3601/
     Det vanliga konstiga: När det händer en sak, som anses vara väldigt viktig, slutar plötsligt alla andra saker att hända.
     Och det gamla vanliga konstiga: "Tänk att dom får ihop det så precis, så att nyheterna precis får plats i media-utrymmet!?"

3602/
     Jag kände inte Kristina Lugn. Men det kändes bra när jag fick en bra recension av henne. Och det var dessutom på den gamla dåliga tiden då jag var berömberoende.

3603/
     "Om både Kristina Lugn och Little Richard gått bort, vilka har då stannat kvar?"

3604/
     Man ska inte förneka känslor som funnits förr även om dom idag framstår som fåniga.

3605/
     "Men om en del dör, och andra inte dör, hur vet vi då att vården gör en fantastisk insats? Och om vården går på knäna är det väl en ovanligt idiotisk arbetsställning? Och om vården gör en fantastisk insats nu när det är kris, kan man kanske börja undra hur den sköter sig normalt?"

3606/
     Det var på den vänstrigaste tiden. Och Sven Wernström sa om Göran Palms LM-böcker: "Det finns många sätt att förolämpa arbetarklassen!"
    Och det var förstås inte menat som beröm.
    Men det där trodde jag inte på. Inte ens då.
    Jag tror inte att man kan förolämpa en klass på något vettigt sätt.
    Eller ens på något ovettigt sätt.
    Jag tror att klasser tål en hel del.
    Och jag tror inte att klasser tar åt sig.
    Och jag tror att det beror på att det inte finns några klasser.
    Klasser finns bara i teorier, och teorier är inte så känsliga, teorier tål det mesta, allt ovett och alla invändningar bara rinner av dom.

3607/
     "Nästa gång jag bor ihop blir det på ett äldreboende! För där lagar dom i alla fall mat åt en! Och så länge man får behålla maten är det ingen fara!" sa gamlingen glatt.

3608/
     Ibland tror man att man ser ett mönster.
     Men sen märker man att det bara var fönstret som var smutsigt.

3609/
     Såna som tillbringar resten av sina liv med att försöka upprepa sig själva. Men som ständigt misslyckas. Som till exempel Little Richard: Jo. det låter precis likadant. Men det låter ända aldrig precis likadant.
     Det är NÅGOT som saknas. Och det var just detta NÅGOT som var det viktiga.
     Man hittar sin stil.
     Sen tappar man den.
     Sen letar man efter den.
     Sen svär man.
     Men man lyckas ändå aldrig nå fram till förr.

3610/
     - Jaja. Men så länge man slipper läsa sina egna gamla brev slipper man i alla fall sucka över sig själv. Det räcker så bra sucka över andras brev, som man i värsta fall har behållit. Vad nu det skulle vara bra för? Men dom säger det är nyttigt att sucka då och då när man är aningen äldre.