"Jag hatar historiska romaner! Det är inte historiskt! Det är inte romaner! Och det är inte ens lönt att hata eländet! Men vad ska man göra, när man blir så jävla arg?"
(Vem sa det? Vem sa det först? Kan det ha varit? Det kan väl ha varit. Det där med källkritik kan man ta lätt på. Gräv där du står. Och gräv upp precis vad du vill.)
Hon hette Anna Lindgren, men kallades för Anna. Anna hade en far som sannerligen inte var mycket att ha.
Dom var bättre på att misshandla förr! Pang på bara! Och folk och fä flög åt alla håll!
Fadern söp, var ständigt ful och sjuk, samt slog vilt omkring sig.
Men turligt nog dog fadern 1930, då Anna just fyllt femton år.
Slösa inte tid på Fattigt & Förr-romaner! Det är den fegaste av alla romanformer! Fattigt & Förr-romaner stinker städse av självbelåten efterklokhet!
Anna satt vid faderns dödsbädd och försökte lösa korsord. Men det var nu inte så lätt att lösa korsord då fadern fortfarande var vid liv och alltså förde ett jävla liv.
Men att vara upprörd IDAG över att dom var dumma och elaka IGÅR är enbart anfaldigt.
"Innan jag döder vill jag dock säga diger en saker Anna!" sade fadern.
"Nå va?" svarte Anna ointresserat.
"Jag vill summera dig hela mitt liv!" fortsatte fadern.
"Summera? Vad menas med summera?" undrade Anna, som bara gått i skolan då hon haft tillgång till skodon och liknande. Och det var inte varje dag. Det var det sannerligen inte. Skor var det ont om på den här tiden, och på samma sätt var det med hattar och mössor. Det var en skam att gå barhuvad, men vad skulle man göra. Att skämmas var ett billigt nöje. Så läsa och räkna kunde Anna alls icke, men detta hindrade henne icke från att vara en hejare på alla de korsord som nyligt anlänt till den lilla staden.
Fattigdomen fördrages med jämnmod då den har vett att hålla sig mellan bokpärmarna.
"Ja? Alltså, summera? Det är väl i stort sett samma sak som att addera? Att plussa, helt enkelt. Och sen när man väl plussat försöker man få alltet att liksom gå ihop på slutet!" försökte fadern förklara.
"Jajajaja!" sa Anna surt.
"Och det jag nu haver kommit fram te..." väste fadern "Är, att eftersom hela mitt liv varit totalt meningslöst, gives stor anledning betro att min död kommer att bli synnerligen värdefull..."
"Och det är allt du kommit fram till?" fnös Anna "Efter alla dessa år!"
"Det är allt..." viskade fadern "Och resten är..."
Men vad resten är, eller var, fick Anna aldrig veta eftersom fadern dog innan han hunnit fram till slutpoängen. Som så ofta i hans liv. Och lika bra var väl det. Trodde Anna. Och alla andra.
Dom hade varken vett eller tid till att vara allergiska förr. Bara en sån sak säger väl en hel del om hur efterblivna dom var. Så visst har vi all rätt att idag förtjust förfasa oss över Fattigt & Förr. Men samtidigt kunna vi stundtals i småsmyg misstänka: "Men levde man ändock inte liksom lite närmare den VERKLIGA verkligheten förr? Närmare det RIKTIGA livet liksom va? Och är det inte också så att smuts är en slags sanning? Och är det då inte också så, att allergier egentligen är lögner?"
Begravningen var inte mycket till begravning. Det var Anna, hennes mor, och ett telegram från en kusin som ville visa sig på styva linan. Fadern hade inga vänner. Fadern hade inte heller några fiender. I alla fall inga fiender som var tillräckligt fientliga för att komma och kolla i kistan att den jäveln till sist ändå var död.
"Jahapp! Det var det!" sade modern som dock var klädd i svart och dessutom hade bakat bulla.
Och man drack kaffe. Förstås. Man drack kaffe i sorg. Man drack kaffe i glädje. Och man drack kaffe när allt var som vanligt. Det jag försöker säga är att man, i stort sett alltid, drack kaffe. När man hade råd. Och man hade alltid råd med kaffe. Även om kaffet kanske inte alltid var kaffe. Utan surr. Men även surr har sin givna plats, utan surr stannar samhället, och enda nackdelen med surr var att det inte gick lika bra att spå i sumpen. Men allt har sin tid. Att spå har sin tid, att surra sin. Och dessutom drog man sig aldrig för att doppa duktigt. Och nu hade man bulla och allt. Det var bara doppa på.
"Vad gör vi nu?" undrade Anna och doppade på.
"Nu gör vi som vanligt!" svarte modern flinkt "Fast nu blir det betydligt enklare för oss att göra som vanligt."
Och så var det. Och så är det. De döda underlättar tillvaron för de levande genom att gå och dö. Att gå bort är en välgärning. Att gå bort går hem hos många, även om man talar tyst därom. Ty hälsan tiger still, visst gör, att han gör!
Men det vi idag i första hand är ute efter är den där härliga hu-så-hemskt-känslan! Känslan av att det var bättre förr, just därför att det var sämre!
"Tänker du gifta om dig mor?" frågte Anna intresserat emedan hon noterat att slikt stundtals skedde i staden, även om den var liten.
"Gifter om mig gör jag först när jag själver ligger i graven!" genmälde modern spetsigt.
Vilken must kvinnorna hade förr! Kvinnokollektiven voro ofta att betrakta som ett enda stort musteri! Och det är just detta mustande jag vill lyfta fram!
Modern var blott en-och-en-halv meter hög, men det hade aldrig hindrat henne. Aldrig!
Incest är förstås aldrig fel, men inget slår lungsot! Dom hostar så härligt, och dom dör så snyggt! Så en historisk roman utan lungsot saknar framtidsutsikter. Och att bögeri är bra är idag allmänt känt, men eftersom romanläserskorna ofta äro kvinnor bär det sig bättre med lesbisk kärlek. Sån där mjuk, liksom lite mysig, variant du vet! För här är dumregeln: Lesbisk kärlek är fin, men manligt bögeri kan tyvärr ibland bli lite åt det råbarkade hållet till, med svett, och snusk, och gu vet allt. Men tortyr är förstås också trevligt att läsa om idag, då man är på den säkra sidan av bokpärmarna. Och häxprocesser ska vi bara inte tala, o-la-la! För häxprocesserna sitter som en gjuten hand i handskarna, ty de kunna tolkas hur feministiskt som helst! Och alla läsare äro idag goda feminister, fattas bara annat, säga vad man vill om propaganda, men nog fungerar han ibland! Men! Ta inte upp barnens roll i häxprocesserna! Det gör sig inte i dagens debattklimat där BARNEN äro upphissade och upptrissade till tusen! Det där med: "Ur barns och dårars mun skall du höra sanningen", eller hur det nu var, här behövs mer forskning, vi får se om jag får tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar