3476/
     Den spännande kampen stod mellan SD och DGK.
     SD stod för "Sverigedemonerna".
    Och DGK stod för "De Goda Krafterna". Som dom själva kallade sig.
    Det blev en mycket spännande kamp.
    - Vem vann?
   - Jo, demonerna växte och växte, och blev till sist så stora att dom inte riktigt visste vad dom skulle göra med all sin storlek.
    - Och DGK då?
    - Det självbenämnda, och självbelåtna, DGK slokade sakta men säkert. DGK hade en hel del att sloka för, och att sota för, men DGK var tyvärr dåliga på att sota och sloka. Så det enda DGK kunde göra var att slicka såren, och hoppas på att de goda tiderna snart skulle komma tillbaka. Tiderna då man hade makten. DGK bidade sin tid. Förr eller senare skulle man väl ändå få tillbaka makten? Hur skulle det annars se ut?
     Tills vidare fick man nöja sig med att smutskasta och förolämpa, så smått. Men den gamla gnistan var borta. Det blev ingen riktig fart på förolämpningarna. Och smutskastningen saknade all träffsäkerhet. Men, vänta ni bara! Och alla väntade så gärna, man hade hursomhelst fått annat att tänka på.

3477/
     Det var några år sen. Kan det ha varit 1492? Det kan det inte ha varit, men i alla fall: Högre Allmänna Läroverket För Välartade Gossar hade då sin storhetstid.
     Det var tider det. Men plötsligt en dag, var tiderna inte längre som förr. Tvärtom.
     Gossarna var inte längre välartade.
     Gossarna var inte längre gossar, utan ligister.
    Och för den närapåliggande Flickskolan För Dygdiga Småsömmerskor Med Slungboll gick det lika illa. Nästan.
     Först hånades skolan.
     Sen revs den.
     Så var båda skolorna borta.
     Och sen barkade samhället bara utför.
     Ingen nu levande har ens sett en grå realmössa.
     Svarta skolmössor kan bara beskådas på repiga gamla journalfilmer.
     Och den vita studentmössan är nu ett elakt skämt på lärdomsaltarets hjälplösa bekostnad.
      Ty man skall aldrig underskatta mössors betydelse när det gäller att insupa lärdom och liknande.

3478/
     Att förbjuda ord är en bra förövning till att förbjuda böcker.

3479/
     Det där med "äkthet", som ibland är så populärt?
    Men som ibland urartar till "äkthetsromantik".
    I Sverige hade vi Snoddas. Äktare än så kan man inte bli, inte utan att helt urarta.
    Och i USA är country-musiken ett välvilligt offer för äkthetsromantiken.
   Men just den här typen av äkthet uppskattas oftare av folket än av eliten.
   Eliten har förstås sin egen äkthetsromantik, som man sällan vill ha hopblandad med folkligt slams.
   Snoddas satt aldrig i akademin, om jag minns rätt?
   Och hur var det med Gunnar Wiklund?
  Inte undra på att dom dog unga båda två.
  Två offer på äkthetsromantikens  elit-besudlade altare.

3480/
     Hellre polariserad debatt än ingen debatt alls.
     Undrar hur en opolariserad debatt skulle se ut?
     Kanske som en påse råris.