1548/ DEN ODYGDIGE GOSSEN

Det var på den tiden man pratade om FOLKET. Eller om ARBETARKLASSEN. Eller om båda två. I alla fall pratade man väldigt mycket.
     Och han det här handlar om hette, konstigt nog, Konrad. Genom att allvarsamt säga "Det är inte DÄR den riktiga radikalismen sitter!" imponerade Konrad på alla. Även på mig.
     Alla var imponerade, men många undrade VAR den riktiga radikalismen satt, även jag.
     Men ingen vågade fråga Konrad. För på den här tiden var fel frågor nästan värre än fel svar. Och Konrad svarade, hur som helst, alltid allvarligt: "Inte DÄR!"
     Och om någon var så full att någon ändå envisades avspisades någon med frågan: "Men, är du marxist-leninist, EGENTLIGEN?"
     Och att få denna avgörande, och försmädliga, fråga fick någon att genast skamset nyktra till. Ty att inte vara marxist-leninist ansågs allmänt vara värre än att, till exempel, vara bigamist. Med marxist-leninist menades, för övrigt, maoist-stalinist, ty på den här tiden var man mycket noga med de politiska termerna.
     Konrad levde vidare, med minst lika allvarlig min, och var beundrad av alla, utom av trafiken som tog hans liv. Konrad blev inte gammal. Det blev han inte. En stor förlust för, ja, för någonting radikalt, men för VAD, ingen visste, men alla undrade, även om det nu var i senaste laget.
     Alla samlades vid graven och viskade: "Men VAR satt egentligen den där riktiga radikalismen, vet du, berättade han för dig, innan han hamnade under långtradaren?"
     "Ingen aning!" viskade alla tillbaka.
    Men just då rusade en odygdig gosse in på kyrkogården och kastade en sten på kistan, som svarade med ett ihåligt: "Dunk!"
     "Där satt den!" ropade den odygdige gossen förtjust, och försvann sen ur texten. Han hade gjort sin pedagogiska insats, och hur många av oss kan säga sammalunda, inte vet jag.
     "Jaså! DÄR satt den!" tänkte alla tyst, och festen efteråt ska vi bara inte tala om, men den var lyckad till tusen, och inte ett dugg allvarlig, jag var inte i säng före klockan tre.