ROJALISMANDET

2976/

Förr trodde man på troll. Och på tomtar. Och på spöken. Och på kungligheter. Och på en del andra konstigheter.
     Det var tider det. Det var då det. Men idag vet man bättre. Ibland.
     Man dikade ut vidskepligheten. Man lärde sig läsa. Man lärde andra att läsa. Man sa ifrån på skarpen. Man sa att: "Nu får ni verkligen skärpa er!"
    Men vidskepelsen gick inte att dika ut. Han fanns kvar. Någonstans inom oss. I alla fall inom Dom Andra. Ibland bara att han bytte bostad. Trollen flyttade till exempel in på internet. Där var det högt i tak, och hyran var låg. Där fanns inga trösklar att snubbla över. Och där trivs trollen till tusen.
     Och tomtarna fick säsonganställning som varubud. Johohoho.
     Och spöken fortsätter att skrämma och stå i. Inte för att du tror på spöken. Du är rädd ändå. För säkerhets skull. Det är mörkt, och det rasslar. Och man vet aldrig. Är det mörkt, så är det mörkt, och spöken är väl ändå en bättre förklaring än ingen förklaring alls? Yyyl!
     Men segast av all vidskepelse var kungen. Och ändå halshögg man flera av dom. Men inte hjälpte det. Inte ett dugg. Snart var kungarna tillbaka. Man bara bytte ut huvudet. Och satte upp han på tronen igen.  Och där satt han, och där sitter han. Än idag.
     Och idag är det värre än förr. Idag är kungen hopväxt med nöjesindustrin. Och med kändisbranschen. Och med underhållningshysterin. Och då är det kört, och då finns det inget att göra.
     Fanns det verkligen inget man kunde göra? Nej det fanns det inte. Fast man försökte. Allt.
     Man försökte gå ur monarkin. Men vad hjälper det om du går ur, när din granne fortfarande sitter fast i monarkistträsket?
     Tvångsanslutningen, kortslutningen, kollektivanslutningen, ingen slapp undan. De kungliga klorna klöste sig fast i folksjälens dystraste och dummaste vrår.
     Och man försökte privatisera eländet. Man ville att dom som ville beundra, också skulle betala för sin beundran. Men ingen ville betala. Visade det sig. Beundra är en sak, betala en annan.
     "Monarkin ska vara kall, dum och gratis!" sa man glatt, men menade gratis, fast dyr.
     "Men det där med apanage är inte min sak! Jag kan inte ens stava till appanage!" sa man också, uppenbarligen med rätta.
     Och man suckade och sa: "Tänk! Han är precis som en helt vanlig människa! Fast kung! Tänk!"
     Men att tänka var det sista  man gjorde.
     Och man sa: "Hon är fantastisk! Fast som en helt vanlig människa! Är hon inte fantastisk!?"
     Och det var hon ju inte. Men det var inte det man menade. Man menade egentligen inte så mycket, man dyrkade.
     Alla argument studsade mot bristen på argumentation: "Här ska inte tänkas, här ska dyrkas!"
    Man hade försökt allt.  Men inget hade hjälpt. Kungen satt kvar. Fastlimmad på tronen. Med det där fantastiska limmet som man kan klistra fast folk i taket med. Inget dåligt lim det där.
     Och drottningen log stelt.
     Och det kryllade av mer eller mindre kungliga barn.
     Och barnbarn. Och hundar. Och idrott, bilar, båtar, och bränder.
     Rojalismandet vann
     Rojalismarna tog hem spelet.
     Mot oförnuftet hade förnuftet ingen chans.
     Han gav upp.
     Han visste att rojalismarna var många och dumma.
     En farlig och nordisk kombination.
     Fast helt hade han väl inte gett upp. Inte helt. Ibland hände det till och med att han funderade.
     På någon slags comeback.
     För förnuftet.
     Eller något åt det hållet.