RÅDIGT INGRIPANDE

3228/

Det var bättre förr, då det fanns kontanter på alla banker.
Allt blir sannerligen inte bättre. Inte för alla. I alla fall inte för bankrånare.
     Och vad har man idag istället för kontanter i banker? Det vet ingen. Någon slags rådgivning, gissar jag. Men en bankrånare behöver ingen rådgivning. En bankrånare behöver kontanter. Och nu var det dags att fylla på kontantförrådet, och det här var alltså på den tiden då det fanns kontanter på banker.
     Rånarn behövde kontanter, en plan, ett hotfullt vapen, en rymlig och stark plastpåse, ett bra bankkontor, som dessutom råkade vara öppet, men sen var det bara att börja råna och stå i.
     Rånarn klev in, visade upp det hotfulla vapnet, bad att få plastpåsen full med sedlar, och resten var ren rutin.
     Bankfolket packade snällt och snabbt pengar i plastpåsen. Bankfacket hade förbjudit personalen att spela hjälte, eftersom hjältarna var anslutna till ett helt annat fackförbund.
     Och allt gick som smort, verkade det som.
     Men då kom, helt oväntat, en helt vanlig kund in i lokalen och ställde sig snällt att köa bakom Rånarns tämligen vita skjorta.
     "Stick åt helvete! Det här är ett rån!" sa Rånarn och viftade hotfullt med vapnet, som seden var.
    " Ett rån?" sa Kunden förvånat.
    "Jajamen!" sa Rånarn stolt och viftade på.
   "Jag har nog egentligen aldrig varit särskilt förtjust i det där med rån..?" sa Kunden och funderade på vad han skulle göra åt saken. Men eftersom han sett filmen "M" (Med Peter Lorre och några till) kom han på: Med sin kulspetspenna ritade han ett stort M bakpå Rånarns ganska vita skjorta.
     "Vafan göru borgarjävel!?" röt Rånarn och viftade mer hotfullt än någonsin.
     "Förlåt! Jag råkade bara komma åt avtryckaren på kulspetspennan!" sa Kunden, och låtsades vara ännu äldre, och ännu mer förvirrad, än han egentligen var.
     "Jävla tur för dig att jag inte har tid att slå ihjäl dig!" morrade Rånarn, tog sin plastpåse, och gick  ut ur banklokalen. Man skulle gå, inte springa, hade Rånarn hört, för såna som sprang var det visst alltid något skumt med.
     Och det var det. Nu kunde bankpersonalen i lugn och ro trycka på alla knappar som man skulle trycka på. Och eftersom Polisen, av en ren slump, råkade vara vid en närliggande korvkiosk var Polisen där på nolltid. Och Polisen grep genast en misstänkt person försedd med plastpåse. För eftersom Rånarn, på grund av sin osunda livsstil, hade usel kondition hade han inte kommit långt. Han hade inte kommit långt ifrån banken, och egentligen hade han inte kommit långt i livet heller. Och även om hans brottskarriär hade varit hyfsat långvarig, så hade han inte kommit särskilt långt i denna karriär heller.
     Och nu tittade Polisen sakkunnigt i plastpåsen. Och nu såg Polisen sedlarna. Och nu såg det inte särskilt bra ut för Rånarn.
     "Ta hit påsen snutjävlar!" vrålade Rånarn "Jag har inte gjort något! Jag är oskyldig till allt!"
     "Är det dina pengar?" frågade Polisen intresserat.
     "Klart det är mina pengar, eftersom det är min påse!" försökte Rånarn argumentera logiskt.
    Men logik biter inte på poliser. Inte alltid. Och inte på alla. Och det fanns massor med vittnen, som till och med vågade vittna, för det här var några år sen. Och Kundens stora M bakpå Rånarns, något så när, vita skjorta avgjorde saken. Till Rånarns nackdel.
     "Det var rådigt handlat!" sa Polisen, och menade det.
     "Jag gjorde bara min plikt!" sa Kunden.
     "Om alla gjorde sin plikt, skulle det inte behövas några poliser!" sa Polisen.
     "Men hur skulle det då gå med alla poliser som förlorade sina jobb?" undrade Kunden oroligt, eftersom han var en sån där som brukade oroa sig för andra, och deras situation.
     "Vafan står ni och surrar om era fascist-jävlar!?" avbröt Rånarn som stått bredvid och lyssnat och glott "Kapitalisterna får sno åt sig hur många miljoner som helst! Då är det inte mer än rätt att jag får ta tillbaka lite av det dom stulit från mig! Som arbetat och slitit och betalat skatt i hela mitt liv!"
     "Eftersom du aldrig har arbetat i hela ditt liv, har du aldrig betalat någon skatt!" påpekade Polisen torrt, eftersom Rånarn var väl känd av Polisen.
     "Märk inte ord!" sa Rånarn surt "Här handlar det om principer, och inte om småborgerliga detaljer! När ska folk fatta att även vi rånare har rättigheter? Hur länge ska det dröja tills folk inser vår svåra sittaschon!?"
      "Jag hoppas det ska dröja ett bra tag!" sa Polisen, och föste in Rånarn i polisbilen, och på sikt in i fängelset.
     Och det hoppas väl egentligen jag också.
     "Varför super den där jeppen?" var förr en vanlig fråga.
     Men: "Hur får man slöddret att sluta slöddra?" är idag en bättre fråga.
     Men att en fråga är bra, betyder inte att det finns något bra svar.
     Och att fängelser är dåliga, bevisar inte att fångar är bra.
     Men ett civiliserat samhälle bör behandla sina fångar bättre än dom egentligen förtjänar.
     Antar jag.