En man bad till sin gud. Mannen var himla troende, och han bad hur brinnande som helst. Vilken tro, vilken känsla, vilka böner! Mannen bad, och bad, och bad, och bad.
Men. Inget hände. Inte hjälpte det att be. Inte. Snarare tvärtom. Och det blir jobbigt att be i längden. Knäna tar stryk. Magen krånglar. Man sover, sådär. Högst. Man ber och man ber, och vad är tacken? Ingen alls. Till sist blir man less. Till sist blev han förbannad: "Det här var då sista gången jag bad till dig, surgubbe!" sa han och knöt näven mot himlen, där den då aktuelle guden ansågs hålla till.
Och det var det. Det. Nu kände han sig äntligen fri. Helt fri. Det är trevligt att känna sig fri. Att få sköta sig själv. Att inte hela tiden behöva be andra om hjälp. Som man ändå aldrig får. Andra har nog med sitt.
Men, sen hände något konstigt. Nästan som om han fått bönhörelse. Visserligen sent. På tok för sent. Men ändå? Han hade bett, och nu hade han fått det han bett om. Till sist. Han hade blivit bönhörd, eller hade han det? Räknas det verkligen, om bönhörelsen kommer indrällande långt efter utsatt tid? Svåra, men teologiska, frågor. Inte ens den käckaste ärkebiskop hade kunnat reda ut.
Och nu blev han riktigt arg, det fanns inget annat att göra än att bli arg: "Det där var väl ändå jävligt onödigt! Det är så himla typiskt, att man aldrig kan få klart besked från överheten i rimlig tid! Är det alltid bara vi, som ska vara tvungna att passa tider! Men själv får ni tydligen söla och slappa, precis hur mycket ni vill! Och det är tydligen bara vårt tal som ska vara jajaja, eller nejnejnej! Men ni får minsann mumla, och vara mystiska, så det står härliga till! Surgubbe!"
Och sedan den dagen bad mannen aldrig mer. Inte en bön. Inte ett knäfall. Nu var det slutbett för hans del. Surgubbe kan man vara själv. Det är inget man behöver be andra om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar