51/ Hon var alltid ett offer. Det var alltid någon annans fel. Först föräldrarnas fel, förstås. Först mammans, sen pappans.  Så var det skolans fel. (Att hon skolkade.) Så SAMHÄLLETS fel. (Kapitalismen!) Sen universitetets fel. Förste mannens fel. (Förstås.) Barnens fel, fast där tvekade hon. Näste mans fel.( Han var nästan värre!) Arbetsplatsens fel. Arbetskamraternas fel. Arbetsledningens fel. (Bara en jävla massa idioter! Allihop!) Och barna gifte sig, i alla fall, med fel män. Nå, barnbarna var väl bra, men uppfostrades alldeles fel. Det kändes helt fel att åldras. Pensionen blev nå så inni spisen fel. Och det här med att dö kändes också fel, på nå vänster. Himlen var väl bra, vem vågar väl klaga på himlen när man nu väl har lyckats bängla sig dit  in, men gardinerna hade fel färg. Hon tyckte Gud ofta betonade fel saker. Och Jesus hade fel färg på koftan, eller kaftan heter  det väl här uppe?Evigheten var lång, precis som utlovat, visst var den väl det,  men också längden kändes lite fel i längden. Det var alltid någon annans fel, hon var alltid ett offer.