1528/ ATT SÖRJA PÅ DISTANS


Det är trevligt att sörja. I alla fall är det trevligt att sörja på distans.
     Och vilket sorgeutbud vi har haft sista tiden, man tror nästan inte det är sant!
     Dag Hammarskjöld störtade, men hans dopkrage hamnade på ett museum i Uppsala. Nya tider, nya helgonreliker.
     Olof Palme blev skjuten, och många snabbomskolades från Palmekritiker till Palmesörjare.
    Prinsessan Diana sörjdes till tusen, av tusentals som inte kände henne.
    Och Estonia. Och tsunami. Sorgeutbudet har sannerligen varit stort, och då har jag säkert glömt bort någon sorg, som inte var tillräckligt sorglig för att hävda sig i sorgetåget.
    Och massmedia har hela tiden hejat på. Men, även om massmedias sorgeknapp kan vara effektiv ur insamlingssynpunkt, ser jag snarare sentimentalitet än empati.
     Att sörja på distans är ett bekvämt sätt att snylta på andras elände, för att själv få en behaglig känslokick.
     Det hedras, och det hyllas, och det tänds ljus, och det tågas, i den numera obligatoriska sorgesörjan.
     Men att främlingar frossar i ditt elände förbättrar sällan din situation.
     Och allt detta officiella sörjande ser jag snarare som känslopornografi, än som verklig sorg.
     Sörja, som sörja, med andra ord.