SYND ÄNDÅ

2966/

Uppsala är staden som ständigt skjuter upp. Inte raketer, men beslut. Men ibland går det undan även i Uppsala. Som nu då med granarna på andra sidan gatan: När jag kom hem från ett stärkande arbetspass som mattant var granarna borta. Svooosch bara! Och så var det kalhugget och klart. Och min fina utsikt var förstörd. Eller i varje fall förändrad. Man bör undvika att blanda ihop förändringar med försämringar.
     Synd ändå. Jag kommer att sakna "mina" jättegranar. Med deras hjälp kunde jag hjälpligt spå väder. När granarna vek sig på mitten var det ett jävla väder. Det var bra att veta.
     Men nu är mitt väderspående spolierat. Och jag är lika rutinerat upprörd som folk förväntas bli när massmedian säger åt dom att bli det.
     Eller, är jag verkligen upprörd? Visst var det väl trevligt med jättegranarna? Men i en stor stad finns det alltid något att titta på. Utanför mitt fönster har jag, till exempel, ett hektiskt hundstråk. Så den gräsmattan beträder jag inte i onödan. Året runt, dygnet runt, är där en livlig hundtrafik. Först joggar en hund, sen ser man ett snöre, och allra sist kommer där en flåsande hundägare.
     Och det här pågår år efter år, och konstigast är att hundarna aldrig dör. Byter ägarna i smyg ut sina hundar nattetid? Mot precis likadana hundar? Fast nya och fräscha?
     Men hundägarna åldras däremot så att det är en fröjd att se det.
     "Hellre granar än grannar!" som man säger. Och man säger också att "Svenskarna tycker mer om naturen än tvärtom!"
     Man säger så mycket. Och man vill så mycket. Men man kan inte alltid få det som man vill. En alltid lika skakande upptäckt för en svensk.
     Om svensken fått sin vilja fram från början, skulle Sverige idag bara haft en enda invånare. Och han skulle haft det mysigt värre. Inte en enda granne som störde. Men granar till tusen. Hela Sverige skulle ha varit en enda stor skog som susat och stått i.
     Ett land med en enda invånare skulle dessutom ha varit ett väldigt homogent land.
     Och den ende, men mycket homogene, svensken skulle kramat granar hela dagen lång.
     Ja, vad skulle han annars ha gjort?
     Nöjesutbudet skulle förmodligen ha varit väldigt begränsat.
     Så det finns förstås nackdelar med allt.
     Och det kanske bara var bra att det blev som det blev?
     Men synd ändå på mina fina granar.