2397/ Robert Zimmerman ville bli en ny Little Richard. Men nådde inte ända fram. Fick nöja sig med att bli en gammal Bob Dylan.
Lika bra. Little Richard lever och hans "Awopbopaloobop Alopbamboom" har evigt liv, och minst lika många stavningar. Världens mest kända poesirad har gäckat alla uttolkare ända sedan 1955.
Little Richard har ofta tippats i nobelprissammanhang, men hittills alltid stupat på målsnöret på grund av sin exklusivt existentiella komplexitet.
Så jag förstår att akademin inte riktigt vågade sig på att belöna "Tuttifrutti". Utan valde den breda vägen. För jämfört med "Tuttifrutti" framstår Bob Dylans texter som lättläst för halvvuxna.
"Tuttifruttis" outgrundliga djup får "Finnegans wake" att framstå som en glasklar söndagsskoleberättelse. Till och med luttrade poesiexperter står gapande och, ovanligt nog, stumma, av beundran inför "Awopbopaloobop Alopbamboom":s skakande men svårgenomträngliga mystik.
Så Little Richard blev helt enkelt för stor för svenska akademin. Som nöjde sig med att belöna sina egna barndomsminnen, det vill säga Bob Dylan.
onsdag 16 november 2016
tisdag 15 november 2016
BD?
2395/ Jag är inte Bob-beundrare, jag är inte Dylan-dyrkare, och jag är inte senil, men jag anser att valet av BD var väldigt dumt. Och väldigt onödigt. Men jag är inte ett dugg UPPRÖRD, det är bara töntar som blir upprörda. Man är van vid att nobelpris ibland blir konstiga. Inget att haka upp sig på.
Ett populistiskt snarare än listigt val, BD skulle alltså vara Världens Bästa Författare?
Schwammel! Finns tiotusentals författare som är bättre, etthundratjugotvå bara i Sverige, och inte mindre än åtta i Svenska Akademin.
När det finns Hank Willams här, och Robert Johnson där, och Little Richard everywhere, fattar jag inte att folk frivilligt lyssnar på BD:s pretentiösa och tråkiga hopkok. Vill folk lida?
"Texterna!"
"Jaha? Vilka då? Och exakt vilka rader?"
Nå, Hank Williams som "The Hillbilly Shakespeare" var väl att ta i. Men att likna BD med Homeros var värre. Med enfaldig "motivering": "Jomen man sjöng ju Homeros ju på hans tid va ju!?"
Möjligt att Homeros framförts till musik. Men hur denna musik isåfall lät vet ingen idag. Och Homeros texter har överlevt i tusentals år helt utan musik.
Vet inte vilka som är värst: Bob-beundrarna, eller Dylan-dyrkarna, som i värsta fall sammanfaller till såna som ser BOBS TYSTNAD som ett lika allvarligt problem som GUDS TYSTNAD för troende. Själv har jag alltid tyckt att Bob är bäst när han är tyst, synd bara att BOBS TYSTNAD bara varade en vecka.
(2396/ På sin höjd en parentes: man blir tydligen inte begåvad av att beundra Bob. När jag ironiskt föreslog i en insändare att Chuck Berry hellre borde fått priset, menade en motinsändarskribent att: "Bob skrivit alltför högtflygande texter!" Och menade detta som beröm, fast det snarast är en definition på pekoral.
Både BD och Chuck Berry har fått Polarpriset, men jag tvivlar starkt på att dom är polare, båda är erkända och ökända surgubbar.
Men ironi som tas på allvar är förstås förskräckligt lyckad ironi.
Slut på parentesen.)
Ett populistiskt snarare än listigt val, BD skulle alltså vara Världens Bästa Författare?
Schwammel! Finns tiotusentals författare som är bättre, etthundratjugotvå bara i Sverige, och inte mindre än åtta i Svenska Akademin.
När det finns Hank Willams här, och Robert Johnson där, och Little Richard everywhere, fattar jag inte att folk frivilligt lyssnar på BD:s pretentiösa och tråkiga hopkok. Vill folk lida?
"Texterna!"
"Jaha? Vilka då? Och exakt vilka rader?"
Nå, Hank Williams som "The Hillbilly Shakespeare" var väl att ta i. Men att likna BD med Homeros var värre. Med enfaldig "motivering": "Jomen man sjöng ju Homeros ju på hans tid va ju!?"
Möjligt att Homeros framförts till musik. Men hur denna musik isåfall lät vet ingen idag. Och Homeros texter har överlevt i tusentals år helt utan musik.
Vet inte vilka som är värst: Bob-beundrarna, eller Dylan-dyrkarna, som i värsta fall sammanfaller till såna som ser BOBS TYSTNAD som ett lika allvarligt problem som GUDS TYSTNAD för troende. Själv har jag alltid tyckt att Bob är bäst när han är tyst, synd bara att BOBS TYSTNAD bara varade en vecka.
(2396/ På sin höjd en parentes: man blir tydligen inte begåvad av att beundra Bob. När jag ironiskt föreslog i en insändare att Chuck Berry hellre borde fått priset, menade en motinsändarskribent att: "Bob skrivit alltför högtflygande texter!" Och menade detta som beröm, fast det snarast är en definition på pekoral.
Både BD och Chuck Berry har fått Polarpriset, men jag tvivlar starkt på att dom är polare, båda är erkända och ökända surgubbar.
Men ironi som tas på allvar är förstås förskräckligt lyckad ironi.
Slut på parentesen.)
måndag 14 november 2016
FEL LÅT VANN!
2393/ Fel låt vann!
Bob Dylan vann litteratur-låt-festivalen.
Ännu en seger för det sega sextiotalet.
Men Chuck Berry hade varit ett betydligt bättre val.
Då hade man fått bättre gitarrspel, roligare rytmer, och sluppit det dunkla djupsinne som Dylan är så duktig på.
Och dessutom svävar Chuck Berrys "Johnny B. Goode" långt ute i rymden med "Voyager 1".
Fullt redo att möta förvånade, men imponerade, utomjordingar.
Men Bob Dylan får, trots pengarna, vackert hålla sig på jorden.
Och inte tycker jag han påminner om Homeros heller.
Skulle i så fall vara på väldigt långt håll.
Ungefär lika långt som avståndet till "Voyager 1".
2394/ FREDSPRISET TILL TRUMP?
Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan?
Sällan har så få, och så kloka, fattat ett så korkat beslut.
Men trots detta är förstås fortfarande Fredspriset världens konstigaste Nobelpris.
Obama fick, till exempel, Fredspriset för att han verkade vara så trevlig.
Nu verkar väl inte Trump vara fullt så trevlig.
Men kanske att han i gengäld kan göra något för freden?
Till exempel förbättra de dåliga rysk-amerikanska förbindelserna?
Men att ge Fredspriset till någon som faktiskt gör något för freden, skulle kanske kunna uppfattas som alldeles för extremt?
Så vi får väl se.
Som vanligt.
Bob Dylan vann litteratur-låt-festivalen.
Ännu en seger för det sega sextiotalet.
Men Chuck Berry hade varit ett betydligt bättre val.
Då hade man fått bättre gitarrspel, roligare rytmer, och sluppit det dunkla djupsinne som Dylan är så duktig på.
Och dessutom svävar Chuck Berrys "Johnny B. Goode" långt ute i rymden med "Voyager 1".
Fullt redo att möta förvånade, men imponerade, utomjordingar.
Men Bob Dylan får, trots pengarna, vackert hålla sig på jorden.
Och inte tycker jag han påminner om Homeros heller.
Skulle i så fall vara på väldigt långt håll.
Ungefär lika långt som avståndet till "Voyager 1".
2394/ FREDSPRISET TILL TRUMP?
Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan?
Sällan har så få, och så kloka, fattat ett så korkat beslut.
Men trots detta är förstås fortfarande Fredspriset världens konstigaste Nobelpris.
Obama fick, till exempel, Fredspriset för att han verkade vara så trevlig.
Nu verkar väl inte Trump vara fullt så trevlig.
Men kanske att han i gengäld kan göra något för freden?
Till exempel förbättra de dåliga rysk-amerikanska förbindelserna?
Men att ge Fredspriset till någon som faktiskt gör något för freden, skulle kanske kunna uppfattas som alldeles för extremt?
Så vi får väl se.
Som vanligt.
torsdag 10 november 2016
KONSTIGA TIDER
2392/ Konstiga tider.
Vi lever i väldigt konstiga tider.
Med konstiga clowner, konstiga nobelpris, och konstiga politiker.
Men konstigast av allt är att hyperhögern numera är ryssvänlig.
En ryssvänlig hyperhöger tyder på en skrämmande och skriande historielöshet.
Vet hyperhögern inte att Ryssland alltid varit favoritfienden?
Eller att favorithjälten Karl Den Tolfte alltid ursinnigt bekämpade Ryssland?
Så när Karl Den Tolfte nu snart får höra att Ryssland idag är en förebild för hans egna anhängare kommer han att vilt protestera och rotera i sin kista.
Illa nog att Putin är populär i Ryssland.
Men att man även i andra länder ser Putin som En Stor Stark är bara konstigt.
För jämfört med Stålhårda Stalin är Puttinoff bara en mesputte.
Så om hyperhögern nödvändigt vill dyrka en stark rysk ledare är det dags att börja svärma för Stalin.
En hyperhöger som hyllar Stalin, konstigare än så kan knappast tider bli.
Men konstigare saker än så har hänt i historien, och inte bara där, utan också i verkligheten.
Vi lever i väldigt konstiga tider.
Med konstiga clowner, konstiga nobelpris, och konstiga politiker.
Men konstigast av allt är att hyperhögern numera är ryssvänlig.
En ryssvänlig hyperhöger tyder på en skrämmande och skriande historielöshet.
Vet hyperhögern inte att Ryssland alltid varit favoritfienden?
Eller att favorithjälten Karl Den Tolfte alltid ursinnigt bekämpade Ryssland?
Så när Karl Den Tolfte nu snart får höra att Ryssland idag är en förebild för hans egna anhängare kommer han att vilt protestera och rotera i sin kista.
Illa nog att Putin är populär i Ryssland.
Men att man även i andra länder ser Putin som En Stor Stark är bara konstigt.
För jämfört med Stålhårda Stalin är Puttinoff bara en mesputte.
Så om hyperhögern nödvändigt vill dyrka en stark rysk ledare är det dags att börja svärma för Stalin.
En hyperhöger som hyllar Stalin, konstigare än så kan knappast tider bli.
Men konstigare saker än så har hänt i historien, och inte bara där, utan också i verkligheten.
KONSTIGA TIDER
2392/ Konstiga tider.
Vi lever i väldigt konstiga tider.
Med konstiga clowner, konstiga nobelpris, och konstiga politiker.
Men konstigast av allt är att hyperhögern numera är ryssvänlig.
En ryssvänlig hyperhöger tyder på en skrämmande och skriande historielöshet.
Vet hyperhögern inte att Ryssland alltid varit favoritfienden?
Eller att favorithjälten Karl Den Tolfte alltid ursinnigt bekämpade Ryssland?
Så när Karl Den Tolfte nu snart får höra att Ryssland idag är en förebild för hans egna anhängare kommer han att vilt protestera och rotera i sin kista.
Illa nog att Putin är populär i Ryssland.
Men att man även i andra länder ser Putin som En Stor Stark är bara konstigt.
För jämfört med Stålhårda Stalin är Puttinoff bara en mesputte.
Så om hyperhögern nödvändigt vill dyrka en stark rysk ledare är det dags att börja svärma för Stalin.
En hyperhöger som hyllar Stalin, konstigare än så kan knappast tider bli.
Men konstigare saker än så har hänt i historien, och inte bara där, utan också i verkligheten.
Vi lever i väldigt konstiga tider.
Med konstiga clowner, konstiga nobelpris, och konstiga politiker.
Men konstigast av allt är att hyperhögern numera är ryssvänlig.
En ryssvänlig hyperhöger tyder på en skrämmande och skriande historielöshet.
Vet hyperhögern inte att Ryssland alltid varit favoritfienden?
Eller att favorithjälten Karl Den Tolfte alltid ursinnigt bekämpade Ryssland?
Så när Karl Den Tolfte nu snart får höra att Ryssland idag är en förebild för hans egna anhängare kommer han att vilt protestera och rotera i sin kista.
Illa nog att Putin är populär i Ryssland.
Men att man även i andra länder ser Putin som En Stor Stark är bara konstigt.
För jämfört med Stålhårda Stalin är Puttinoff bara en mesputte.
Så om hyperhögern nödvändigt vill dyrka en stark rysk ledare är det dags att börja svärma för Stalin.
En hyperhöger som hyllar Stalin, konstigare än så kan knappast tider bli.
Men konstigare saker än så har hänt i historien, och inte bara där, utan också i verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)