1358/
              RÅCKENRÅLL


Råckenråll. Den riktiga råckenrållen. Från 1955 - 1959.
     Råckenrållen bestod av tre delar:
     1/ Livsglädje. Sund eller inte. Men livsglädje. Det är roligare att leva än att vara död. Alltså: Råckenråll!
     2/ Sexualitet. Sund eller inte. Men sexualitet. Det är roligare att vara ung och kåt, än motsatsen. Alltså: Råckenråll!
     3/ Lusten att förstöra. Låter inte särskilt sunt. Men å andra sidan brukade Bakunin muttra att "Lusten till förstörelse är också en skapande lust!" Men vad visste Bakunin om råckenråll? En hel del visade det sig, till hans stora förvåning. Lusten att supa skallen av sig, och av andra. Lusten att slå sönder saker. Och lusten att slå ner folk, om dom inte passade mig jävligt noga. Alltså: Råckenråll!
     Bill Haley? Visst. Men mycket måttlig sexualitet. Och måttlig lust att slå sönder. Supa, visst. Men musiken var mest bara buller. Och visst var buller bra, men musiken skulle aldrig leda till något annat än dans. Dans, dans, dans, och åter dans. Dygnet runt. Man vart som less dans i längden.
     Elvis? Man kan göra ett sexuellt intryck, även om man är hur artig som helst. Det visste inte alla och det ville inte alla veta. Och våldet hoppade upp då och då. Även om våldet var "motiverat" av en eller annan fånig filmintrig.  Det var ju en jävla typ där i filmen, som verkligen förtjänade att få sig en rejäl amerikansk smocka! Och: Pang-booom-krasch! åkte typen in i väggen. Och Elvis åkte in i finkan. Men det var inte så farligt. Elvis åkte ut ur finkan på slutet. Då var det värre åka in i lumpen. Ingen lämnar lumpen oskadd, men då var femtiotalet slut, så det kunde vara desamma.
     Little Richard? Som inte ens hade vett att vara liten. Här var allt syn- och hörbart. Alla tre. Här var det livsglädje så det räckte och blev över. Ja, han lever visst än? Här var det allomfattande sexualitet, och här var det uppenbar aggressivitet. Och dessutom var han, visserligen mot sin vilja, färgad, neger, samt senare, svart, och det var inte heller riktigt bra.


Men råckenråll var ändå bara underhållning, och råckenråll var ändå bara musik, och det är inte så bara.
     Men ungdomen fattade, och missuppfattade, glatt. Till och med Bill Haley Och Hans Medelålders Kometer fick duga som ursäkt för en rejäl kravall. Ungdomen var förnöjsam förr. Man fick ta dom kravallet man fick tag i.
     Och förr var på femtiotalet, och "Rock-rock-rock-everybody!" fick duga som en bra ursäkt för att slå sönder en stol.
    Det var tider det. Det var den riktiga råckenrållen. Men sen på sextiotalet blev det pretentiöst värre. Men där pretentionerna går in - där går råckenrållen ut.
    Men då var femtiotalet slut. Så han slapp se eländet. Eller höra, menar jag. Kanske.