BACKA BAKÅT

 3658/

Man blir som skeptisk mot att ständigt backa tillbaka till barndomen, när problemet egentligen är hur man ska få full fart framåt.

Som att förstå nuet genom att studera historien.

Som att i förväg klara av framtiden genom att envetet leva i nuet. Att gripa dagen är inte ett särskilt hållfast handtag.

Som att alltid befinna sig på fel plats, som ändå alltid påstås vara rätt. På något sätt.

Kan det verkligen stämma det där? Det får vara hur det vill med det, nu barndomsbackar vi: Ständigt stötte man på en sur gammal gubbe. Och den sure gamle gubben stirrade strängt på alla barn. Det sura stirrandet på barn var hans egentlige huvuduppgift här i livet, men han skällde också gärna ut barn för lite av varje. Eller anklagade barn lite mer allmänt övergripande. Barn skulle i princip skällas ut, och hållas kort, det mådde barn bara bra av, ansågs det allmänt.

Men den sure gamle gubben var inte alls en sur gammal gubbe, det vet vi nu. Han var Den Sociala Kontrollen personifierad. Men redan då hade jag svårt för abstraktioner, och idag är det ännu värre med den saken, och hur som helst så var det i alla fall en sur gammal gubbe! Men den sure gamle gubben var alltså egentligen inte  en sur gammal gubbe,, utan den sure gamle gubben var egentligen Den Sociala Kontrollen, egentligen.

Nja, egentligen? Vad är egentligen egentligen? Och vem bestämmer egentligen vad egentligen egentligen är? Är det inte mitt liv, var det inte min barndom, då borde väl egentligen jag bestämma?

Jo. Kanske. Egentligen. Men då får du vara beredd att betala priset. Som är? Som är dyrt. Jättedyrt. Som kostar? Som kostar anklagelser för ytlighet, flams, och bristande sånt där medmera! Fast det var förstås hundra år sen jag brydde mig om dom där. Men! Men vad har vi egentligen vunnit på vårt backande tillbaka till barndomen?

Ja? Vunnit och vunnit. Vi har haft trevligt. Det har gått en hel del tid. Vi hade ändå inte något viktigare för oss. Men nu ska vi se framåt! Bara framåt! Framåt, framåt för fulla muggar1

Men åt vilket håll ligger framåt? Framåt ligger alltid åt fel håll. Framåt ligger alltid åt andra hållet. Framåt finns alltid åt ett helt annat håll än dom pekat. Framåt är framförallt väldigt svår att hitta när man behöver han som bäst.

Fast familjen? Är det inte så, att där familjen tar slut, där börjar framåt? Att allt går ut på att familjen ska avvecklas, i bästa fall med förnuft? Kanske. Men många fuskar, och börjar rulla fram en ny familjekula innan dom ens är färdiga med den förra. Ny, men det är egentligen samma gamla sak. Förr var du själv tretton år, nu tror du att du har en trettonåring. Tror du det är du dum, tror du det är du obotlig, tror du det kommer du aldrig uppför backen. Inte egentligen.

Det där "egentligen" dyker alltid upp. Trots att man huggit huvet av han hur många gånger som helst, precis som en hydra. Eller kanske snarare som en ohyra? Där inte ens all världens anticimixare hjälper ett dugg.

     Men sådär är det med många ord. Det är inget göra. Låt dom vara ifred så stör dom ingen. Man kan alltid välja att låta bli att bli irriterad.