FAST FRAMTIDEN FINNS FÖRSTÅS

3220/

Gnäll där du står.
Och gnäll det du förmår.
Som man sa.
Och man var alltid redo att bita tag i ett saftigt pladderproblem.
Och debatten drar igång.
Och likt Pavlovksa debatthundar rusar alla dit och hugger tag i debattens saftiga köttben.
Debattdebattdebatt!
Vovvovvov!
Och det pågår tills man blir less.
Eller tills ett ännu saftigare köttben får hela skaran att vildsint skällande rusa dit: Fred! Vov! Kvinnor! Vov! Invandring! Vov! Skatt! Vov! Brott! Vov! Osv! Vov!
Men! Men så en dag tog plötsligt, och helt oväntat, alla debattämnen slut. Tvärslut.
Och alla debatthundar bara stod där med gapande och dreglande debattmunnar på vid gavel.
Vov? Vad var nu detta? Vov?
Debatten var död. Debatten var slut. Debatten var totalt färdig.
Man hade förbrukat hela nutiden. Man hade debatterat sig tvärs över hela jordklotet. Man hade grävt sig igenom historiens alla mossiga lager. Man hade skällt ut alla tänkbara kön, och två till, och nu plötsligt bara tvärslut vov!?
     Dystert satte debatthundarna svansarna mellan benen. Visserligen fanns verkligheten kvar ungefär som förr, men en verklighet utan debatt är ingen verklig verklighet vov! Och ett hjärtligt yl därtill!
     Har ni sett en sådan debatthund där den sitter och ylar med svansen riktad mot månen?
     Det har inte jag. Och det är jag glad för. Att yla mot månen måste vara mycket korkat, men vad kan man begära av en hund?
     Och på husses gravsten stod det DEBATTEN ÄR DÖD. Och så var det väl några årtal där, som redan var bortglömda. Och en bild av en man som satt i en båt och verkade förvirrad.
     Men kring denna gravsten samlades ändå debatthundarna. Hundar älskar ben, och var hittar man väl ben om inte på en kyrkogård?
     Ja. Det är inte roligt att behöva skriva ner det, men det var dystert värre där ett tag. Det var till och med dystert till tusen, men vad kan man begära av en kyrkogård? Där fanns inte ens en kyrkogårds-clown, eftersom man för säkerhets skull hade lyckats debattera bort alla clowner.
     Nå det var väl bara bra, men så där kunde det väl ändå inte gärna få fortsätta, och det gjorde det inte heller.
     Debatthundarna var vana vid att debattera, men inte vid att tänka. Men en driftig debatthund tyckte väl ändå att han hade kommit på något fiffigt. Och det hade han kanske, det får framtiden utvisa, som så ofta  Säga vad man vill om framtiden, men han har ett hårt jobb framför sig.
     Den driftige debatthunden insåg förstås att nutiden var utnött, och historien utsliten, men framtiden fanns faktiskt kvar! Eller va? Eller vov, som man sa, och många hakade på hans tankegång.
     Framtiden fanns faktiskt kvar, eller vov? Och framtiden skulle kanske kunna räcka till ett bra tag framåt, eller vov?
     Och det visade sig, praktiskt nog, att alla debatthundar var specialister på framtiden.
     Man la tassarna i djupa veck, och bet tag i framtidsbiten.
     Framtiden var världens saftigaste köttben.
     Tänk att få frossa i all framtida äcklig utveckling!
     Tänk att få varna och stå i! Som en sån där, vad var det dom hette, profet vov!
     Tänk att få stå och debattdregla över framtiden hela veckan lång!
     Och tänk, bäst av allt, att ingen, ingen, ännu kunde slå en på tassarna när det gällde framtiden!
     Alla kunde sia, alla kunde spå, alla kunde påstå, och alla hade rätt, och alla amatörer blev specialister när det gällde framtiden.
     I alla fall ett tag. Min gissning är lika bra, som din är dålig.
     Tänk va bra va!
     Tänk vad vov va!
     Tänk.