GLES 1-3

GLES 1/ MAN MÄRKTE ATT GLESBYGDEN BÖRJAT BLI I GLESASTE LAGET

3654/

Det är ofta glest i glesbygden. Visst. Men just det här året var det glesare än vanligt. Och nästa år vart det ännu glesare. Och så fortsatte det. Något måste tydligen göras åt den tilltagande glesheten i glesbygden. Men vad?

     Då var det en där i glesbygden som kom på: "Robotar!"

    "Hurdå robotar?" undrade Alla Andra.

    "Jo! Istället för folk får vi fylla glesbygden med robotar!" förklarade Han Som Hittat På.

    "Va i hellskotta ska de va bra för!?" undrade en som inte fattat ett tallbarr.

     "För då ser det inte längre så glest ut!" triumferade Han Som Hittat På det hela.

Och så fick det bli. Glesbygdsproblematiken skulle få sin slutgiltiga lösning: Glesbygdsrobotar. Och robotar var lösningen inte bara i glesbygden, nej nu började robotar bli lösningen på samhällsrubbet.

     Istället för supiga och lata arbetare - industrirobotar!

     Istället för slöa och surriga sjukvårdsbiträden - robotkatter!

Och man satte ut tiotusen glesbygdsrobotar, som iförda typiska glesbygdskläder, utförde typiska glesbygdssysslor.

Och man fick pengar från EU, annars hade det aldrig gått. Men EU är hur snäll som helst, eftersom det ändå inte är han som betalar. 

"Men är det inte snarare androider än robotar?" tyckte en typisk sån där messerschmitt som bara ville göra sig märkvärdig, men som inte ens lyckades med detta. För, visst var det väl snarast androider, men man tyckte att robotar lät bättre, eftersom det lät lite mera tekniskt som.

Och robotarna fick glesbygdskeps, fick rutig skjorta, fick gummistövlar. Ja, det gick åt gummistövlar till tusen! Och ägaren till det lilla, lilla gummistövelsföretaget blev så glad att han överlevde och allt och slapp flytta till utlandet, eller söderut, eller nå ännu värre ställe.

Och så det kanske viktigaste: Robotarna fick dialekt! Visserligen en ganska gles dialekt, men ändå. Det är glest mellan dialekterna i Norrland så man fick sikta lite lagom på nån slags dialekt-mitt. Men vafan, det var ändå ingen där som var dialekt-taliban, utan det viktiga var att tota till en garanterat nyskapad äkta glesbygdsdialekt.

Och att robotarna verkligt blev som ett dekorativt inslag på åker och äng, och i skog och mark!

Och robotarna kunde på gles dialekt ha värdefulla synpunkter på vädret, och det är ju det viktiga. Vädret brukar räcka bra som samtalsämne, inte minst i glesbygden där det inte händer så mycket. Klart robotrösten lät lite konstig i början, det var ju en testmodell, men rösten blev bättre och bättre. Men aldrig riktigt bra. Glesbygdsroboten förblev tystlåten. Men att vara tystlåten är bara en fördel i glesbygden, för då hör man storlommens desperata rop på bättre levnadsvillkor bättre.

Ett öppet landskap, med en glesbygdsrobot mitt i! Kan det bli öppnare än så? Klart det kan. Och visst är väl öppna landskap bra på sitt sätt, men i så fall längre söderut. För uppi norr det får vara någon måtta på öppenheten, annars blir det bara som tomt. Så glesbygden blev mera lagom än öppen.

Fast man undrade förstås hur djuren skulle reagera på allt det här nya? Men det blev inga problem med djurens reaktion, för djuren reagerade inte alls. Jag tror inte ens djuren märkte någon skillnad på folk och robotar? Djuren är nöjda bara dom får mat. Eller får vara i fred. Djuren är duktiga på att vara nöjda. Där har djuren en stor fördel jämfört med folk

GLES 2/ ATT MAN ALDRIG FÅR VARA RIKTIGT GLAD

Alla var nöjda och glada. Djuren var nöjda, och glesbygdsrobotarna var glada. Alla var nöjda och glada. Men! För det finns alltid ett men!  Och finns det inte ett men, beror det bara på att han ännu inte hunnit fram.

För snart kom det en sån där militant jävel och uppviglade robotarna så det stod härliga till. Och glesbygdsrobotarna blev uppviglade värre, hyrde en buss, och for ner till huvudstaden för att demonstrera. Det är nämligen lätt att få robotar att göra som man vill. Det behövs egentligen bara en skruvmejsel, och nu var robotarna inställda på att vara missnöjda, bittra & buttra, samt förstås framförallt: KRÄNKTA.

Och det blev talkörer, plakat, TV-team, och en robot blev så engagerad att han välte en korvkiosk, det blev bra bilder och det blev ett jävla liv i huvudstaden.

Men vad ville egentligen robotarna? Robotarna ville inte ha betalt, för vad ska en robot göra med pengar i glesbygden, där det ändå inget finns att köpa?  Nej, robotarna ville ha människovärde!

Människovärde ville robotarna ha, men det fick dom förstås inte. Facket sa ifrån, och facket är inte att leka med, i alla fall inte i Sverige. Och dessutom fanns det religiösa invändningar från samtliga Abrahamitiska  religioner, så något människovärde blev det alls inte, utan det blev tvärstopp.

Men en skötsam robot fick i alla fall vara med i ett debattprogram: "Hur upplever du din situation som ensamstående glesbygdsrobot?" frågade programledaren programenligt.

"Jag upplever att det har såväl fördelar som nackdelar!" svarade den skötsamme roboten och blev genom detta kloka svar folkkär och kändis till tusen. Och han fick hur många giftermålsanbud som helst. Han kunde välja och vraka. Men eftersom han såsom varande robot inte fick gifta sig, fick han nöja sig med att vraka.

"Synd!" tänkte den skötsamme roboten "För det var en kvinna där från Skåne som lät väldigt rund på rösten!"

Fast facket hade förstås sagt ifrån. Och religionerna hade också sagt sitt. Och nu var det fastspikat: En robot är en robot är en robot. Och en robot skall ogift förbli.

Och regeringen? Jo, regeringen vart som skakad där ett tag, när det demonstrerades som värst. Och hur skulle det bli med befolkningen om alla gick och blev robotar? (Bra fråga) Och hur skulle det gå med det urgamla och urvackra svenska språket om alla blev tystlåtna robotar? (En ännu bättre fråga) Och regeringen funderade till och med på att göra något. Men eftersom regeringen inte kom på vad som i så fall borde göras, fick det väl vara så länge. Och en regering som tar det lilla lugna är som bekant den bästa regeringen.

Och robotarna tog tystlåtet bussen tillbaka till sina hemvävda glesbygder. Och den där militanta jäveln som ställt till med allt fick man snart bukt med. Vete fan om det egentligen gick riktigt lagligt till? Men det gick i alla fall bra, och man fick tyst på han. Och det var det, det.

Lugnet var återställt. Allt var som vanligt, glesbygden var visserligen fortfarande ganska gles, men i gengäld hade den nu en våldsam framtidstro, och det är inte det sämsta.

Gles? Ja, men uppfylld av förnöjt idisslande robotar. För det är lätt att få robotar att uppföra sig som folk. Men det är svårt att få folk att uppföra sig som folk. Och FOLKET ska vi bara inte tala om.

Här någonstans ser jag lösningen på samtliga samhällsproblem.

Men i nuläget kan jag tyvärr inte gå ut med denna lösning på grund av sekretesslagstiftningen.

Men! I morgon är också en dag! Hävdas det från vanligtvis välunderrättat håll.

GLES 3/ EN FÖRFÄRLIGT FRISTÅENDE DEL

Tore Skogman kallas ofta "Sveriges Leadbelly". Och det med rätta. Så det var helt naturligt att man vände sig till Tore i samband med utsättningen av glesbygdsrobotar. Man ville att Tore skulle tota till en passande låt. Och man fantiserade lite lätt på egen hand: "En robot-jenka? En glesbygderi-bygdera-vals? En ko-pojke-polka? En menuett för tvenne gummistövlar? En Plåt-Nisse-pop-pryl? En twist för sju löpmagar med därtill hörande magdans? En Huwaligen Hula-hula?  En eluppladdad Hully-Gully? En huligan-hambo? En rävaktig foxtrot? Eller en vanlig hederlig robot-rock?"

Men! Det var nog bäst att låta Tore få fria händer. Tore kunde man alltid lita på. Det Tore inte kunde tota till på nolltid, fanns helt enkelt inte till. Tore var mannen för uppdraget, och dessutom hade Tore väldigt glest mellan framtänderna.

Det avgjorde saken, och man ringde upp Tore. Men Tore svarade inte. Tore var död. "Sveriges Leadbelly" hade satt sin sista ton

Nu vart man som besviken på Tore. Det hade man aldrig trott om Tore. Att han skulle svika samhället, när det nu verkligen gällde.

Fast det fick väl gå ändå. Fast det fick gå utan musik. Ibland måste man våga satsa. Och satsade gjorde man. Man satte ut miljoners-miljoner glesbygdsrobotar i den glesaste glesbygd man bara kunde tänka sig. Den var så gles att man nästan vart rädd innan man vant sig vid synen. Men sen kom ju robotarna och förändrade bilden totalt.

Men korna betraktade satsningen med samma suveräna likgiltighet som sedan urminnes tider har präglat den konservativa mjölk- och ost-branschen.

Men hur skulle det gå på längre sikt med alltet?

Ingen visste.

Men alla skulle med tiden få veta.

Den här gången var det ingen större brådska med framtiden.