Inte roligt bli blind. Klart enklare ha synen kvar. Men när HAN nu gick och blev blind, blev HAN ändå inte så ledsen, som många andra. HAN visste att alltet var vist inrättat. HAN visste att den som miste ett sinne. Fick andra sinnen desto förstärkta. Tappar du, till exempel, ett öra. Vilket många gör i sjuttioårsåldern. Hör du desto bättre med ditt andra öra. Så vist är alltet inrättat. Visste HAN. Väl. Och blir du blind, blir du i gengäld desto musikalisk. Och du får hyperkänsliga fingrar. Du har bara att peta på en person. Så vet du genast vem det är. Och sexlivet, ja sexlivet. Det blir bara bättre. Och bättre. Det blir liksom förvandlat. Det där med att titta på det ena, och kanske ännu mer på det andra, det var nog ändå mest till för snuskhumrar. Nu blir sexlivet liksom desto förandligat. Trodde HAN sig veta. Man snappar upp. Jojo.
Fast först ställde HAN sig i gathörnet. Som Blind Bengo John. Med blockflöjt och burk. Och nu kom det in pengar. Visst kom det in pengar. Plåtburken skramlade, vackert lät det väl inte direkt. Det låter förjävligt, och det blev bara värre. Det var så vidrigt att alla betalade för att HAN skulle sluta spela. Och då slutade HAN. Dum var HAN inte (det var blind HAN var) och nu hade HAN ett litet, men dock desto, kapital. Kan vara bra ha. Dags satsa på annat supersinne. Varför inte fem känsliga små fingrar? Men fingrarna var som förr, fast värre. Visade dom sig. Fingrarna kunde inte skilja en gurka från en apelsin, fingrarna var värdelösa.
Än så länge var sinnena en besvikelse. Sinnena hade misskött sig. Fast, sexlivet fanns förstås...
...inte heller kvar. Eftersom frun försvann i hela den där vevan. Frun ville inte vara ihop med en maläten blinning, som dessutom ständigt surrade om sina fantastiska sinnen. Men som själv inte verkade vara vid sina sunda fem. Så, frun bara försvann. Och inte klandrar jag frun. Det fanns så många som klandrade frun. Det räckte och blev över. Så sexlivet blev inte heller något att hurra för. Det var inte ofta HAN hurrade numera. HAN hurrade sällan. HAN hurrade aldrig.
Och ibland började HAN rent av. Tänka, eller undra. Om det ändå inte hade varit bättre, om HAN inte gått och blivit blind?
Så långt gick HAN. Ibland.
Även blinda kan ha sina mörka stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar