DOM

3219/

- VI var lyckliga till tusen, innan DOM kom. Men sen kom DOM och förstörde allt. Fast vi kämpade, och kämpade, och till sist hade VI dräpt alla DOM.
- Och nu var ni väl lyckliga?
- Men sen, när VI väl hade dräpt alla DOM, visade det sig att det hade kommit nya DOM. Och då var det bara börja slå ihjäl DOM igen.
- Men nu blev ni väl ändå lyckliga?
- Nu trodde VI att vi hade oskadliggjort alla DOM. Men det var som om det hela tiden bara kröp fram nya DOM. Så då hade VI bara att börja skjuta ihjäl alla DOM igen, Som vanligt.
- Och nu var ni riktigt lyckliga antar jag?
- Fast VI nu hade dödat alla DOM, visade det sig att det ändå fanns kvar gott om DOM. Det var som om DOM krupit in överallt i samhället. Smygande skadedjur, sabotörer, parasiter, precis överallt! Fast VI fick förstås tag i DOM, och dräpte DOM, och dödade DOM, och sköt DOM, och slog ihjäl DOM, en efter en, efter en, efter en, ingen slapp undan!
- Och nu var ni lyckliga för fulla muggar förstås?
- Fast om man lyssnade riktigt, riktigt noga hörde man hur DOM kröp omkring någonstans inne i väggarna. Men VI bröt upp väggarna, VI spårade upp alla Dom, och VI högg till igen! DOM var överallt, men det var VI också, och till sist krossade VI DOM som löss!
- Och nu var väl hela landet lyckligt?
- Ja? Lyckligt och lyckligt? Det var väl mest som lite dött på sina håll?
- Men nu hade ni ju äntligen lyckats utrota alla dom?
- Men man hade på något konstigt vis blivit som van vid DOM.
- Men var det inte bra, att skadedjuren äntligen var borta?
- Visst var det bra att skadedjuren äntligen var borta. Men DOM var ju inte bara skadedjur, DOM var ju som behändiga också.
- Nu förstår jag inte riktigt? Hur kan skadedjur vara behändiga?
- Ja? Behändiga och behändiga? Kanske inte direkt behändiga? Men..?
- Men..?
- Men det var DOM som gav mening åt kampen. Det var VI mot DOM. Ordning och reda, inga problem, man behövde aldrig tänka, eller nåt. Men nu är det bara VI kvar. Det känns tomt. Vem ska VI nu kämpa mot, när DOM är döda?
- Jag förstår. När dom dog, dog också kampen.
- Och kampen var det enda vi hade.
- Jag förstår. Utan kamp, ingenting kvar att kämpa för.
- Utan kamp blir kampen meningslös.
- Jag förstår.
- Fast det avgörande är förstås inte att förstå, utan att kämpa.
- Jag förstår?