2956/
… men vad skulle M ut på taket att göra? Det var högt, det var halt, det var livsfarligt.
Jag försökte förstås hindra henne, men eftersom jag vaknade vet jag inte om jag lyckades.
Jag hade just förlorat en syster, och en vän, och ville förstås inte förlora M också.
Och taket kände jag väl igen. I fjorton år hade jag haft utsikt över Luleå Högre Allmänna Läroverks tak. Där, enligt myten, bara Bill Svensson hade vågat vara. Och till och med dansat. Kanske. Man vet aldrig med myter. Inte ens när myten heter Bill Svenson. Fast det är farliga saker med myter och det, många säger att myter är värre än mardrömmar.
Men drömmar tror jag inte på. Inte ett dugg. Fast jag vet att det är jag själv som hittar på dom. Men, man hittar på så mycket att hälften hade varit mer än nog.
Eller en annan gång, en annan dröm, och det var otäckt det med. Det är därför man vaknar, det är därför man minns. Om man drömmer småputtrigt minns man inte ett dyft. Det är fördelen med mardrömmar, att dom biter bättre, och då menar jag inte varulvar och tjafs.
Vi var båda betydligt yngre. Jag hade varit på hennes bröllop med en man som jag inte hade något namn eller något ansikte på. Han var, konstigt nog, helt oviktig i sammanhanget.
Natten efter övernattade jag i någon slags sovsal med andra manliga bröllopsgäster. Och hon sov väl hos sin nye man, antar jag.
Morgonen efter höll jag på att packa för att fara hem, då du oväntat kom förbi. Du såg trött och sorgsen ut. Vi såg på varandra. Vi visste båda att ditt bröllop var ett misstag. Men ingen av oss sa något. Det fanns inget att säga. Det fanns inget att göra. Gjort var gjort. Det enda som återstod var att vakna. Och det gjorde jag. Ibland är man som konsekvent.
Den stora fördelen med drömmar är att man ofta vaknar upp efteråt. Med livet är det som bekant precis tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar