GAMMALT HUS

 6995/

GAMMALT HUS

Husägaren = H

Bekantingen = B

B: Jag hörde att ni köpt nytt hus?

H: Ja, nytt och nytt, det är egentligen ett urgammalt hus.

B: Men ni trivs ändå?

H: Vi trivs väldigt bra, alla tre. Det är väldigt nära till naturen. Det är egentligen bara gå ut genom dörren så är man där. Och det är väldigt bra för hunden.

B: Hundar trivs bra i naturen. Dom var ju vargar från början flera av dom. Och en del hundar var visst till och med varulvar, säger dom i alla fall.  Ja, det är roligt med hundar, inte minst efteråt, jag hade ju själv hund innan jag fick rullator.

H: Ja då är det förstås lätt hänt att man trasslar in sig mellan hjulen och bena och kopplet och så. Det är väl den stora nackdelen med rullatorn att den inte trivs med hundar?

B: Jomen idag är det nog rullatorn som är människans bästa vän. I alla fall om människan är gammal, som i det här fallet.

H: Ja, gammal och gammal? Det beror väl mest på vem man jämför sig med? I Bibeln blev dom flera hundra år gamla flera av dom. Fast det var förstås mildare klimat i Bibeln.

B: Men jag skulle själv gärna bo nära naturen. Om den inte låg så långt bort från stan.

H: Man vänjer sig med avstånd när man blir äldre. Och bäst av allt är att vi knappast har några grannar att ta hänsyn till.

B: Det är jobbigt att ta hänsyn. Och grannar kan ibland vara ett plågoris. Framförallt om dom väsnas och kastar sten och vägrar ta av sig skorna som folk.

H: Och här då på landet där dom alltid har stövlar. Som dom kanske först varit ute och lerat ner på åkern med gödsel och annat elände. Nä, fy fan för jordbruk, det säger jag bara!

B: Och Vera då? Är hon lika nöjd hon?

H: Ja Vera, det är ju en sak för sig, man är väl aldrig precis lika nöjd när man levat ihop så länge som Vera och jag?

B: Det kan nog stämma. Ja, hur många år kan det bli nu?

H: Jag har väl inte riktigt vågat räkna ihop än, men nog märker man att åren gått och att Vera blivit betydligt äldre. Det händer att hon glömmer saker.

B: Att kvinner glömmer är en naturlig del av deras normala åldrande. Det beror visst bara på kromosomer och liknande grejer säger dom, och det är helt normalt.

H: Jag har nog riktigt aldrig fattat vad som är så normalt med att bli gammal, ful och dum.

B:  Huvudsaken är  förstås att Vera fattar, för visst var hon väl ganska klipsk förr?

H: Ja? Det beror väl på vad man menar med klipsk? Och vad man menar med förr.

B: Det förstås. Men för övrigt är ni nöjda med huset?

H: Absolut! Det enda är väl egentligen det att det spökar.

B: Spökar?

H: Det spökar av och till. Det gör det. Det ska jag inte sticka dig under stol med.

B: Spökar? Jaha? Det kanske inte är så bra för andrahandsvärdet, om du funderar på att sälja eller liknande?

H: Fast det finns visst såna som tycker att det är mysigt och liksom lite inbonat med spöken? Om det inte går till överdrift förstås.

B: Hur yttrar sig spökerierna hos er då?

H: Ja, du vet. Det gamla vanliga. Kedjor som rasslar, tunga släpande steg på vinden, fönster som plötsligt slås upp, ljus som antingen slocknar eller tänds, flåsande röster som ekar från källaren, omotiverade hånskratt, och hela baletten. Ja, som sagt, det gamla vanliga.

B: Så inga direkta nyheter då?

H: Värst är väl skeletten i garderoberna som bara står och tar plats. Man får knappt in några andra prylar i garderoberna för alla fula gula gamla skelett som bara står där och skräpar.

B: Det låter nästan lite ohygieniskt tycker jag?

H: Men allra värst är källaren! Där är det fullt ös hela natten!

B: Är det grannar som tar sig in där, eller?

H: Nejnej! Tvärtom! Grannarna har egna hus dom för det mesta. Med våra få grannar har vi inga som helst problem. Det är klart, några brukar ibland spöka ut sig i vita lakan och vara ute och hoa och tjoa på nätterna med fåniga små kors i händerna och allt!

B: Jag trodde kors fungerade bra mot just spöken?

H: Det kanske fungerade bättre förr när alla var troende, men värre ändå är att vissa grannar äter vitlök som vi äter godis! Kommer man nära en sån granne kommer man att ångra sig! Så jag håller mig på min kant tills lukten avtagit.

B: Det där med vitlök är nog ofta en smaksak, själv föredrar jag choklad. Men du har inte funderat på grannsamverkan?

H: Grannsamverkan, hurdå grannsamverkan?

B: Ja, liksom att göra som grannarna gör, istället för att bara gnälla och skälla på dom?

H: Ja, jo, kanske? Jag var nog lite inne på det där ett tag. Jag till och med la fram ett trasigt gammalt lakan som ändå skulle kastas till Vera. Enda problemet var att Vera totalvägrade. Och när kyrkan sen vägrade sälja kors till mig när jag råkade säga att jag var ateist, fick det vara.

B: Ateister är inte alltid välkomna i kristna kretsar. Religioner har väl aldrig varit mycket för allt det här nya med tolerans och det.

H: Själv anser jag mig vara tolerant till tusen. Men vad hjälper tolerans mot dumskallar och idioter?

B: Och hur har hunden reagerat på allt det här nya?

H: Hunden är så gammal att den har slutat reagera. Men jag monterade ändå heltäckande led-belysning på den så nån inte skulle tro att det var en varg och skjuta han.

B:   Vad tyckte hunden om det då? Att gå omkring  ute i naturen som en levande julgran? 

H: Han blev så paff att han helt slutade skälla. 

B: En tyst hund är en bra hund. Eller kanske bara en döv hund? Det är väldigt olika det där med hundar.

H:  Han är så gammal nu att han inte ens bryr sig om spöken. Han bara gäspar och viftar på svansen och somnar om när dom drar igång. Då är det värre med Vera.

B: Jo, som jag minns henne låg hon väl lite åt det känsliga hållet?

H: Och hon är inte ett dugg annorlunda nu, tvärtom. Känslig till tusen, och dessutom väldig feg. Häromnatten vägrade hon gå ensam upp på vinden för att kolla vad det var som bullrade och flåsade däruppe. Då blev jag faktiskt lite irriterad på henne, det måste jag medge.

B: Jag förstår.

H: Jag menar, med är det för mening vara gift om man ändå måste gå ensam upp på vinden på natten? Då kan man ju lika gärna vara ungkarl kan man tycka!

B: Jo? Det är väl just sånt där man ligger och grubblar över när man blir äldre. Och inte minst nu när det drar ihop sig till jul, med alla ljus, och vad det nu kan vara.

H: Men! Hursomhelst trivs vi väldigt bra! Och jag talar för oss alla tre!

B: Och du har alltså inga som helst säljplaner?

H: Nejnej! Fast jag var faktiskt hos en som kan sånt här för att höra vad han tyckte. Och han sa klart och tydligt att det inte var någon bra idé att ens försöka sälja huset.

B: Ja, om mäklaren säger så, så är det väl så.

H: Nä, han var inte mäklare, han var psykolog.

B: Psykolog? Hurdå psykolog?

H: Han förklarade väldigt bra att man aldrig kan flytta från sina spöken. Spökena bor liksom invärtes, och kommer ändå alltid att förr eller senare komma ifatt dig, med nyvässade hörntänder och klor, om du så skulle flytta ända till Tjottahejti, eller hur han nu fick till det.

B: Jaja. Psykologi kan ibland vara nästan lika svamligt som poesi.

H: Så vi blir kvar här alla tre tills dom bär ut oss med fötterna först!

B: Ja!  Bra! Då är jag uppdaterad. Jag tittar väl över nån gång, om jag nån gång får tid över. Det skulle vara roligt träffa Vera efter alla dessa år.

H: Men vänta dig inte för mycket bara. Vera är väldigt förändrad. I alla fall jämfört med hur hon var förr. Det säger alla.

B:Alla säger så mycket, dom säger också att vi alla ska den vägen traska. Men du kan i alla fall hälsa henne från mig.

H: Klart jag kan hälsa! Det kostar inget att hälsa. Men jag är inte ens säker på att hon ens kommer ihåg dig?

B: Nä, det är inte alla som kommer ihåg alla i den här åldern.

H: Den enda hon egentligen kommer ihåg är nog hunden? Fast det är förstås förra hunden vi hade som hon kommer ihåg. Men hur det sen ska bli när den nuvarande hunden dör har jag ingen aning om?

B: Det är nackdelen med hundar, att dom dör lite hipp som happ.

H: Ja, visst är det så. Det är väl egentligen bara spöken som inte kan dö? Dom har det liksom bortgjort på nå vis?

B: Somliga har det bra. Vi syns!