Modern arbetade som tvätterska, sömmerska, mjölkerska, kokerska, fabriksarbeterska, hästhandlerska, häxa, husa och bodbiträde, eller om jag blandar ihop henne med min förra historiska roman? Och skötte förstås det egna hushållet men gick däremot aldrig i kyrkan eftersom hon var fritänkare, varav det fanns få som fick gå lösa på den här tiden. Att sköta hushållet var lätt eftersom det nu bara bestod av två personer, om jag räknat rätt. Men att vara fritänkare var alls icke lätt. Stadens kvinnor förväntades vara rejält kristna. Och alldeles förskräckligt milda till sina sinnelag. Och gu vet allt vad kvinnorna förväntades vara, men Annas mor låg alls inte åt det gudeliga hållet till, tvärtom! Hon låg åt ett helt annat håll. Man bör betänka att det här var ett bra tag sen. Det här var FÖRR, med allt vad det idag innebär. Nu var det 1930. Och då var allt annorlunda. Nå, kanske inte allt. Men en hel del. Fast ingenting är förstås i grunden ändrat. Som man sa förr. Och visst hade väl talfilmen äntligen anlänt till den lilla staden. Visst. Och visst var det väl bra med talfilm. Visst. Om man inte var lomhörd, men det var varken Anna eller hennes mor som båda hörde som hökar.
Men det som framförallt nu ska petas in är politiken! Och allt det där spännande dom också hade då med fattigdom, smuts, stank, och allmänt eländes elände som satte sådan pittoresk färg på tillvaron förr! Ja! Just smuts, stank, lungsot och löss, och allt sånt där exotiskt som vi saknar idag! Vi vill idag vällustigt vältra oss i Fattigt & Förr som självbelåtna svin rullar sig i dynghögen! Det är därför man läser böcker om härliga, farliga FÖRR! Det är därför man skriver idiottjocka böcker om tider man egentligen inte vet ett dyft om! Fast man läser på! Och det vet man väl hur det var FÖRR? För det vet man väl, men nutiden vet man däremot aldrig var man har. Nutiden saknar facit. Det är nackdelen med nutiden. Att han saknar facit. Att dom har rivit bort just dom sidorna från nutiden. Eller att dom i värsta fall ännu inte ens är skrivna? Att man aldrig kan bläddra fram till slutet på nutiden för att se hur det går.
Men trettiotalet Det trevliga trettiotalet! En tacksam tid att idag skriva om! Just för att den var så otacksam att leva i! Man vet redan från början att allt kommer att gå åt hellwitti! Det är tryggt att veta precis hur det kommer att gå, tryggare kan ingen vara, trettiotalet är idag det tryggaste av alla tiotal! Det säger alla. Alla som skriver historiska romaner. Och det är så gott som alla.
En historisk roman är en virrig verklighet sedd på trygg distans.
En historisk roman är gårdagens sanning sedd genom dagens fördomar.
En roman är längre än en novell.
Det är nackdelen med romaner.
Men Anna och hennes mor hade det nu i alla fall bra. Det fanns egentligen inga problem. Fast, det är klart. Visst var det väl tråkigt att även Anna snart skulle bli tvungen börja med löständer. Visst var det tråkigt. Visst, eller var det verkligen tråkigt? Eftersom alla andra i staden hade löständer på den här tiden var det väl bara som det skulle vara? Tänderna var då en bisak i samhället, jag höll på att skriva bitsak, men strök det eftersom humor inte hör hemma i seriösa historiska romaner. Tvärtom, för huvudsaken är att dagens historiska roman STINKER. Det ska lukta apa om historien! Man ska idag vältra sig i gårdagens stank och smuts som en självbelåten gris! "The great stink!" Det var tider det, då hela floden var en enda stor och öppenhjärtig kloak! Och som sagt, texten ska ständigt stinka av självbelåten efterklokhet: "Kolla mina fina, och ack så moderna, åsikter! Vad tycks, och vad sägs, bra va!?"
Alla historiska romaner är anakronistiska. Ja, det vet alla, men, handen på plånboken, vad är det egentligen för fel på anakronismer? Kan verkligen femtio miljoner Elvis-fans ha fel? Klart dom kan, men vad har det med saken att göra.
Anna var nu femton år gammal, och det var en hög ålder på den här tiden då många inte ens hann bli döpta eller konfirmerade innan dom hann bli döda. Femton år, men ännu hade Anna aldrig varit kär. Inte på riktigt. Än hade Anna klarat sig. Sluppit den drypande verkligheten. Skickligt slingrat sig undan livets och kärlekens obotliga ormbett. Modern hade heller aldrig varit kär. Men modern hade dock varit gift. Om än med en slashas. Och modern hade erhållit en dotter. Som hette Anna.
Tror någon kanske att Anna kommer att bli med barn lite längre fram i romanen? Vilken idiotisk fråga! Kvinnans uppgift i den historiska romanen ÄR att bli med barn! Och ju fler barn hon blir med, desto bättre! Och det ska, jävlar i min lilla låda, inte bli några lätta födslar heller! Missfall är inte att förakta, och blod, och slams, och stank, och sånt, och kanske på sin höjd en tuss brännvin till tröst! Det ska skvätta blod, blekhet, och liknande, så det står härliga till1 Och det ska ständigt stå ett kvinnokollektiv runt sängen och vrida sina förvärkta händer, som om nu det skulle hjälpa.
Vänta ni bara!
Men än så länge hade dom det bra. Båda Anna och hennes mor hade det bra. Båda hade det hur bra som helst. Riktigt, riktigt bra. Det var på det hela taget ett bra år, med faderns död, och det.
Ett bra år. Ett lyckligt år. Men alla år tar slut. Och så gör även lyckliga år.
Vänta ni bara, snart öser jag på med eländes elände så ni riktigt får mysa och rysa!
Snart drar det retroaktiva rätt-tänkeriet igång på allvar!
Vänta ni bara! Men ni ska inte behöva vänta länge! För nu börjar eländet, pest & kolera är bara förnamnet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar