GRANNCONTAINER

3229/

När hösten kommer växer grovsopbergen upp som svampar ur marken. Ett pålitligare hösttecken än fåglarnas flaxande hit och dit. Djur & natur kan man aldrig lita på, men grovsopor ljuger aldrig.
    Hon räfsade löv. Han sågade gren. Hon försökte ta hand om alla äpplen, men! Men vad ska egentligen vårt moderna samhälle göra med allt mos?
     "Inte vet jag!" sa Han och tände pipan och höstbrasan.
     Och så var det då GROVSOPORNA. Han-och-Hon höll hårt på traditionerna. Men nu fanns det bara tre traditioner kvar: Jul, midsommar, och grovsopor. Och grovsoporna var den bokstavligt tyngsta traditionen. Men som tur var hade grannarna enats om en gemensam grovuppsamlingsplats precis i närheten av villan.
     Han-och-Hon hade bytt frysbox, hade bytt spis, och diskmaskinen hade också gått åt helvete. Trädgårdsmöblerna var, som vanligt, utslitna, och de käcka mini-cyklarna från sjuttiotalet ohjälpligt punkterade.
     Och fyra banan-kartonger med lite av varje.
    Och en stor burk med nån äcklig gegga, som jag inte ens vill veta namnet på.
    Han-och-Hon släpade allt detta, och en hel del därtill, fram till den närbelägna granngrovsopuppsamlingsplatsen.
     "Det är tungt att bära tungt!" ansåg Hon.
     "Att det är!" höll Han med.
     "Men det blir skönt slippa skräpet!" sa Hon.
     "Att det blir!" sa Han.
     Båda pustade ut. Och synade sophögen.
     "Men titta! Det där bordet?" sa Hon.
     Och Han tittade det där bordet.
     Och det där bordet tittade tillbaka.
     Och det där bordet såg bra ut.
     "Det ser ju nästan nytt ut?" sa Han, och såg sig försiktigt omkring.
     "Törs vi?" sa Hon.
     "Vi törs!" sa Han tryggt.
     Och de tordes.
     "Orkar vi?" undrade Hon.
     "Vi orkar!" hävdade Han.
     Och de orkade.
     Han-och-Hon synade bordet i trygghet på nära håll.
     "Otroligt..." sa Han.
     "Det är visst ek, och patina, och allt!" sa Hon med bruten stämma.
     "Det där lilla kan jag fixa hur lätt som helst!" sa Han och pekade manligt  "Det enda som behövs är en såg, och kanske lite lim. Som så ofta här i livet."
    "Himla tur att vi såg det först!" sa Hon.
    "Nån gång ska man väl ha tur" sa Han, som var lagd lite åt det filosofiska hållet.
    "Ska vi ha det i teverummet?" föreslog Hon.
    "Jo, vi kastar det lilla låga?" framkastade Han, mest på prov.
    "Ja! Det har gjort sitt!" avgjorde Hon.
    "Jag bär bort det med en gång!" sa Han, och bar bort det lilla låga med en gång. Men snart var Han tillbaka, fortfarande med grovsopfyndarens förslagna min. Har man en gång sett denna min glömmer man den aldrig. Man kanske inte fattar VAD den betyder. Men man fattar ATT den betyder. Fast den måste förstås ses för att fattas. Men så är det ju ofta med miner.
     "Såg någon dig?" undrade Hon.
     "Bara estländaren. Han frågade om vi behövde äpplen."
     "Va sa du då?" sa Hon oroligt.
     "Ja, va skulle jag säga?" sa Han "Och så tog han båda våra gamla mini-cyklar!"
     "Ojdå! Ja, det kanske var dumt kasta cyklarna? Tänk om dom blir moderna igen?" funderade Hon högt.
     "Man vet aldrig med cyklar" sa Han,
     och "arf-arf-arf!" instämde Hunden.
     "Han är himla klok!" sa Hon.
     "Tja? Kanske? För att vara estländare då?" sa Han, påfallande tveksamt.
     "Jag menade Hunden!" förtydligade Hon.
     "Jaså den? Fast själv är jag nog jävligt trött på Hunden. Den gör ju inget annat än hårar och skäller?"
     "Kasta den då, om dunödvändigt vill!" sa Hon generöst efter att ha avläst hans tankar. Och det var inte särskilt svårt numera att avläsa hans tankar, eftersom Han hade blivit väldigt tunnhårig.
     "Bra! Har vi kvar nån banan-kartong? Men vad ska jag säga, om han envisas med sina jävla äpplen?" undrade Han.
     "Säg att han kan ge äpplena åt hunden!" föreslog Hon finurligt.
     "Perfekt! Då skulle vi klämma åt två flugor i samma smälla!" sa Han förtjust, tryckte ner Hunden i banan-kartongen och gick glatt visslande tillbaka till granngrovsopuppsamlingsplatsen.