1552/ LÄR AV HISTORIEN

Det var en gång en radikal författare som var så radikal att han rent av blev tvungen att gå i landsflykt. Det är inte alltid så himla muntert att behöva gå i landsflykt, men som tur var fick hans dåvarande kvinna ett städjobb, så han kunde fortsätta skriva på sin radikala pjäs. Men hans dåvarande kvinna var tyvärr lite klen och kunde inte riktigt få ihop till den gemensamma brödfödan. Och dessutom kostade den radikale författarens cigarrer förstås en hel del, det är nackdelen med rökning.
    Och det var en kall vinter. Väldigt kall, som vintrarna var förr, och den radikale författaren frös nå så in i spisen. Han huttrade och han skakade, och värst av allt var att han inte kom någonvart med den radikala pjäsen. Han var inte heller riktigt nöjd med sin dåvarande kvinna, hon borde egentligen bytas ut mot någon som drog in mer pengar till hushållet, men det var inte så lätt byta kvinna, när man inte ens kunde språket.
      Men, den dåvarande kvinnan gnodde på, och höll därigenom uppe sin egen värme, men den radikale författaren frös något förfärligt, att det var synd om honom.
     Men, i samma hus bodde en helt vanlig arbetare, eller proletär, som man sa förr. Jag vet egentligen inte vad han arbetade med, men hur som helst hade han fullt med vedsäckar i sin källare. Han kanske fått veden från någon släkting på landet, vad vet jag.
     Den radikale författaren sneglade surt, och avundsjukt, på alla de proletära vedsäckarna, och eftersom han aldrig varit rädd av sig, slog han till. En natt stal han, helt enkelt, en vedsäck. Det var en kall, kall februarinatt, men det gick hur bra som helst, ingen märkte ens stölden. Och den radikala pjäsen tog åter fart, vedträ för vedträ. Och det blev några säckar till, det blev det förstås, men sen var vintern äntligen slut.
     Och den radikala pjäsen hade gått framåt. Radikal scen, för radikal scen. Radikal akt, för radikal akt. Och till sist var den radikala pjäsen fullbordad. För att inte säga fulländad. Den var verkligen radikal, hur radikal som helst, radikal till tusen. Alla som såg pjäsen skulle genast gå och bli goda stalinister, trodde den radikale författaren förnöjt. Men där trodde han fel. Och tur var väl det.
     Och samvetet? Vilket samvete? Jaså, det! Nja. Inte plågade honom samvetet. Inte ett dugg. Förstås förargligt för den individuella arbetaren att förlora en del ved, visst! Men! Å andra sidan fick ARBETARKLASSEN en eldande pjäs som gynnade kampen mot kapitalismen!  Och KLASSEN är alltid viktigare än individen! Det fanns massor med arbetare, arbetare var det ingen större brist på, det fanns hur många arbetare som helst! Men! Det fanns få radikala pjäser som kunde elda upp arbetarna till kamp mot kapitalismen! Det avgörande var inte veden, utan klasståndpunkten! Ved är stöld, om veden hindrar kampen, men ved som gynnar kampen, är en god sak!
    Och något år senare hade den radikala pjäsen premiär. Och detta dessutom i en nybildad och stalinistisk diktatur. Och pjäsen ansågs vara radikal något i hästväg av alla intellektuella sympatisörer i väst.
     Och, vad kan vi lära oss av historien?
     Av historien kan vi lära oss att ord ofta värmer bättre än ved.