2958/
Det lär finnas smarta telefoner. Säger dom. Själva. Men det finns förstås dom som tror på Tomten också. Och dom tror inte jag på. Jag har då aldrig träffat någon smart telefon i hela mitt liv.
Men däremot äger jag en dum dator. Jättedum. För att vara så liten. Och trög. Dessutom fattar han långsamt. Och vet inte ett dugg om mig. Han är åtta år gammal och lika begåvad som en hund i samma ålder. Alltså: Klart korkad. Vov.
Och får skrattretande opassande annonser av han: Jag vill INTE låna pengar. Jag vill INTE nätdejta. Jag vill INTE veta vad min bil är värd. Jag har ingen bil. Däremot har jag en särbo som jag är helt nöjd med, och jag vill hellre spara än låna pengar.
Och skräpposten är ännu värre, men det har den förstås rätt att vara: Nån tackar för de fina bilder jag skickat till henne, men nån annan vill att jag ska sluta skicka fula bilder till henne. Jag vet inte ens hur man gör när man skickar bilder, vilket kanske beror på att jag saknar kamera.
Och nån påstår att vi gått i samma klass, och nån påstår att vi måste prata. Ja, prata måste vi kanske, men knappast med varandra, och jag tror inte alls att jag gått i samma klass som "Jasmine" som dessutom skriver på engelska och inte på mer logiskt Lule-mål.
Och så har jag vunnit på lotteri ("Grattis!") trots att jag inte köpt någon lott. Och det är ju trevligt, men det är bara det att jag starkt misstänker att jag måste betala en liten summa för att få ut min stora vinst, som märkligt nog tycks komma ändå från Afrika, och så vidare, fast det får jag förstås aldrig veta (Nedrans! Nå nedrans är nog att ta i?) eftersom jag aldrig snällt klickar där dom vill att jag ska klicka. Ibland har jag en känsla av att dom blir som besvikna på mig, även bedragare kan bli besvikna, påstås det.
Men! Häromnyss slogs rekordet då nån påstod att jag gjort henne med barn! Och då vart man som tagen. Och då vart man som road. Och paff till tusen. Och då undrade man verkligt vad dom skulle hitta på till nästa gång.
Och tanken med skräp-surret är naturligtvis att jag ska bli nyfiken, eller förbannad, eller glad, eller arg, och upprört klicka på den länk som jag absolut inte tänker klicka på.
Men! Vad skulle då hända? Får jag förstås aldrig veta. Men man kan ju gissa. Jag gissar att min dator då skulle bli liksom "låst". Fast om jag sen bara snällt betalade en nätt liten summa skulle dessa finurliga personer snällt låsa upp den igen. Ett generöst erbjudande. Men jag kommer inte att slå till.
Är ändå snart dags köpa ny dator. Även om man blivit som van vid hans dumhet. Precis som med dumma och dreglande hundar.
En del skräp-surr är översatt till svenska, men namnen är fortfarande klart utrikiska. Dom borde kört med "Birgitta" istället för med "Jasmine" så hade trovärdigheten ökat. Det fanns inga "Jasmine" i Lule på min tid, när nu det var, bra fråga.
Men det här är hur som helst inga riktiga personer. "Jasmine" finns nog inte, men det får jag aldrig veta. Och dom säger att "ovissheten är värst!", dom säger så mycket.
"Om man inte kan leva med ovisshet kan man inte leva alls!" Säger jag, och jag borde ju veta.
Men smartast av alla smarta är nog han som lovar att stoppa all denna skräp-surr-post till mig. Det är bara att först klicka, och sedan förmodligen betala. Undrar hur mycket han vill ha betalt för att eventuellt sluta lura mig på pengar? Får jag heller aldrig veta.
Nå, han kanske är smart. Men än så länge är jag smartare än en dum dator. Här klickas ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar