När Hamlet kom tillbaka träffade han Horatio på borggården.
"Så du är tillbaka!" sa Horatio "Vad nytt från Wittenberg?"
"Stora studieskulder och en halv examen!" svarade Hamlet.
"Inte illa!" uppmuntrade Horatio.
"Men det står tydligen illa till i Danmark?" sa Hamlet.
"Illa och illa. Men något är ruttet i staten Danmark!" svarade Horatio, som börjat fundera på om kapitalismen verkligen kunde hålla i längden.
"Och hur var festen?" undrade Hamlet.
"Vilken fest?" svarade Horatio "Bröllopet eller begravningen?"
"Ja, bröllopet kom hastigt på..." tänkte Hamlet högt.
"Praktiskt värre!" sa Horatio "Det var bara att slänga fram resterna från begravningsmiddagen till bröllopsgästerna!"
"Du håller humöret uppe." konstaterade Hamlet.
"Vad ska man göra? Dessutom är det inte mina släktingar som ställt till det för sig!"
"Och för mig..." påpekade Hamlet dystert.
"Men var det verkligen nödvändigt att gifta om dig så snart? Och dessutom med den där apeskallen!?" sa Hamlet förebrående till sin vackra mor, som lystrade till det vackra namnet Gertrud.
"Aldrig uppskjuta till morgondagen, det bröllop du kan begå redan idag!" försökte Gertrud lätta upp stämningen. Det gick inte så bra.
"Att gifta om sig må vara, men att gifta om sig med ett apehuvud är en helt annan sak!" hävdade Hamlet, som inte var särskilt förtjust i sin farbror. Alla är inte släktkära.
"Det är hursomhelst min sak!" påpekade Gertrud med viss rätt och skärpa.
Då märkte Hamlet att draperiet fladdrade till: "Nä, nu går det för långt! En apeskalle! Den dör!" ropade Hamlet, drog sin värja, och stack den genom draperiet. Och genom Polonius som, helt enligt order, troget stod där och spionerade.
"Jaså? Var det bara han?" sa Hamlet besviket och torkade av värjan.
- Nu har du ställt till det Hamlet! Det duger inte att sticka värjor genom draperier hur som helst!
- Men jag kunde väl inte veta att Polonius skulle stå där och spionera!?
- Sånt får man räkna med. I det här landet. Nu har du kokat ihop en hiskelig soppa! Du skulle stannat i Wittenberg och doktorerat på doktorer! Som alla de andra studenterna.
- Men alla kan väl ändå inte doktorera?
- Bättre doktorera, än bara stå och surra, som du gör! Eller ränna omkring och sticka ner folk! Det håller inte i längden. Det borde du inse. Egentligen borde du tvingas in i ett hederligt hantverkaryrke, så du riktigt fick lära dig veta hut, och vara som folk!
- Som folk? Men jag är ju prins? Är kanske inte det tillräckligt?
- Att vara prins, är att vara ingenting.
- Att vara ingenting, är att icke vara någonting.
- Jag hör att vårt samtal icke varit helt förgäves.
- Har det icke?
"Vad bör göras? Att dräpa sig själv löser inga problem? I alla fall inte för mig? Men kanske jag helt kan strunta i Danmark? Bara fara bort? Och bara vara? Någonstans på landet? Men, naturligtvis inte på landet, i det här landet? Och i lugn och ro låta Danmark braka ihop, av sina egna inre motsättningar? Eller åka tillbaka till Wittenberg? Om jag bara inte varit full på den där idiotiska föreläsningen? Där dog nog min akademiska karriär? Återstår då bara att supa? I värsta fall sjunga? I blandad kör, med lösa kvinnor? Eller spela teater? Som en apekatt? Som alla andra studenter? Men har jag det då bättre här hemma? Med den där dumma Ofelia? En gås, som går på allt man surrar? Säga vad man vill om Wittenberg? Men kvinnorna där var visserligen lösa? Väldigt lösa? En del var väldigt lösa? För sin ålder? Men lättlurade var dom då aldrig? Men dyra? En del kvinnor var väldigt dyra? För sin ålder? Att vara prins är ett nöje man får betala dyrt för? Men det var det värt? Väl? Ibland? Kanske jag borde börja sluta supa? Eller kanske börja supa på allvar? Det är nog i praktiken precis samma sak? Då skulle jag alltid ha något att skylla på? Att skylla på sprit brukar gå hem i stugorna? Vilka stugor? Vilka bönder? Vilket folk? Vilket land? Vilken sprit? Men något måste jag väl göra? Väl? Något? Men? Vad bör göras?"
Danmarks första turist klampade nu in i slottet, och frågade Horatio som råkade stå i närheten: "Dom håller visst på och fäktas grabbarna ser jag?"
"Ja!" svarade Horatio så enstavigt det bara gick. Turister! Till råga på allt!
"Är det där prinsen?"
"Prins Hamlet, svar ja!" svarade Horatio.
"Hur gammal är prinsen?" frågade Turisten och höjde kameran.
"30."
"Bara trettio, och redan så fet!" utropade Turisten förvånat.
"Kraftig benstomme."
"Benstomme, eller inte benstomme! Men är han verkligen så djupsinnig som man säger?" undrade Turisten, som förberett sig genom att läsa pjäsen i förväg.
"Djupsinnig?" sa Horatio som känt Hamlet i alla år.
"Dom säger han smyger omkring och kläcker bevingade ord mest hela tiden?" utvecklade Turisten sin tankegång.
"Har jag aldrig hört!" avfärdade Horatio, men nedlät sig till en kortare utläggning om Hamlet: "Prinsen är däremot en mycket god fäktare!"
"Jag ser det! Ujujuj!" sa Turisten och offrade en blixt.
"Träff! Påtaglig träff!" sa Horatio som räknade poäng.
"Är det sant som sägs, att det är något ruttet i staten Danmark?" undrade Turisten nyfiket.
"Alla kapitalistiska monarkier äro ruttna!" sa Horatio irriterat.
Turisten höll tyst. Ett tag. Turisten stirrade, och tog bilder, av det nu ganska blodiga skådespelet.
Men sen gick det som det gick. Det gick inte så bra för Hamlet , i alla fall inte i slutet på pjäsen.
"Godnatt!" sa Horatio. Det var det sista han sa. Och det fanns inte mycket att tillägga heller.
Alltså: "Godnatt!"
"Rena rama blodbadet!" sa Turisten förtjust "Vilken tur att jag fick med färgfilm!"
Och det hade Turisten helt rätt i. Turisten hade egentligen haft en himla tur. Färgfilmen var då en helt ny uppfinning. Så ny, att ännu ingen kunde framkalla den.
Men det var bara en tidsfråga.
Som så mycket annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar