Nu skrev man MUCK. Nu skrek man MUCK. Nu var det dags för FRIHET.
Och visst rycktes HAN med. Ett tag. Men HAN förblev aningen tveksam. Och till sin sorg fick HAN rätt. Inte blev det någon FRIHET. Inte. Från militär-tvång förflyttades HAN snart till arbets-tvång. Och nu fick HAN livstid. Inte tio månader. Fast det är klart: HAN fick mer pengar och fler leksaker. Men FRIHET? Knappast. Räckte inte. Tyckte HAN. Man borde göra något. Men vad?
Han började med att fundera. En bra början. Och kom på något. Och skaffade en stor sten. (Och jag menar STOR!) Ungefär som en runsten. (Fast större!) Och plattare. (I alla fall på framsidan!))
Och på framsidan knackade HAN med stor möda in MUCK. Med jättebokstäver.
"Det här blir en jättebra gravsten!" tänkte HAN förnöjt.
Men. Inte fick man ha sådana gravstenar. I alla fall inte på kyrkogårdar. Visade det sig. Sen.
Men då var HAN död. Och då kunde det kanske göra detsamma.
Den som är död behöver ingen gravsten.
Den som är död vet ändå vad han heter,
och vet han det inte,
klagar han sällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar