CORONA 1/

4211/

Men hur kunde Coronan bli så känd på så kort tid?

Det berodde nog i första hand på att det äntligen hände något. Något spännande. Något som alla fick vara med om. Fattig som rik, klok som korkad, alla fick vara med, demokratiskt värre med andra ord.

Och något spännande som dessutom var lite lagom kittlande farligt. Man blir skrajsen, visst blir man skrajsen, men man blir ändå bara skrajsen på distans.

Ungefär som att se en skräckfilm: "Hu så hemskt! Det där kunde ha varit jag! Men det är det ju faktiskt inte!"

Och ovanligt mysigt med en smitta som man själv har full kontroll över. Håller man bara avstånd, spritar man bara flitigt, och tvår man bara sina händer i ett, i ett, klarar man sig hur fint som helst. Säger dom.

Och munkavel tycker jag bara är bra, folk surrar ändå så förbenat.

Och tänk alla nya fina ord man  lärt sig!  Förr kunde jag inte ens stava till pangdemi, för att inte tala om vaxin.

Men viktigast av allt är förstås att det nu finns hur många möjligheter som helst att fritt få ondgöra sig över Alla Andra! Huru härligt är det icke att öppet få ondgöra sig över Alla Andra som icke lyder allmänna råd och rekommendationer lika snällt som jag gör.

Och tänk vad härligt att högljutt få skälla på Alla Andra som inte spritar ner sig, som inte bär munkavel,  som hostar snett på fel sätt, och som inte håller avstånd i Systembolagskön men i gengäld försöker smita före i besprutningskön!

Vilken ohyggligt himmelsk lycka är det icke att själv verkligen få känna, såväl in- som utvärtes, att man icke är som en av dessa vedervärdiga syndare, för att inte säga mördare!

Så det är väl egentligen inte att dugg konstigt att Coronan kunnat bli så känd på så kort tid.