Hundar är som bekant ofta främlingsfientliga. 75 % av Sveriges hundar skulle rösta på Sverigedemokraterna, om dom bara fick. Och minst 63 % landets kennelklubbar beräknas vara islamofobiska. Det säger en hel del, om dessa siffror.
HAN (en helt vanlig man som råkade heta HAN) var på väg till jobbet. Och cyklade som vanligt förbi GRANNENs tomt. Då kom GRANNENs äckligt nya hund utrusande och förföljde HAN med skällsord och hotande gester en bra bit bort på vägen.
HAN hade aldrig tyckt om hundar. Fast det är klart, hundar som stillsamt skötte sina egna affärer, hundar som höll käft, hundar som uppförde sig som folk. Klart att sådana hundar fick fortsätta sina meningslösa hundliv, men med måtta, best dom ville, men.
Det är inte roligt att behöva berätta att GRANNhunden blev mer och mer aggressiv, för varje dag som gick. Ty om man inte bekämpar Ondskan redan från början, blir Ondskan bara värre och värre. Om inte De Goda Krafterna, som en man, bestämt och brutalt, slår ner Ondskan i skorna med en gång, och med en väldig kraft, kommer Ondskan snart att bita dig i benet. Och så skedde. Var det inte det jag trodde.
HAN klagade hos GRANNEN som sa: - Han är bara lekfull!
Men i brist på organiserad motståndskamp tilltog tyvärr GRANNhundens främlingsfientlighet. Och hunden gav sig nu på De Svaga Grupperna, det vill säga såna som var hundrädda.
Det var otäckt. Visst var det otäckt. Men, det var så det var.
Och numera bet hunden till så att det kändes ordentligt, men GRANNEN sa: - Hundar är hundar! Du ska vara glad över att han inte bet till på riktigt!
Men HAN var inte glad. Däremot smidde HAN planer. Och så gick det, som det så ofta gör, några händelselösa dagar, dom hoppar vi över, men så en dag var det GRANNENs tur. Eller, tur och tur.
GRANNEN passerade en vacker dag, aningslöst och hundlöst, på sin vanliga väg till bussen, som skulle ta GRANNEN till det vanliga jobbet inne i den vanliga staden. Men! Då! Plötsligt! Kom HAN utrusande, iförd en monstermask, och viftade med ett vapen som såg obehagligt äkta och livsfarligt ut! Dessutom förföljde HAN GRANNEN med spott samt spe ända fram till bussen, där GRANNEN flämtande äntligen fann en fristad!
GRANNEN polisanmälde. Förstås. Blev rättegång. Förstås.
Och DOMARN frågade förstås: - Varför hotade ni er GRANNE?
Och HAN svarade: - Jag var bara lekfull!
DOMARN: - Men ni viftade desslikes med ett livsfarligt vapen?
HAN: - Jag tycker GRANNEN ska vara glad över att vapnet var oladdat!
DOMARN: - Och dessutom okvädade ni er GRANNE med ord, spott, samt gester?
HAN: - Lite skäll ska väl en hundägare tåla!
DOMARN: - Är ni inte riktigt klok?
HAN: - Jag uppför mig bara precis som GRANNhunden brukar göra!
DOMARN: - Men hundar är hundar!
(DOMARN ägde själv en äcklig hundjävel, av en ras som jag inte ens vill veta namnet på. Faktaupplysning.)
- Men, äro då icke människor människor? (Försökte HAN förklara och försvara, men DOMARN avfärdade bryskt och yrkesskickligt: - Människor har inget med fallet att göra!)
Och DOMARN utdömde en symbolisk bötessumma.
Symbolisk? Visst! Men nuförtiden kostar även symboler en bra slant.
Men nu hade HAN äntligen fått sig en riktig läxa. Nu visste HAN att samhället inte var till för människor. Nu visste HAN att samhället var till för hundar. Hundar, heliga till tusen.
HAN hade fått en näsbränna. Nu, men först nu, fattade HAN att hela vårt samhälle egentligen bara är en enda stor hundkoja.
Nu hade HAN verkligen fått lära sig veta VOFF!
Eller ARF! om man bor i USA.
Men det är samma sak, och samma samhälle, och samma skäll mot folkgrupp.
Heliga kor?
Fnys!
Vad har en skällko att sätta upp mot en skällhund?
Heliga kor är veliga kor,
men en helig hund är helig av helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar