RÄTTEN ATT FÅ KÄNNA SIG KRÄNKT PÅ ETT RÄTT SÄTT

1967/ - Jag är kränkt!
          - Kan det vara något nöje?
Och det verkar väl så, eftersom många idag väljer att  påstå sig vara kränkta.
Man kan till och med påstå sig vara kränkt av konst.
Tre exempel:
1/ Ecce homo-utställningen i Uppsala domkyrka: Religiöst orimlig och konstnärligt kitschig, med andra ord ett extremt exempel på tidstypiskt tjafs. Och många ansåg sig vara kränkta. Men! Det var FEL personer som var kränkta på FEL sätt! Reaktionärer som inte hängt med i den nya påbuden uppifrån. Oviktiga personer: "Kör över dom bara och kränk på, så dom lär sig vad som numera är rätt påbjuden åsikt! Bibeln är bara en mossig gammal bok, ingen har bett dom vara fundamentalister, osv!"
     Det räcker alltså inte att vara kränkt. Man måste också vara kränkt på rätt sätt. Och det är, som vanligt, MAKTEN som bestämmer. Inte bara vem som har rätt att kränka, utan också vem som har rätten att få vara kränkt på rätt sätt.


2/ Men med Muhammed-karikatyrerna blev allt mer komplicerat: "Visst är det trevligt med yttrandefrihet! Men visst är det väl synd om muslimer? I alla fall när muslimerna är i minoritet? Och när muslimerna är i majoritet lär dom vara rent av livsfarliga? Alltså är det väl klokast att aldrig reta upp muslimer? Antingen är det synd om dom, eller så blir man själv mördad? Och det där med yttrandefrihet är väl ändå inte hela världen?"
     Här svajade man betänkligt på många håll. Det här var nog ändå inte rätt sätt att kränka? Och visst tog MAKTEN avstånd från kränkningsmord. Visst. Mord är inte trevligt. Men man måste ändå försöka förstå. Man kan inte begära att muslimer ska reagera som folk. Det måste man förstå, numera.


3/ Och så har vi det lilla, men högaktuella, betongskjulet i Carolinabacken i Uppsala. Som några före detta DDR-medborgare påstår sig vara kränkta av. Men dessa personer saboterar sin egen kränkning genom att samtidigt hävda: "Vi får aldrig glömma hur dåligt det var i gamla DDR!"
och: "Vi vill aldrig bli påminda om hur dåligt det var i gamla DDR, för då blir vi kränkta!"
     Trots denna märkliga motsägelse backas dessa personer upp av ledarsidor, politiker och "uppsalaprofiler" (hur nu sådana ser ut, men det är en annan fråga).
     Denna kränkningsreflex är alltså klart godkänd av etablissemanget och har fått betyget: Väl Godkänd Och Icke Utan Beröm Rätt Att Vara kränkt. Med andra ord: Rätt sorts personer påstår sig vara kränkta på rätt sätt.


Men! Om en övervintrande DDR-vän skulle komma och påstå sig vara kränkt över att se sin gamla idealstat förvandlad till en liten bur där medborgarna sitter inspärrade bakom galler skulle detta vara helt logiskt. Men! DDR-vännen skulle inte få någon som helst uppbackning. Det skulle vara FEL person som var kränkt på FEL sätt: "Kläm åt den jäveln! Vem som är kränkt bestämmer vi!"
     Om makten inte backar upp din kränkningsupplevelse anses den vara värdelös.


- Att kränka fritt är stort, att kränka rätt är större.