2398/ Fast redan som barn fick jag fördomar mot Borås. Lustigt nog fraktade mig Ödet långt senare till Borås, eftersom jag trodde att jag borde bli bibliotekarie. Det borde jag inte, visade det sig snart, fast fördomarna mot Borås började förstås i Luleå där allt annat började.
Och Hobbyfölageborås hade en postorderkatalog som var frestande värre. Där fanns allt. Teknik, ritningar, skämtartiklar, alltså ALLLT.
Jag skrev min beställning med tydliga tioårsbokstäver, och redan efter några veckor kom postförskottet. Summan hade visserligen växt, men på grund av barnslig nyfikenhet löste jag ut paketet. Skulle jag inte ha gjort. I paketet låg något helt annat än det jag hade beställt, Något annat, något dyrare, och något dummare.
Men dumt nog gav jag inte upp: "Lätt gjort blanda ihop beställningar, när man har många beställningar! Man måste förstå, man måste förlåta, man måste ge Hobbyfölageborås en ny chans!" tänkte jag snällt men dumt.
Ny beställning. Ny tid gick. Sakta som postförskotts-tid brukar gå. Men så en avi! Med mystiskt upprundad summa, förstås!
Nyfiket, men något tveksamt, gick jag till GAMLA posten som då låg, där den då låg, därav namnet GAMLA posten.
Gick hem i snön (det var alltid snö när man gick till posten) och öppnade paketet. Istället för det jag beställt hade jag, förstås, fått något helt annat. Och dyrare. Och dummare. Sveriges ledande skämt- och skojarfirma hade åter slagit till, och åter träffat mig. Träffat där det kändes hårdast, alltså i den magra barnaplånboken.
Hobbyfölageborås hade tydligen specialiserat sig på att lura barn. Och med tanke på de då så stora barnkullarna bör det ha varit väldigt lönsamt. Och väldigt lätt eftersom barn ofta är dummare än man helst vill tro.
Barn är, som sagt, dum i huvet. Och jag kunde inte låta bli att beställa en tredje gång: "Vi gav oss inte! Vi gav aldrig upp! Vi kom alltid tillbaka! Vi gav aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig upp!"
Det var dumt av oss. Och av mig. Att ge upp är ofta det klokaste man kan göra. Men tyvärr är man ofta väldigt ung när man är barn.
Efter några veckor anlände avin. Som väntat, som vanligt, dyrare än väntat. Som vanligt? Skulle jag verkligen gå på det där gamla knepet? Nu igen? Det skulle jag väl ändå inte?
Men det gjorde jag. Nyfikenheten besegrade klokheten. På precis samma sätt som Första Världskriget bröt ut gick jag till GAMLA posten för att lösa ut.
Packa upp paketet. Och! Till min överraskning hade jag fått två så kallade "Eldsflammor" att fästa på min bil för att den skulle se tuff ut. Ty på den här tiden sa man "tuff", och inte "häftig". Och om man sa "häftig", så menade man häftig, och inte tuff. Och "grym" betydde grym, och "sjuk" betydde sjuk, och "fett" betydde fett, och så vidare. Ibland misstänker man att språket förändras. Och ibland får jag för mig att språket försämras men det hör, kanske, inte hit.
Inte hade jag någon bil! Och inte hade jag beställt två så kallade "Eldsflammor" att fästa på min bil för att den skulle se tuff ut!
Men det var sista gången jag beställde från Hobbyfölageborås. Jag var inte längre ett barn. Jag gick inte längre att lura. Jag hade lärt mig den bittra & buttra läxa vi alla måste lära.
Och jag hade fått min första fördom: Lita aldrig på någon eller något som påstår sig komma från Borås! Och fördomar man får som barn brukar sitta som berg. Det är fördelen med barnsliga fördomar.
Men, undrar många, hur gick det sen för Hobbyfölageborås? Inte vet jag? Det kom väl nya barnkullar han kunde lura? Antar jag? Och han kanske finns kvar än idag? Under annat namn? Under antaget namn? Taget från vem?
Och fortsätter sitt fina arbete med att lära barn att aldrig lita på någon eller något. Och gör en fortsatt viktig insats för att få fram en kritisk, misstänksam, vaken och uppväxande befolkning.
Hobbyfölageborås borde egentligen få medalj.
Men han har förstås fått in så mycket pengar genom åren att han kanske nöjer sig med det?
För vad ska Hobbyfölageborås egentligen ha en medalj till?
Det viktiga är väl att man själv vet att man gjort ett bra jobb?
