara, ja, att egentligen få vara vad som helst. Att byta kön kostar förstås en hel del. Men det är det värt. Omväxling förnöjer. Men först måste man förstås få diagnos. Först kommer diagnosen, sen kommer pengarna. Eller "resurserna" som man hellre säger. Och vilken diagnos som helst duger idag. Sjukdomen får gärna vara ny och fräsch. En helt nyuppfunnen sjukdom. En sjukdom som ännu ingen jävel har hört talats om. Då blir man först med den, och allt. Och kommer i tidningen. Och i radio. Och i TV. Och i alla fall i sociala medier. Men sen kommer den diagnosen stort. Alla vill ha den. Alla pratar om den. Du har lyckats. du är först och störst. Tills det kommer en ännu nyare diagnos. Den som är frisk har däremot inget att komma med. Och inget att skylla på. Ingen tycker synd om den som är frisk. Den som är frisk mobbas flitigt på sociala medier. Men den som är helt frisk struntar helt i sociala medier. En del försöker bara smita ifrån sitt ansvar. Och en del lyckas. Att ha god hälsa är en förolämpning. Inte minst mot urbefolkningen. Eller mot nyanlända. Det är oartigt mot andra att vara friskare än normalt. Hösnuvan uppfanns av naturen. Det är många år sen. Men idag har vi förbättrat allergierna något grymt. Man beräknar att alla svenskar kommer att vara allergiska någon gång i framtiden. Då blir det jämlikt och jämställt och jämngrått värre. Fast det måste förstås alltid löna sig att vara sjuk. Men än så länge är Sverige ett u-land när det gäller sjukskrivningar. Men Sveriges antas kunna komma ikapp föregångsländerna någon gång i framtiden. Vänta ni bara. Fast kroppsliga sjukdomar har kanske redan haft sin storhetstid? För framtiden tror jag nog mest på psykbiten. Hela den här psykbiten ser väldigt lovande ut. Inte minst ungdomen trycker på bra här. Jag anar en framtida psykexplosion. Och här har Sverige en stor fördel genom att vi alltid haft gott om nerver både i vår historia och i vår berggrund.
måndag 4 februari 2019
KULTURFARA
2963/
- Bio? Nej, jag vågar inte.
- Teater? Nej, jag törs inte.
- Opera? Är du inte riktigt klok? Då kan det gå riktigt, riktigt illa! Har du inte lärt dig något av historien?
Historien lär att kultur är det farligaste som finns: Gustav III gick på operan, och poff!
Abraham Lincoln gick på teatern, och pang!
Olof Palme hann se klart filmen, men sen bang-bang!
Och alla livsfarliga kulturkollisioner, där säkerhetsbältet inte hjälper ett dugg.
Det finns inget farligare än kultur. Och "farlig" är dessutom ett starkt berömmande ord när det gäller kultur.
Men allt det där är förstås bara pladder. Att konsumera kultur kan aldrig bli särskilt farligt. Och om du nödvändigt vill dyrka en "farlig" person, ska du satsa på en massmördare, och inte på en fånig kulturprofil.
Så det är helt ofarligt med kultur. Inte ens en rejäl kulturöverdos ger andra biverkningar än träsmak i kropp och själ.
Och kulturkonsumenter är också helt ofarliga, bara man inte retar upp dom.
Då är jordgetingar betydligt farligare.
Naturen är alltid farligare än kulturen.
- Bio? Nej, jag vågar inte.
- Teater? Nej, jag törs inte.
- Opera? Är du inte riktigt klok? Då kan det gå riktigt, riktigt illa! Har du inte lärt dig något av historien?
Historien lär att kultur är det farligaste som finns: Gustav III gick på operan, och poff!
Abraham Lincoln gick på teatern, och pang!
Olof Palme hann se klart filmen, men sen bang-bang!
Och alla livsfarliga kulturkollisioner, där säkerhetsbältet inte hjälper ett dugg.
Det finns inget farligare än kultur. Och "farlig" är dessutom ett starkt berömmande ord när det gäller kultur.
Men allt det där är förstås bara pladder. Att konsumera kultur kan aldrig bli särskilt farligt. Och om du nödvändigt vill dyrka en "farlig" person, ska du satsa på en massmördare, och inte på en fånig kulturprofil.
Så det är helt ofarligt med kultur. Inte ens en rejäl kulturöverdos ger andra biverkningar än träsmak i kropp och själ.
Och kulturkonsumenter är också helt ofarliga, bara man inte retar upp dom.
Då är jordgetingar betydligt farligare.
Naturen är alltid farligare än kulturen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)