FULA ÖRON

6595/

Det finns alltid sånt som först  senare visar sig vara början till slutet. Sånt som kanske bara är bagateller, men slutstenen har ändå börjat rulla nedför berget, och i det här fallet var slutstenen två öron.

"Har Han inte fått väldigt fula öron..?" tänkte Hon utan att kanske tänka det i ord. Och dessutom var det orättvist tänkt. Han hade väl haft i stort sett samma öron hela tiden. Men alla tankar är inte rättvisa. Alla tankar är inte logiska. Och alla tankar är inte ens tankar. Men tänks ändå.

Och har man väl börjat hitta fulheter tar fulheterna aldrig slut. Från två fula öron gick Hon över till en ful näsa. Från en ful näsa till två fula armbågar. Och från två fula armbågar gick Hon, osökt, över till en hel påse ostbågar: "MÅSTE Han alltid smacka och smula så förbenat när Han äter ostbågar!?" Tänkte Hon. Och när man tänker så är slutet nära. Även om det kan ta ett bra tag tills allt är slut på allvar. Ty tvärslut är sällsynta i dagens Sverige på grund av nedskärningarna, eller liknande.

Tvärslut är ovanliga eftersom det är både bängligt och bökigt att flytta. Bland annat bör man helst ha någonstans att flytta till. Bara en sån sak, och: "Hur ska Vi nu göra med båten/bilen/brödrosten och gräsklipparen!?"

Och värst av allt var som vanligt Hunden. Så länge Hunden lever är det svårt att skiljas, i alla fall från Hunden. "En halver hund görer ingen glader" som man sa förr, men när Hunden väl är avlivad på grund av ålder och dylikt, när "Arf-arf-arf!?" inte längre är en daglig anklagelse, när hundkorgen äntligen hamnat i nästan rätt container, då är det dags. Då är det tvärslut, och det var dit jag ville komma.

Då tömmer man garderober, garage och vindskontor, men källarförrådet höll man som vanligt på att glömma bort: "Fan va mycke grejer! Fan va mycke skit!"

Och man kastar utav bara hellwitti. Man kastar och man kastar, och man tror att man vet vad man gör. Men redan fem år senare inser man att man kastade FEL saker, och det är inte roligt att inse. Man skulle ha kastat det-och-det, visst! Men absolut INTE det-och-datt! Och varför i alla världen kastade man INTE det där jättefula soffbordet!? Nu är det för sent. Har man släpat med sig ett så fult soffbord i alla dessa långa och trånga år kan man naturligtvis inte kasta det nu. Då skulle alla dessa meningslösa år med ett fult soffbord framstå som fullkomligt meningslösa. Som totalt bortkastade år. Hellre då tiga, lida och behålla.

Och det var det. Det. Men inte var man väl ändå särskilt glad, vad jag kunde se. Man var väl mest bara äldre. I alla fall aningen äldre. Äldre än vem? I alla fall inte äldre än Ane Den Gamle. Han ja. Alltid något. Alltid någon. Men det var nog ändå det enda rätta? Det var det nog. Ingen tvekan om det. Om man tänkte motsatta tanken skulle man bara bli olycklig. Och att bli olycklig är inte så bara. Man tänker bara de tankar man tål. Och vad gör man med alla tankar som då blir över? Överblivna tankar stuvar man upp på vinden. Det finns gott om plats på vinden. Än så länge finns det gott om plats på vinden.

Och vad Folk sa brydde man sig inte ett dugg om. Sa man. Men det är klart, ibland fick man höra att Någon sagt något. Eller att Någon trott att Någon sagt något. Eller att Någon idiot hade valt att missförstå något som Någon annan idiot hade sagt. Men man väljer sina missförstånd. Det är det enda man kan göra åt sina missförstånd. Och i princip har väl andra inte med andras liv att göra? Eller har jag helt missförstått? Att alltid allt ska vara så förbenat bökigt och bängligt!

Det var i alla fall så det började. Med två fula öron. Det är jag säker på. Det var så det började, men nu hade Hon förstås helt glömt bort hans fula öron. Och Han hade aldrig ens funderat på sina öron. "Det man inte vet har man inte ont av!" Fast det stämde förstås inte alls i just det här fallet. Men allt kan inte stämma i alla fall. Han hade, hursomhelst, valt att inte bry sig om sina öron, men i gengäld hade Han valt att bli bitter till tusen över skilsmässan, som inte ens var hans fel eller nåt! Jättebitter! Nå, nä, kanske bara ungefär lika lagom bitter som Han ändå skulle ha blivit, vad vet jag? Men tänk ändå vilken trevlig tröst det är att få skylla på någon annan! Det var Han det, men Hon då? Ja, Hon var nog ändå aningen gladare än Hon annars skulle ha varit, gissar jag. Hon hade i alla fall en gång valt. Eller i varje fall valt bort. Men kanske att Hon numera inte ens kom ihåg att Hon en gång valt bort? Kanske inte. Men nog fanns det ändå kvar hos henne  en behändig liten känsla av att faktiskt en gång haft något att säga till om i sitt eget liv.

Och det är ingen dålig känsla. Och den fanns kvar i hennes liv ända till slutet, även om känslan med tiden späddes ut av demens och dylikt.

Men ändå.