BEHÖVS OCH BEHÖVS

1752/ Ibland behövs inte ens ironi. Allt är inte värt att slösa ironi på. Som nyligen den här något nippriga Free-the-nipple-kampanjen: Genom att rikta uppmärksamheten på kvinnobröst, vill man få bort uppmärksamheten från kvinnobröst. Genialt. I sin enkelhet. Eller dumhet.
     Men. Är män så mycket bättre? Är män något att ha? Behövs män? Och i så fall, till vad? Vet någon?
     Vetenskapen vet alltid. Och nu har vetenskapen kommit fram till att män egentligen inte behövs för fortplantningen. Man behöver bara manipulera, greja, fixa, och stå i, så går det hur bra som helst att få fram barn helt utan män.
     Hurra! Eller hurra var väl att ta i. Alla män hurrade inte. Och män som ville ställa in sig hos kvinnorna, hurrade med viss måtta. Men män som är oroliga över att inte behövas som avelsdjur är ändå inget att ha. Och män som påstår sig vara hotade av att inte få vara pappor har aldrig intresserat mig. Finns gott om pappskallar. Ändå.
     Och! Så var det bara kvinnor kvar! "Bara"? Inte så bara tyckte kvinnorna. Bara bra tyckte kvinnorna. Men sen kom en kvinna på: Om det nu alls behövs kvinnor? Om inte djur & natur klarar sig lika bra utan kvinnor? Och det?
     Och så blev det, så fick det bli. Inte en kvinna kvar på jorden. Det behövdes inga kvinnor kom man fram till. Bara djur & natur blev kvar. Sedan man rensat bort det värsta. Och det mesta på två ben.
     Men sen började naturen grubbla på egen hand. Eftersom ingen annan längre skötte grubblerijobbet: Om det nu verkligen behövs en massa ekorrar? Eller om inte alla djur bara springer omkring och skadar naturen?
     Och ekorrarna började undra vad det var för vits med en massa natur? Som bara skräpade ner med en massa barr? Som bara stacks? Och som bara smakade surt när man var hungrig? Och det?
     Och man slopade alla ekorrar. Och alla andra djur. Och all natur. Bort med rubbet. Ögonaböj!
     Och man fortsatte på den inslagna vägen. Och sen gick man på i ullstrumporna. Fast utan ullstrumpor. Förstås. Det fanns förstås inga får. Och förstås inga fårskallar heller. Det brukar jämna ut sig sånt där med får. Och det.
     Och det enda som fanns, var inte mycket att tala om.
     Allt, och alla, var borta.
     Till sist.
     Och nu var det vackert värre. Totalt rensopat. Precis överallt. Inga rävar som sprang omkring och störde. Inte en massa mögliga löv som spred en massa sjukdomar. Eller myggjävlar. Bakteriefloran var inte mycket att hänga i julgran. Det fanns inga julgranar, det fanns inga bakterier, det fanns ingenting alls. Allt som inte behövdes var borta. Inga som irriterade med en massa tjatter i träden.
     Vackert värre var det. För även om ingen såg att det var vackert, så var det vackert värre ändå.
      Sånt som inte behövs ska bort.
      Såna som stör ska bort.
      Bäst börja med männen. Man måste börja från början, Män väsnas, män krigar, män snusar, män sjunger i manskör.
     Sånt håller inte i längden.
     Såna ska bort.
     Fred på jorden får man på köpet. Inte så tokigt.
     Det blir bäst för alla. För alla som blir kvar. Ingen blir kvar. Men ändå.
     Bara fortsätta på den inslagna vägen. Man slår in, och man slår in, och till sist har man slagit in rubbet.
     Och då har man bara att fortsätta.
    Ända till slutet.
    Och då är man äntligen framme.