STRIDBAR

3232/

Han tänkte han skulle bli läkare och tjäna pengar som gräs. Och det visade sig vara rätt lätt, ja, nästan för lätt. Det var bara att utbilda sig och stå i, och så var man läkare. Och fick inte bara bra betalt, det fanns dessutom gott om kvinnor  inom och utom vården visade det sig. Och det var ju behändigt. Bara ta för sig, men ändå, aningen tråkigt i längden. Så han beslöt sig för att börja forska istället.
     Det är ganska roligt att forska. Fast man ska förstås inte ha för bråttom. Men redan efter fem år trodde han att han hade kommit på något: Om man åt gräs då och då slapp man få cancer. I alla fall ibland.
     Och han kom hurreka-ropande rusande ut ur sitt labb med sitt glada gräsbudskap, men!
     Till sin stora sorg och förargelse fick han inget beröm. Han fick tvärtom, och det är inte roligt att få.
     "Det var då själva fan!" sa han "Här har man suttit och forskat, och botat cancer, och allt, och ändå skäller dumjävlarna på mig! Men jag ska, MINSANN!"
     Och MINSANN blev nu hans nyckelord. Han skrev debattartiklar som, MINSANN, osade svavel och sånt. Och Massmedian nappade förstås förtjust. Massmedian respekterar alltid såna som verkar vara väldigt arga.  Eftersom vi svenskar är så fridsamma tror vi att alla som är arga är arga av goda skäl. Och att alla som är arga alltid har rätt.
     Så det blev ett himla hallå. Och han badade vällustigt i hallå-andets vällust, och märkte hur mysigt det var att verka i motvind. Ju mer skäll han fick - desto mer rätt hade han. Trodde han, tyckte han, och ansåg han. Andras motstånd bevisade bara hans teoriers förträfflighet. Och cancer säljer bra, och när det nu var ett så billigt och bra botemedel som gräs, bingo! Artikel på artikel, debatt på debatt, insändare till tusen, och han var STRIDBAR! Tyckte Massmedian, och tyckte han själv. Och att inte alla godtog hans teorier berodde bara på att dom var RÄDDA!
     Fast han var förstås en usel debattör. Alla debatter kom genast att gälla hans person, hans frisyr, hans människouppfattning, hans skjorta, hans hund, hans resvanor, ja, kom egentligen att handla om allt utom om hans gräsätningsteoriers eventuella vetenskapliga värde. Men vad gjorde det, huvudsaken var att han var STRIDBAR.
     Om man hamnar i sådana debatter blir man snart en dumskalle, även om man varit begåvad från början.
     Visst, men huvudsaken var väl ändå att man var STRIDBAR, eller hur?
     Sverige har som bekant inte varit i krig på tusen-miljoner år och därför dyrkar vi i gengäld såna som är civil-STRIDBARA. Såna som alltid glatt hoppar upp och gormar och skäller så snart debattklockan klämtar för ännu en omgång. Och ju mer gorm, och gnäll, och skäll, desto bättre! Ju fler personangrepp desto bättre! En idealisk debatt är den där man glömmer bort vad den handlade om från början. Huvudsaken är det gapas och stås i, och det gör det, det gör det, lita på mig.
     Fast för mig är förstås STRIDBAR ett negativt laddat ord. Om det nu ens är laddat?
     Och jag har inte heller någon som helst respekt för ordet "engagerad". Alla tokjävlar är "engagerade", alla skurkar är "engagerade", och alla svammel-Pettrar är "engagerade", det är det som är felet, men hur gick det då för den STRIDBARE läkaren/forskaren/debattören?
     Ja, gick och gick. Det gick väl som vanligt. Han fortsatte att glatt gorma sig fram genom livet. Fanns alltid ett eller annat meningslöst bråk. Fanns alltid en eller annan meningslös meningsmotståndare.
     Aldrig har väl någon varit mer beroende. Beroende av andras åsikter. Beroende av att alltid vara tvungen att tycka tvärtom. Beroende av att alltid framstå som STRIDBAR.
     Jaja. Hela den där uppblåsta STRIDBARheten som såg så käck ut, var egentligen bara flykt och feghet. Och den där löjliga tanken: att andras motstånd skulle bevisa att man själv hade rätt? Det är ju så dumt att jag blir tvungen snart sätta punkt för att inte själv sluta som stridbar, om än stridbar med små bokstäver, någon måtta får det väl vara även på stridbarheten.