3656/
Numera grips jag av kuslig tomhetskänsla när jag läser "min" lokaltidning. Fullt med tomma vita partier utan text! Var det verkligen så förr? Värst är det på insändarsidan där det gör ett andefattigt och obegåvat intryck. Har verkligen uppsalaborna helt slutat tycka? Kläm då in en dikt, en bild, eller ett dagsaktuellt visdomsord. Eller varför inte en insändare? Som då kan bli kort och klatschig som omväxling. Vad som helst är bättre än denna idiotiska tomhet! Och byt ut meningslösa "insändare finns i fyra längder" (en insändare är ingen limpa!) mot mina TRE TIPS: 1/ Skriv bra! 2/ Skriv kort! 3/ Gnäll inte så förbannat! Och att partipolitik inte hör hemma här är självklart, den får den plats den förtjänar på andra sidor. Och huru upprörande är det dessutom icke att Anita Lindblom ännu inte fått ett enda minnesord! En av våra få äkta svenska skandalkändisar! Alltså långt före sin tid! Dessutom var hon bra på att sjunga, och blev rent av utvikt i en herrtidning när jag var på porslinsfabriken, det bör alltså ha varit 1975, sådär? Och förmannen Risberg sade insiktsfullt: "Ja, inte skulle man haft något emot..." Och då var Anita inte ens längre purung, hon var en mogen kvinna och allt. (Men ännu sorgligare fast här inom parentes var väl att Sophia Loren avråddes från utvikning när hon var i sjuttioårsåldern! Då hade man verkligen fått något att titta på och begrunda, mognare än så kan kvinnor knappast bli! Men den här parentesen har inte ett dugg med lokaltidningen att göra, vilket beror på att den är lokal.)
Men man oroar sig, man rent av gruvar sig. Är De Vita Sidorna ett hotande förebud till Det Vita Arkivet där man kan fixa till sin död redan innan det är dags? Att den dagliga dosen tomhetskänsla bara är en nyttig föregångare till den outgrundlighet som snällt väntar på oss alla? Nå, det kommer att visa sig senare, men just nu verkar det jättedumt att trycka ingenting på papper när det är pappersbrist och det. Jag saknar ord. Men det gör inte så mycket. Värre är att Lokaltidningen saknar ord. Tomhet, vithet, vart än man ser, det går utför med UNT. Men! Å andra sidan har ledarsidan lyckats kravla sig ut ur förutsägbarhetens igenslammade träsk. Det finns hopp! Det finns ord! Och en dag kommer de tomma vitsidorna att åter fyllas av svarta men gladlynta bokstäver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar